Tillbaka Till Ruta Ett

Ibland upplever man tillvaron som om man lägger in backen och sen gasar på i högsta växeln och sen far man iväg i hisnande fart och det som händer är: crash boom bang och så tappar man totalt fattningen och tror att verkligheten är en fasansfull mardröm. Men ack nej!
 
Innan jag fortsätter vill jag först skriva... att det är mycket lättare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv!
 
Ni som känner mig personligen och ni som har följt min blogg en tid vet vid det här laget att jag har tre diagnoser att brottas med i min så välorganiserade tillvaro, som oftast fungerar på ett hyfsat och bra sätt. Men visst händer det att vissa dagar är sämre än en del andra, men ändå på ett kontrollerande logiskt vis. Så här har jag haft det princip i 16 år nu och det knepiga är att man vänjer sig vid denna livsstil och anpassar sig i den mån man finner olika lösningar.
 
Jag har under ett par månader tillbaka mått ganska så bra på dagtid, förutom att jag fortfarande har vaknat med ångest varje morgon. Men någon gång i början av augusti månad började jag få insomningssvårigheter. Har tidigare tagit ett läkemedel som heter Propavan och det hjälpte mig att bibehålla min nattsömn, för det är egentligen det som har varit min motgång, att få för lite sömn eller för tidigt uppvaknande. Tyvärr fick jag avbryta behandlingen på grund av biverkningar och detta gjorde jag i början av juli månad.
 
Att få för lite sömn en kortare period klarar de flesta människor av. Men att bara få cirka fyra timmars sömn per natt, vecka efter vecka, blir i längden en fasansfull kamp och till slut orkar man ingenting och allt känns så omständligt och besvärligt. Humöret åker i botten och allt man vill göra känns plötsligt som ett enda stort krav fastän det vanligtvis är roliga aktiviteter. Energilös och med bristande lust växer ångesten inom en och den onda cirkeln är sluten och man känner sig som en fånge i sin egna kropp.
 
Vad blir resultatet av en sådan här evighetskamp?
Man kan likna det hela vid att man försöker bygga ett hus av en kortlek, med darrande händer och i sin envisa viljekamp att lyckas blir man brännhet och då öppnar man fönster och dörrar för att få in frisk luft, för att orka fortsätta. Men då rasar allt samman på en enda sekund och marken under ens fötter försvinner och man faller och faller... rakt ner i ett djupt mörkt hål och all luft pressas ur ens lungor och man tror att man skall dö på kuppen.
 
I söndags (25 augusti) inträffade detta:
Jag hade kontakt med min dotter Robin via mobilen och hon förstod att något galet var på väg att inträffa. Hon befann sig på behandlingshemmet som ligger flera mil härifrån och hon kände sig maktlös, men hon fattade ett viktigt och klokt beslut. Hon larmade och ringde 112 och berättade hur hennes mamma mådde. Jag blev uppringd av en person ifrån larmcentralen som jag försökte ha en något sånär konversation med. Ärligt talat så har jag bara diffusa minnen av samtalet, för panikattackerna avlöste varandra och det var svårt att få fram mina beskrivande ord på mitt mående. SOS operatören gjorde en snabb bedömning och sa lugnt att ambulans var på väg hem till min bostad.
 
Min kära pojkvän som tidigare hade först varit och handlat mat och sedan tog min hund på promenad anlände mitt i mitt samtal med operatören på larmcentralen och han blev orolig och undrade vad som stod på. Jag skämdes över mitt mående och till slut klarade jag av att berätta för honom om hur jag mådde och att Robin hade ringt 112. Jag tillade också för honom som om jag bönade och bad, jag vill inte bli inlagd! Ambulanspersonalen anlände och min pojkvän följde med som stöd. I bilen tjatade jag hela tiden på den manliga ambulanskillen att jag ville inte bli inlagd! Jag var rädd, förtvivlad och hade skamkänslor!
 
Nu stannar vi upp ett tag...
Min pojkvän är inte helt ovetande om mina tre diagnoser, han är väl insatt i vad detta innebär. Han har själv diagnos asperger syndrom, är en lugn och sansad person och är mycket logiskt klok, som verkligen engagerar sig och vill vara en resurs, ett stöd som mer än gärna ställer upp och stöttar mig.
 
När vi väl blev inkallade till att träffa en läkare och min pojkvän fick frågan av läkaren, hur han märker och ser att jag mår dåligt, svarade han: "det är svårt att tolka hennes signaler, för hon är expert på att dölja sin ångest", det enda jag kan märka är att hon har ingen aptit". Mitt i prick! Just så är det! En inpräntad förmåga som jag lärde mig att utföra i mina tidigare destruktiva relationer, där det inte var tillåtet att visa att jag mådde dåligt. För på den tiden kunde jag höra min dåvarande sambo säga nedlåtande: ryck upp dig kvinna, var inget jävla psykfall. Sådana ord sätter sina spår och det är något som jag bör försöka skala av mig. För jag lever inte med den idioten längre.

