Tillbaka Till Ruta Ett

Ibland upplever man tillvaron som om man lägger in backen och sen gasar på i högsta växeln och sen far man iväg i hisnande fart och det som händer är: crash boom bang och så tappar man totalt fattningen och tror att verkligheten är en fasansfull mardröm. Men ack nej!
 
Innan jag fortsätter vill jag först skriva... att det är mycket lättare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv!
 
Ni som känner mig personligen och ni som har följt min blogg en tid vet vid det här laget att jag har tre diagnoser att brottas med i min så välorganiserade tillvaro, som oftast fungerar på ett hyfsat och bra sätt. Men visst händer det att vissa dagar är sämre än en del andra, men ändå på ett kontrollerande logiskt vis. Så här har jag haft det princip i 16 år nu och det knepiga är att man vänjer sig vid denna livsstil och anpassar sig i den mån man finner olika lösningar.
 
Jag har under ett par månader tillbaka mått ganska så bra på dagtid, förutom att jag fortfarande har vaknat med ångest varje morgon. Men någon gång i början av augusti månad började jag få insomningssvårigheter. Har tidigare tagit ett läkemedel som heter Propavan och det hjälpte mig att bibehålla min nattsömn, för det är egentligen det som har varit min motgång, att få för lite sömn eller för tidigt uppvaknande. Tyvärr fick jag avbryta behandlingen på grund av biverkningar och detta gjorde jag i början av juli månad.
 
Att få för lite sömn en kortare period klarar de flesta människor av. Men att bara få cirka fyra timmars sömn per natt, vecka efter vecka, blir i längden en fasansfull kamp och till slut orkar man ingenting och allt känns så omständligt och besvärligt. Humöret åker i botten och allt man vill göra känns plötsligt som ett enda stort krav fastän det vanligtvis är roliga aktiviteter. Energilös och med bristande lust växer ångesten inom en och den onda cirkeln är sluten och man känner sig som en fånge i sin egna kropp.
 
Vad blir resultatet av en sådan här evighetskamp?
Man kan likna det hela vid att man försöker bygga ett hus av en kortlek, med darrande händer och i sin envisa viljekamp att lyckas blir man brännhet och då öppnar man fönster och dörrar för att få in frisk luft, för att orka fortsätta. Men då rasar allt samman på en enda sekund och marken under ens fötter försvinner och man faller och faller... rakt ner i ett djupt mörkt hål och all luft pressas ur ens lungor och man tror att man skall dö på kuppen.
 
I söndags (25 augusti) inträffade detta:
Jag hade kontakt med min dotter Robin via mobilen och hon förstod att något galet var på väg att inträffa. Hon befann sig på behandlingshemmet som ligger flera mil härifrån och hon kände sig maktlös, men hon fattade ett viktigt och klokt beslut. Hon larmade och ringde 112 och berättade hur hennes mamma mådde. Jag blev uppringd av en person ifrån larmcentralen som jag försökte ha en något sånär konversation med. Ärligt talat så har jag bara diffusa minnen av samtalet, för panikattackerna avlöste varandra och det var svårt att få fram mina beskrivande ord på mitt mående. SOS operatören gjorde en snabb bedömning och sa lugnt att ambulans var på väg hem till min bostad.
 
Min kära pojkvän som tidigare hade först varit och handlat mat och sedan tog min hund på promenad anlände mitt i mitt samtal med operatören på larmcentralen och han blev orolig och undrade vad som stod på. Jag skämdes över mitt mående och till slut klarade jag av att berätta för honom om hur jag mådde och att Robin hade ringt 112. Jag tillade också för honom som om jag bönade och bad, jag vill inte bli inlagd! Ambulanspersonalen anlände och min pojkvän följde med som stöd. I bilen tjatade jag hela tiden på den manliga ambulanskillen att jag ville inte bli inlagd! Jag var rädd, förtvivlad och hade skamkänslor!
 
Nu stannar vi upp ett tag...
Min pojkvän är inte helt ovetande om mina tre diagnoser, han är väl insatt i vad detta innebär. Han har själv diagnos asperger syndrom, är en lugn och sansad person och är mycket logiskt klok, som verkligen engagerar sig och vill vara en resurs, ett stöd som mer än gärna ställer upp och stöttar mig.
 
