Äventyr = Känslomässig Skandal

"Det går skandal på torra land" är ett uttryck man brukar säga... Hm, ett uttryck som jag aldrig riktigt har förstått innebörden av! Någon kan kanske förklara detta för mig?

Hade som avsikt att redan igår skriva det här inlägget, men det var error i skallen på mig och min koncentrationsförmåga tycktes vara som bortblåst. Att bara tänka en förnuftig tanke var svårt och detta är skandal. Men varför nu detta, undrar kanske du?

Ska jag nu vara smått petig och förklara denna ofrivilliga situation som jag råkade hamna i så får jag nog berätta vad som hände dagen innan, det vill säga i onsdags. Sedan en tid tillbaka lovade jag min dotter Robin att vi skulle besöka Malmö festivalen, när hon kom till Lomma i samband med att hon vistas i sin träningslägenhet ett dygn per vecka, som hon nu har gjort de senaste fyra veckorna.

Jag promenerade iväg hem till henne och anlände väl nån gång vid 17 tiden och cirka en timme senare var vi på väg med buss in till Malmö. Redan på bussen kände jag mig spänd i kroppen och en svag huvudvärk började mala bakom pannbenet på mig. Att bege sig in i folkmassorna som detta evenemang innebär är en stor utmaning för mig. Alla intryck som sker runt omkring mig hinner inte alltid min hjärna att uppfatta och det ger mig en smak av stress, som ofta resulterar i ångest. Obehagligt och jobbigt!

När vi anlände till Malmö promenerade vi direkt till Stortorget för att se och lyssna på Looptroop Rockers, svensk Hip Hop med bland annat Promoe, som min dotter gärna ville se. Hip Hop är kanske inte riktigt min grej, jag är ju mer en Metal/Hårdrockstjej. Men vad gör man inte för sin dotter! Men konstigt nog så blev jag smått överraskad av just dessa grabbar, för det var så himla mycket glädje i deras framträdande. Basen gick liksom rakt in i benmärgen på mig och musik den ska kännas, inte bara lyssnas på när man ser nån live.

Vi såg inte hela konserten i sin helhet, så vi gick mot Lilla Torg som ligger i anslutning till Stortorget. Båda behövde besöka toa och där i andra änden av torget fanns toaletter. När man satt där inne och skulle göra det som skall göras blev jag smått full i skratt. För basen ifrån stora scenen på Stortorget var så kraftfull att det kändes som att det var jordbävning där jag satt.

Vårt lilla gemensamma äventyr fortsatte och vi gick längs gågatan från Stortorget mot Gustav Adolfs Torg och tittade på vad alla stånd med försäljning av diverse olika saker hade att erbjuda. Fullt med folk och buller så jag hörde knappt vad min dotter sa. Samtidigt hade min ångest börjat gro inom mig, men som vanligt under strikt kontroll. Jag har hittat min metod och det är att lägga fokus på personen jag är tillsammans med och inte tillåta mig påverkas av allt vimmel runt omkring mig. Men ibland är det svårt! Köpte i alla fall ett par coola solglasögon till min dotter, som hon gärna ville ha.

Promenaden fortsatte och vi passerade Gustav Adolfs Torg och i anslutning till torget fanns ett litet nöjesfält (kan man kalla det för), där det fanns karuseller. Min dotter älskar att åka karuseller. Men tyvärr så fick hon åka ensam, för jag kan inte åka sådana som snurra och svänger högt upp mot skyn. Jag kan bli riktigt sjuk och det ville jag inte utsätta mig för. Men Robin hon åkte och hade kul och det var huvudsaken.

Klockan var väl ungefär 21 och vi båda kände att vi var nöjda med besöket på  festivalen och gick mot busshållplatsen för att återvända till lugna Lomma. Min huvudvärk hade blivit starkare och min dotter mådde smått illa, så vi satt mest tysta på bussen som tog oss hem. Robin gick av två hållplatser tidigare än mig och innan hon gick av, gav hon mig en kärleksfull kram och sen gick hon hem till sin lägenhet.
 
När jag promenerade hem ifrån busshållplatsen kände jag mig oerhört mörbultad i kroppen, benen värkte och värken i huvudet var betydligt starkare. Men det var en sval och skön promenad hem. I dörröppningen när jag kom hem möttes jag av en livfull, glad och dansande hund. Till slut satte han sig ner på rumpan, för han vet att jag hälsar inte på honom förrän han har lugnat ner sig. Tog två värktabletter i hopp om att slippa skallebankandet och bad min kära pojkvän att gå ut sista promenaden för dagen tillsammans med min hund. För ärligt talat, jag var så utmattad och snurrig att jag inte litade riktigt på min egna kropp.