Efter vårt långa och ingående samtal föreslog läkaren att jag skulle prova ett läkemedel som heter Mianserin, som hjälper kroppen likvärdigt som läkemedlet Propavan, men som är betydligt lindrigare för kroppen och man slipper hemska biverkningar. Jag har under dessa 16 åren provat många läkemedel och det har dessvärre visat sig att jag är läkemedelskänslig. Läkaren gav mig ett par piller och en återbesökstid.
 
Nu är det onsdag och jag var i morse på återbesökstid och pojkvännen följde med som stöd. Att ge läkaren ett utlåtande på vad jag anser och tycker om detta nya läkemedlet som jag bara har provat under tre tillfällen (tre nätter) är för kort tid att uttala sig om. Men läkaren tyckte att jag skulle fortsätta och så ska jag om ett par veckor ta kontakt med min husläkare här på orten och diskutera vad jag tycker och hur jag mår. Mot mina ångestpanikattacker har jag alltid fått utskrivit Sobril och det har oftast fungerat tillfredsställande. Men nu har jag fått utskrivit en aning högre styrka på grund av att det är så intensiva attacker som jag drabbas av.
 
Med min långa erfarenhet av detta mående, vet jag att jag sakta och säkert kommer att må bättre, med hjälp av en ödmjuk och rar pojkvän och en förstående dotter. Mediciner är en bit, men att ha människor i sin närhet som älskar en för den man är oavsett vilket, är också en sorts medicin.
Min dotter Robin.
 
Jag är evigt tacksam över att ha min förstående och handlingskraftiga dotter Robin, som tog saken i sina egna händer och fattade snabbt beslut att ingripa och hjälpa mig i söndags. Våra barn gör inte alltid så som vi säger, utan dom gör så som vi föräldrar gör. För tidigare i vår gemensamma tillvaro har jag själv ingripit och räddat min dotter, många gånger.
 
Idag fick jag ett e-post ifrån min dotter Robin och hennes skrivna ord värmde och jag känner mig så oerhört älskad och uppskattad, därför vill jag delge er alla hennes väl valda och omsorgsfullt skrivna ord:
 
"Jag har inte så mycket att göra just nu. Sitter och lyssnar på hög musik i mitt egna hem och har det bra i alla fall. Sjunger med i texterna och tänker på dig emellanåt. Ville bara skicka ett mail och berätta hur glad jag är över att jag har dig. När jag träffade mitt boendestöd innan idag så berättade jag att du mår väldigt dåligt och att jag ringde ambulans i söndags. Hon blev ledsen såklart och sa att det var väldigt fint i alla fall att du och jag har en sån fin relation och att vi stöttar varandra genom allt. Det är sällsynt med en så vacker relation som du och jag har. Och jag är glad över att vi hittat balansen mellan att vara mamma och dotter och psykolog, någorlunda i alla fall. Jag är jätte glad över att du sa ifrån att du ville vara själv i helgen. Det uppskattar jag! Du satte din gräns och det är bra! Du är så himla fin mamma och jag älskar dig så gudomligt mycket. Jag tänker jätte mycket på dig och önskar över hela mitt hjärta att du tar dig genom det här. Men jag vet att du klarar det. Du kan om du bara vill och jag vet att du vill. Puss och kram min älskade söta pussigulle kära underbara nuttigulli söta mamma."
 

Lämna Gärna Efter Dig En Skriven Kommenter
 
 
 
 

conny öström

*glädjetårar*
Det som i första stunden kan kännas som att avgrunden försvinner och att man faller handlöst, kan längre fram istället ses som en väg till nyare och stadigare grund att stå på.
För att bygga behöver man riva det gamla.

» 2013-08-28 - 19:09:23
Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma

Men oh Ann-ki. Jag lider med dig ingen ska behöva må skrutt, ha ångest och inte kunna sova. Om jag kunde skulle jag ge dig en stor bamsekram <3. Hoppas nu den nya medicinen hjälper för sömnen är så otroligt viktigt där återhämtar sig kroppen och viktiga funktioner repareras. Sen måste jag bara säga vilken otroligt fin dotter du har. De orden förstår jag du blir glad inom dig av. KRAMAR i MÄNGDER

Svar: Tack för din cyberkram! De två senaste nätterna jag nu har bakom mig har jag sovit bättre. Så det ska väl gå mot ljusare tider nu. För visst är det viktigt att få den sömn kroppen behöver och just nu behöver kanske min kropp lite extra. Jag är en positiv och glad person innerst inne, så med den förutsättningen ska jag nog klara av att ta mig i genom detta.
Ann-Ki Lindbom

» 2013-08-28 - 20:53:26 » http://lottizdays.blogg.se
Nillan

Hej!
Jag skickar välgörande reiki healing till dig också som jag gjort till din dotter Robin.
Du behöver bara ta emot om du inte vill ha kommer det tillbaka till mig.
Har ätit Mianserin för längesen, de är bra sov som en stock men det brukar ta några veckor innan full effekt.
Tur att ni har varandra. Kram

Svar: Jag har redan från natt ett fått en positiv effekt av den här medicinen och har fått sova bättre och tack för att du sänder mig healing.
Ann-Ki Lindbom

» 2013-08-29 - 11:32:22
Maria Lombide Ezeleta

Stacakrs lilla Ann-Ki

» 2013-08-29 - 12:05:36
Robin

Söta mamma. Klart jag fångar dig när du faller, precis så som du alltid gjort för mig. Jag älskar dig.