När vi väl blev inkallade till att träffa en läkare och min pojkvän fick frågan av läkaren, hur han märker och ser att jag mår dåligt, svarade han: "det är svårt att tolka hennes signaler, för hon är expert på att dölja sin ångest", det enda jag kan märka är att hon har ingen aptit". Mitt i prick! Just så är det! En inpräntad förmåga som jag lärde mig att utföra i mina tidigare destruktiva relationer, där det inte var tillåtet att visa att jag mådde dåligt. För på den tiden kunde jag höra min dåvarande sambo säga nedlåtande: ryck upp dig kvinna, var inget jävla psykfall. Sådana ord sätter sina spår och det är något som jag bör försöka skala av mig. För jag lever inte med den idioten längre.

Efter vårt långa och ingående samtal föreslog läkaren att jag skulle prova ett läkemedel som heter Mianserin, som hjälper kroppen likvärdigt som läkemedlet Propavan, men som är betydligt lindrigare för kroppen och man slipper hemska biverkningar. Jag har under dessa 16 åren provat många läkemedel och det har dessvärre visat sig att jag är läkemedelskänslig. Läkaren gav mig ett par piller och en återbesökstid.
 
Nu är det onsdag och jag var i morse på återbesökstid och pojkvännen följde med som stöd. Att ge läkaren ett utlåtande på vad jag anser och tycker om detta nya läkemedlet som jag bara har provat under tre tillfällen (tre nätter) är för kort tid att uttala sig om. Men läkaren tyckte att jag skulle fortsätta och så ska jag om ett par veckor ta kontakt med min husläkare här på orten och diskutera vad jag tycker och hur jag mår. Mot mina ångestpanikattacker har jag alltid fått utskrivit Sobril och det har oftast fungerat tillfredsställande. Men nu har jag fått utskrivit en aning högre styrka på grund av att det är så intensiva attacker som jag drabbas av.
 
Med min långa erfarenhet av detta mående, vet jag att jag sakta och säkert kommer att må bättre, med hjälp av en ödmjuk och rar pojkvän och en förstående dotter. Mediciner är en bit, men att ha människor i sin närhet som älskar en för den man är oavsett vilket, är också en sorts medicin.
Min dotter Robin.
 
Jag är evigt tacksam över att ha min förstående och handlingskraftiga dotter Robin, som tog saken i sina egna händer och fattade snabbt beslut att ingripa och hjälpa mig i söndags. Våra barn gör inte alltid så som vi säger, utan dom gör så som vi föräldrar gör. För tidigare i vår gemensamma tillvaro har jag själv ingripit och räddat min dotter, många gånger.
 
Idag fick jag ett e-post ifrån min dotter Robin och hennes skrivna ord värmde och jag känner mig så oerhört älskad och uppskattad, därför vill jag delge er alla hennes väl valda och omsorgsfullt skrivna ord:
 
"Jag har inte så mycket att göra just nu. Sitter och lyssnar på hög musik i mitt egna hem och har det bra i alla fall. Sjunger med i texterna och tänker på dig emellanåt. Ville bara skicka ett mail och berätta hur glad jag är över att jag har dig. När jag träffade mitt boendestöd innan idag så berättade jag att du mår väldigt dåligt och att jag ringde ambulans i söndags. Hon blev ledsen såklart och sa att det var väldigt fint i alla fall att du och jag har en sån fin relation och att vi stöttar varandra genom allt. Det är sällsynt med en så vacker relation som du och jag har. Och jag är glad över att vi hittat balansen mellan att vara mamma och dotter och psykolog, någorlunda i alla fall. Jag är jätte glad över att du sa ifrån att du ville vara själv i helgen. Det uppskattar jag! Du satte din gräns och det är bra! Du är så himla fin mamma och jag älskar dig så gudomligt mycket. Jag tänker jätte mycket på dig och önskar över hela mitt hjärta att du tar dig genom det här. Men jag vet att du klarar det. Du kan om du bara vill och jag vet att du vill. Puss och kram min älskade söta pussigulle kära underbara nuttigulli söta mamma."

Äventyr = Känslomässig Skandal

"Det går skandal på torra land" är ett uttryck man brukar säga... Hm, ett uttryck som jag aldrig riktigt har förstått innebörden av! Någon kan kanske förklara detta för mig?

