Sjungande Dobermann

Dagens uppgift har idag varit att åka till djursjukhuset i Malmö.
Min hund, som är en dobermann har B12 brist.
Så idag var det dags för den fjärde injektionen.Sammanlagt ska det bli sex B12 injektioner, som ges en gång i veckan.
Ett himla farande...

Min goda vän Yasmin ställde upp som chafför, för jag själv har inget körkort.
Att åka buss med en stor och livlig hund är inte det roligaste man kan syssla med.
Bilåkningen dit är ändå tillräckligt påfrestande med en sjusjungande jycke som har myror i baken. Sen ska vi ju inte snacka om hur ljudfull han är i väntrummet på djursjukhuset. Det är rena rama operetten i alla möjliga toner och han kan verkligen hålla låda för publiken. Alla andra besökare som sitter där troget och väntar på sin tur blir underhållna om dom så vill eller ej.
 
När det blev vår tur är det som att hålla kopplet till en grävmaskin och då gäller det att veta var man har sina egna kroppsdelar. Besöket i behandlingsrummet gick smidigt och lugnt till och kloklippning utfördes också. Ut i väntrummet igen och samma visa spelas upp åter igen, en sjungande dobermann. 
 
Den värsta biten med att besöka djursjukhuset är när det är dags att bege sig ut därifrån! Då fattar jycken att nu ska vi hem och då blir det fart i de långa benen.Hem ljuva hem, skulle väl passa att beskriva det hela. 
Men vem gillar att vara på sjukhus?

Tacksam Och Nöjd

Min underbara och kreativa dotter Robin
är inspirationskällan till att jag vill börja blogga.
Hon med sin självlärda talang har designat min blogg
och hon har verkligen fångat och skapat den personlig.
Jag är tacksam och nöjd!
 
 
 
 
 

Väntan I En Ensam Stund

Med sommarlen röst du viskar

mitt namn

men i höstkylans mörker jag

hör ej din stämma.

Som en pilbåge min känsla är

spänd

och en rädsla i mitt bröst har

byggt sitt bo.

Jag stirrar mig blind på min

längtan

och jag känner mig så spröd.

Hur ska jag någonsin kunna

förklara

hur det känns här inom mig.

 

Det är bara lite tid jag vill ha

en väntan i en ensam stund.

 

När jag ser ut genom mitt

fönsterglas

känner jag smärtan genom

ofällda tårar

och ett täcke av förtvivlan

har omslutit min trötta kropp.

Ovissheten är den tanke som

finns i min olyckliga själ

och sorgen är endast det som

jag nu kan bära.

 

Jag måste hitta nya spår här i

min nya lya

för verklighetens stund har

kommit hem till mig.

Men här är något som håller

mig kvar i en förfluten tid.

Så sänd mig din trygghet

och låt himmelrikets änglar

komma och hämta mig

för här är ett rent helvete att

vara.

 

Giv mig kraften och orken

så att jag kan slungas iväg

in i din öppna värld.

Där skall jag finna och förstå

att det är du och jag

när allt kommer omkring.

 

(en dikt jag skrev 1990, som blev publicerad i tidningen Arbetet)