Så, vad blir summan av det hela? Jo, när jag ger mig i kast med att utmana mig själv med mina små utflykter/äventyr, får jag betala priset av händelserna dagen efteråt i form av att min kropp inte riktigt vill så som jag önskar. Alla synintryck ska bearbetas och det innebär oftast med att jag ovan på allt får för lite sömn också.
 
Natten mellan onsdagen och torsdagen gav mig cirka fyra timmars sömn, alldeles för lite. Därför var dagen igår så som den var. En riktig slö och lat dag, där jag inte fick gjort någonting. Men vad gör det?
 
För jag vägrar att sitta inlåst i min lägenhet som en fånge. Jag ger aldrig upp och kommer förmodligen att utmana mig många fler gånger och exponera mig och utsätta mig för den här typen av äventyr.
 
För det som ger mig extra styrka och mod är att jag har människor i min närhet som accepterar mig för den jag är och förstår hur min vardag är och hur jag fungerar och dessa människor är min ödmjuka pojkvän och min underbara dotter Robin.
Dessa tre foto föreställer min underbara och förstående dotter Robin!
 

Lämna Gärna Efter Dig En Skriven Kommenter
 
 
 
 

Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma

Jobbigt när kroppen inte riktigt vill det man själv vill. Men friskt att ändå våga för i det stora hela tycker jag det ändå lät som ni hade en riktigt mysig stund tillsammans, mor-dotter tid. Jag själv kan också få dagen efter känningar och vara riktigt trött och orkeslös, men jag tycker det är okej att känna sig lite så för dagen innan har varit så himla rolig och trevlig. Då får det vara värt att vara mörbultat efter.
Hoppas det onda gett sig nu och du återhämtat dig.

Svar: Att spendera tid tillsammans med min dotter ger mig så mycket glädje och det är alltid värt att umgås. Att min dotter sen ovan på allt är insatt i hur jag fungerar och mår och är så förstående är ett extra plus.
Ann-Ki Lindbom

» 2013-08-23 - 21:05:20 » http://lottizdays.blogg.se
▲ J0Z

Även om de är kämpigt och jobbigt dagarna efter en utflykt så kan du vara stolt över att du klarade det trots att du kände av ångesten! själv är ja just nu iprincip fånge i min egen lägenhet och att bara gå ut me hunden vissa dagar kan va en kamp! Förut har jag alltid känt mig trygg i bilen när vi åkt någonstans, men för ett tagsedan så fick jag sådan ångest/panik när ja satt i bilen att pojkvännen fick skjutsa hem mig och därefter känner ja mig inte trygg längre i bilen, vilket gör att jag iprincip aldrig följer med min kille ut någonstans :/! Men ja är glad över att höra att du klarade en härlig kväll tillsammans med din robin :) även om de som sagt va jobbigt dagarna efter! Själv brukar ja få spänningshuvudverk efter ja gjort något eftersom att ja är på helspänn hela tiden.. Men det är de värt när man väl klarar det :D

Svar: Du och jag känner till varandras kamp! Att känna sig som en fånge, det gör jag också, i min egna kropp. Men i min naturlighet är det en självklarhet att prova, gång på gång. Ibland går det ganska bra och ibland går det inte alls. Ofta har jag fått lämna återbud till att umgås med mina vänner och släktingar på grund av mitt lilla helvete. Alla förstår dock inte... och det är himla jobbigt.
Ann-Ki Lindbom

» 2013-08-24 - 18:19:28 » http://dopeofjoz.blogg.se
Yasmin

Jag beundrar din kämparanda. Du försöker om och om igen fastän du vet vad priset är. Starkt!

» 2013-08-29 - 22:08:31


Follow on Bloglovin

Kom ihåg mig!
Namn / Alias
E-post (publiceras ej på bloggen)
Blogg / Hemsida

Var Vänlig Och Svara I Din Egen Blogg Om Jag Har Lämnat En Kommentar Hos Dig
Vill Du Göra Reklam För Tävlingar Och Diverse Annat
Besök Gärna Min GÄSTBOK