Hade som avsikt att redan igår skriva det här inlägget, men det var error i skallen på mig och min koncentrationsförmåga tycktes vara som bortblåst. Att bara tänka en förnuftig tanke var svårt och detta är skandal. Men varför nu detta, undrar kanske du?

Ska jag nu vara smått petig och förklara denna ofrivilliga situation som jag råkade hamna i så får jag nog berätta vad som hände dagen innan, det vill säga i onsdags. Sedan en tid tillbaka lovade jag min dotter Robin att vi skulle besöka Malmö festivalen, när hon kom till Lomma i samband med att hon vistas i sin träningslägenhet ett dygn per vecka, som hon nu har gjort de senaste fyra veckorna.

Jag promenerade iväg hem till henne och anlände väl nån gång vid 17 tiden och cirka en timme senare var vi på väg med buss in till Malmö. Redan på bussen kände jag mig spänd i kroppen och en svag huvudvärk började mala bakom pannbenet på mig. Att bege sig in i folkmassorna som detta evenemang innebär är en stor utmaning för mig. Alla intryck som sker runt omkring mig hinner inte alltid min hjärna att uppfatta och det ger mig en smak av stress, som ofta resulterar i ångest. Obehagligt och jobbigt!

När vi anlände till Malmö promenerade vi direkt till Stortorget för att se och lyssna på Looptroop Rockers, svensk Hip Hop med bland annat Promoe, som min dotter gärna ville se. Hip Hop är kanske inte riktigt min grej, jag är ju mer en Metal/Hårdrockstjej. Men vad gör man inte för sin dotter! Men konstigt nog så blev jag smått överraskad av just dessa grabbar, för det var så himla mycket glädje i deras framträdande. Basen gick liksom rakt in i benmärgen på mig och musik den ska kännas, inte bara lyssnas på när man ser nån live.

Vi såg inte hela konserten i sin helhet, så vi gick mot Lilla Torg som ligger i anslutning till Stortorget. Båda behövde besöka toa och där i andra änden av torget fanns toaletter. När man satt där inne och skulle göra det som skall göras blev jag smått full i skratt. För basen ifrån stora scenen på Stortorget var så kraftfull att det kändes som att det var jordbävning där jag satt.

Vårt lilla gemensamma äventyr fortsatte och vi gick längs gågatan från Stortorget mot Gustav Adolfs Torg och tittade på vad alla stånd med försäljning av diverse olika saker hade att erbjuda. Fullt med folk och buller så jag hörde knappt vad min dotter sa. Samtidigt hade min ångest börjat gro inom mig, men som vanligt under strikt kontroll. Jag har hittat min metod och det är att lägga fokus på personen jag är tillsammans med och inte tillåta mig påverkas av allt vimmel runt omkring mig. Men ibland är det svårt! Köpte i alla fall ett par coola solglasögon till min dotter, som hon gärna ville ha.

Promenaden fortsatte och vi passerade Gustav Adolfs Torg och i anslutning till torget fanns ett litet nöjesfält (kan man kalla det för), där det fanns karuseller. Min dotter älskar att åka karuseller. Men tyvärr så fick hon åka ensam, för jag kan inte åka sådana som snurra och svänger högt upp mot skyn. Jag kan bli riktigt sjuk och det ville jag inte utsätta mig för. Men Robin hon åkte och hade kul och det var huvudsaken.

Klockan var väl ungefär 21 och vi båda kände att vi var nöjda med besöket på  festivalen och gick mot busshållplatsen för att återvända till lugna Lomma. Min huvudvärk hade blivit starkare och min dotter mådde smått illa, så vi satt mest tysta på bussen som tog oss hem. Robin gick av två hållplatser tidigare än mig och innan hon gick av, gav hon mig en kärleksfull kram och sen gick hon hem till sin lägenhet.
 
När jag promenerade hem ifrån busshållplatsen kände jag mig oerhört mörbultad i kroppen, benen värkte och värken i huvudet var betydligt starkare. Men det var en sval och skön promenad hem. I dörröppningen när jag kom hem möttes jag av en livfull, glad och dansande hund. Till slut satte han sig ner på rumpan, för han vet att jag hälsar inte på honom förrän han har lugnat ner sig. Tog två värktabletter i hopp om att slippa skallebankandet och bad min kära pojkvän att gå ut sista promenaden för dagen tillsammans med min hund. För ärligt talat, jag var så utmattad och snurrig att jag inte litade riktigt på min egna kropp.