Svar: Vi har varandra och vi finns för varandra i allt och det är för mig en mycket stor lycka. Älskar dig också!
Ann-Ki Lindbom

» 2013-08-29 - 12:25:58 » http://autogoy.blogg.se/
Tommy

Sv: Hej och tusen tack för din värmande kommentar, och fråga!

Absolut, jag håller verkligen med dig om att det är tur att vi alla är olika, för som du skriver, det hade varit så tråkigt om alla var lika!

Jag har valt att moderering på mina kommenterar jag får i bloggen, just för att jag stundtals har fått personliga hot och fruktansvärda kommentarer! I början av bloggandet hade jag kommentarerna öppna, men efter ett jag fick en kommentar som var i det grövsta laget att jag gjorde en polisanmälan valde jag att jag måste godkänna kommentarerna innan dom är synliga för andra.

Just nu ligger det 65 kommentarer ( 66 med din ) som väntas på att granskas och svaras på! Jag väljer oftast att inte godkänna de negativa och de värsta hatiska kommentarerna, för jag vill verkligen uppehålla en sån god stämning i bloggen som det bara går, lika så bland kommentarerna. De hatiska kommentarerna är varken kul att läsa för mig eller för er underbara läsare som förgyller min vardag med underbara ord. Alla kommentarer godkänns när jag svarar på dom och just nu , p.g.a värk och jobb så finns inte tiden att svara på kommentarerna, jag försöker ta några i taget! :)


Och ännu en gång, tack för alla dina värmande ord och för att du återkommer!

En stor kram

Svar: Vanligtvis brukar jag ta bort kommentarer som är ett svar på när jag har kommenterat i någons blogg. För jag tycker det blir rörigt, för svaren hör ju liksom inte ihop med mitt skrivna inlägg. Men nu gör jag ett undantag och låter din svarskommentar stå kvar, för jag tycker att du skriver så fint.Jag förstår hur du tänker om din egen blogg och dina läsares kommentarer och att de smutsiga orden skall raderas bort. Trist att du bär på smärta och inte hinner med att publicera trevliga och omtänksamma kommentarer och dina svar. För du har verkligen samlat på dig en hel del. Tack för att du tittade in på min blogg och stor kram tillbaks!
Ann-Ki Lindbom

» 2013-08-29 - 13:50:37 » http://tommytott.se
Eriiza

Skönt att flera förstår mitt svar på dessa frågor jag får i min blogg.
Och modigt av både dig och Robin att skriva om era svårigheter, och jag
är så glad för att ni har en så fin kontakt med varandra! =)

Svar: Att förstå, kräver kanske ibland att man själv har upplevt något liknande. Modigt... nja, det brukar sägas att "mod är inte att vara orädd, utan att vara rädd och göra det ändå". Men det kan ha sina sidor att berätta öppet om sitt inre, man kan få mycket skit för det, så som Robin tidvis tidigare har fått på sin blogg. Mitt syfte är inte att folk ska tycka synd om mig och min kamp, jag vill bara sprida mina skrivna ord fritt och direkt ifrån mitt hjärta i förhoppning att skapa lite förståelse. För dessvärre väljer många att bygga luftslott och baktala oss människor som lider och kämpar känslomässigt i vår vardag och många gör det i det tysta, men inte jag. Jag är lycklig över att ha Robin i mitt liv och hon över att ha mig och vi stöttar varandra. Men jag försöker även stötta andra också, med den kunskap jag har. För det känns naturligt och rätt för mig!
Ann-Ki Lindbom

» 2013-08-30 - 15:16:06 » http://eriiza.webblogg.se/
Tommy

Sv: Tack så jätte mycket!

Rörande inlägg och enormt fint mail av din dotter!

Kram

Svar: Vet inte riktigt vad du tackar för... kanske att jag gratulerade till era 8 år tillsammans? Mitt bloggskrivande har som avsikt att vara öppen och bjuda in läsaren in i min värld. Min förhoppning är att skapa förståelse, allt för många människor har sådana fördomar och det där tror jag att du, fina Tommy, förstår.
Ann-Ki Lindbom

» 2013-09-01 - 10:18:37 » http://tommytott.se
Eriiza

Det skall kännas naturligt och rätt - för att det ÄR det! =)
Jo, jag har pratat med Robin om just dessa negativa
kommentarer man kan få, jag har blivit t.o.m mordhotad genom åren av skrivandet.. så.. =/
Finns idioter verkligen överallt!

» 2013-09-02 - 23:08:14 » http://eriiza.webblogg.se/


Follow on Bloglovin

Kom ihåg mig!
Namn / Alias
E-post (publiceras ej på bloggen)
Blogg / Hemsida

Var Vänlig Och Svara I Din Egen Blogg Om Jag Har Lämnat En Kommentar Hos Dig
Vill Du Göra Reklam För Tävlingar Och Diverse Annat
Besök Gärna Min GÄSTBOK