Så, vad blir summan av det hela? Jo, när jag ger mig i kast med att utmana mig själv med mina små utflykter/äventyr, får jag betala priset av händelserna dagen efteråt i form av att min kropp inte riktigt vill så som jag önskar. Alla synintryck ska bearbetas och det innebär oftast med att jag ovan på allt får för lite sömn också.
 
Natten mellan onsdagen och torsdagen gav mig cirka fyra timmars sömn, alldeles för lite. Därför var dagen igår så som den var. En riktig slö och lat dag, där jag inte fick gjort någonting. Men vad gör det?
 
För jag vägrar att sitta inlåst i min lägenhet som en fånge. Jag ger aldrig upp och kommer förmodligen att utmana mig många fler gånger och exponera mig och utsätta mig för den här typen av äventyr.
 
För det som ger mig extra styrka och mod är att jag har människor i min närhet som accepterar mig för den jag är och förstår hur min vardag är och hur jag fungerar och dessa människor är min ödmjuka pojkvän och min underbara dotter Robin.
Dessa tre foto föreställer min underbara och förstående dotter Robin!

Jag, En Vinnare!

Igår kväll satte jag och min pojkvän oss till rätta i soffan framför hans laptop för att titta på film. En vanlig företeelse i vår tillvaro och vi hann med att titta på två filmer, Stoker och Trance, båda från 2013. Men vad som var ovanligt och bröt mitt invanda mönster igår var att jag hade glömt stänga av min dator innan vi började titta på film.

Timmen var sen, klockan närmade sig midnatt och jag tog en sista titt på min laptop. Hade fått e-post som jag svarade lite snabbt på. Tittade även in på min blogg och såg att jag hade fått ett svar på en kommentar jag hade skrivit tidigare under dagen som nu led mot sitt slut. I slutet av svaret stod skrivet, om jag hade missat inlägget om enkäten och det hade jag, så jag klickade vidare för att se vem som hade vunnit enkäten.

Snopen och glatt överraskad blev jag, för det var jag som vunnit! Det roliga i detta är att när bloggaren Lottizdays hade sin enkät-tävling i syfte att förbättra sin blogg, så tänkte jag inte på att det var en tävling. Jag bara ville lämna svar på hennes frågor av ödmjuk artighet och ge henne feedback. För ärligt talat så är jag ingen tävlingsmänniska!
Så nu får jag ta mig en liten funderare om vad jag ska se för film på bio när biljetten anländer i min brevlåda. Det är väldigt längesedan som jag var på bio, jag minns inte ens vad det var jag såg och när det var. Ni har kanske förslag på vad för film jag kan se när det är dags? 

Tio Små Nallar

När jag var småbarnsförälder satt jag ofta och pysslade tillsammans med mina döttrar. Att teckna, måla, klippa och klistra tillsammans med mina barn var mycket inspirerande. Det hände även att jag illustrerade sagor, som den här lilla sagan om de tio små nallarna. Det blev en favorit och barnen ville höra den om och om igen och dom studerade med stort intresse varje liten nalle.
Tio små nallar skulle gå på bio. En gick lite fel och så var de bara nio.
 
Nio små nallar jagade en råtta. En blev fast i fällan och så var de bara åtta.

Åtta små nallar lekte känguru. En föll omkull och så var de bara sju.

Sju små nallar satt och mumsa kex. En åt för mycket och så var de bara sex.
 
Sex små nallar trummade med kläm. En slog sig själv och så var de bara fem.
 
Fem små nallar kunde inte styra. En trilla av och så var de bara fyra.
 
Fyra små nallar gick i en allé. En gick bredvid och så var de bara tre.

Tre små nallar drog ner en ridå. En blev kvar där bakom och så var de bara två.

Två små nallar satt och smälte tenn. En fick på foten och så var de bara en.

En liten nalle så ensam var. Han gick i ide och så var det ingen kvar.

Ungdomligt Självporträtt

Detta är en gammal teckning...
Ett självporträtt som jag skapade i blyerts 1978.

Flickan Med Blommor

Den här rara och söta flickan finns inte i verkligheten,
hon är hämtad direkt ifrån min fantasi.

Alla Vill Bara Ha Mera

Här bjuder jag er alla på en sarkastisk text i form av en dikt, där bokstaven K har sin litterära tyngd. Är du av den känsliga sorten vill jag varna dig för att ett och annat grovt ord förekommer.
I historien sa en gång en Diktator: Kapitulera mera!
Butikskedjornas chefer säger: Konsumera mera!
Trädgårdsmästaren säger: Kompostera mera!
Värdinnan på festen säger till gästerna att: Konversera mera!
Personalen på psykakuten säger: Kämpa mera!
Politikerna säger till Radiotjänst: Kontrollera mera!
Familjerådgivaren säger till det gifta paret: Kompromissa mera!
Magnus Betnér provocerar publiken att: Käfta mera!
Elaka fördomsfullt folk tänker: Kritisera mera!
Psykopatiska Generalen ger order till lydig soldat: Kriga mera!
Våldtäktsoffret skriker i rättssalen: Kastrera mera!
Knarklangaren säger till pundaren: Knarka mera!
Hallicken säger till horan: Knulla mera!
Fuck them all...
...för vet ni vad jag säger till er?
Kommentera mera!
Så, vad väntar du på... att: Krångla mera?
Jag hoppas innerligt att ingen tog illa vid sig av mina vulgära ord. Tanken bakom orden är tänkta som ironi med en underton av viss allvarsamhet och att jag själv är road av att leka med orden.

En Het Fråga Får Ett Svalt Svar

Sommarens sista månad har anlänt och glädjer oss alla med en värme som vi kan tänka tillbaka på, när vi sen i vinter sitter där med raggsockar och tjocka koftor på våra frusna kroppar. Min lägenhet upplevs som rena rama bakugnen och tanken på att ställa sig vid spisen och tillaga middagsmat får min kropp att backa och istället tillreda kalla sallader. Nattsömnen störs och dagarna känns som att stå med båda fötterna i gyttja och man bara trampar på utan att komma nån vart.
Låter lite trist va? 
 
Men någonstans där inom mig finns energin, den bara sover lite lugnt om dagarna och kryper fram i nattens timmar. Att bara få ca 4-5 timmars sömn per natt kan få vilken piggelin som helst att vekna och man bara sitter där och tänker... Att klaga på sommarvärmen, vill jag inte. Men att ständigt och jämnt få huvudvärk är tillräckligt för att tillvaron känns tung och smått besvärlig. Har tusen idéer på att göra saker, men hindras hela tiden av att känna det eviga bankandet bakom mitt pannben och kroppen känns som att den väger minst 15 ton och huden klibbar sig fast i mina kläder.
 
Ni som har följt min blogg under en längre tid har kanske lagt märke till att jag aldrig svarar på era kommentarer. För en tid sedan bröt jag detta och svarade på någons kommentar. Jag tittade in på min blogg för att se hur det såg ut. Men vad i hela fridens namn var mitt svar, det fanns inte där, den var borta! Jag upptäckte ganska så snabbt att mitt svar som var osynligt hade typsnittsfärgen svart och som ni alla ser så är bakgrunden på bloggen just svart. 
 
Jahapp, tänkte jag! Hur gör man nu då? Jag tittade runt i stilmallar och kodmallar och inte blev jag nåt klokare. Så, igår slog jag och min pojkvän våra skallar ihop (aj) och en klok tanke vaknade till liv och vi båda tillsammans klurade ut hur "problemet" skulle lösas. Sen satte jag mig tillrätta och svarade lite kors och tvärs på olika kommentarer som ni har skrivit till mig. Ni som kommenterar i min blogg, som själv har en blogg får ju era svar i er egen blogg. Men ni andra, vill jag be er om en liten tjänst. Om ni skriver i er e-post adress när ni kommenterar och jag sedan svarar får ni se ert svar i er inkorg på er e-post. Det blir roligare att svara på era kommentarer om jag vet att ni får mitt svar!
 
Ni har kanske också lagt märke till att min header var borta ett tag? Jag är inte riktigt tillfreds med den och vill gärna skapa en ny. Men det hela drar bara ut på tiden i mitt skapande (ska jag skylla på värmen?), så därför satte jag tillbaka min gamla header. Bättre det, än ingenting alls!