Ett Par Sista Ord

Tiden går och än en gång upplever man den sista dagen. När jag var barn och det var nyårsafton blev jag alltid ledsen, för det kändes så konstigt att nu var det slut. Vemodet finns ännu kvar inom mig, men jag blir inte längre ledsen den här dagen/kvällen.

 

Någon gång tar det trots allt slut och det blir en ny början. Har man haft ett dåligt år bakom sig så kanske man känner mer hopp om att det nu skall vända och bli till ett bättre år. Jag tänker att allt jag har varit med om och upplevt under året som nu snart går till historien, har givit mig erfarenheter och dessa bär jag med mig in i min kommande framtid som vägledande kunskaper.

 

Kvällen till ära firar inte jag så som de flesta andra gör. Ärligt talat så har nyårsfirandet aldrig tilltalat mig. Men jag är inte lika rå i mitt sätt att uttrycka mig så som min äldsta bror alltid gjort. Han kallar nyårsaftonen för gycklarnas afton! För honom är det som ett skådespeleri och upplevs som ett falskspel, där alla har påklistrade leenden på sina läppar.

 

Men jag har respekten för andra människor och vill dessa ställa till stor glamorös fest med många bjudna gäster som äter en utsökt måltid tillsammans och skålar med champagne iklädda sina nyinköpta glittrande klänningar och i nypressade skjortor och välputsade eleganta skor, så är det väl deras ensak. Men den sortens sociala umgänge är ingenting för mig!

 

Det enda som får mig att bli smått irriterad är att folk som köper fyrverkerier inte använder dessa på ett respektfullt sätt. Dessa förbannade bomber som smälls av gång efter gång och att detta utförs i tätbebyggelsen. Det är oerhört jobbigt när fönsterglasen vibrerar stup i ett.

 

Jag har varit hundägare sedan 1998 och min första hund var inte skotträdd, men han blev det när han var 5 år gammal och det var för att där vi då bodde råkade ett par bomber fara in på tomten och brakade loss med en fasansfull smäll. Sen var det kört! Varje nyår trodde jag att min hund skulle få hjärtstillestånd och dö på kuppen. Det var plågsamt att bevittna hans ångest.

 

Min nuvarande hund blev skotträdd dagen innan nyårsafton när han var 6 månader gammal. Jag och min hund var ute på vår vanliga promenad och passerade två smågrabbar som stod och fnissade och såg hemlighetsfulla ut. När vi var cirka 5 meter ifrån grabbarna smällde dom av en bomb och sen sprang dom sin väg. Min hund blev vettskrämd och drog i kopplet och studsade omkring i en snurrande dans och kunde han så hade han nog hoppat ur sitt eget skinn.

 

Under åren som gått har jag bullertränat min hund och det har blivit något bättre. Men smäller någon av en fyrverkeripjäs invid vårt hus, springer han iväg mot fönstret och skäller som en galning och när en dobermann skäller, ja då ekar det mellan väggarna här hemma.

 

Jag har ingen glädje över att se färgsprakande fyrverkerier på nyårsaftonen, för jag drar för gardinerna för fönstren och spelar lugn och behaglig musik och så brukar jag plocka fram någon aktivitetsleksak och leker med min hund. När det sedan har tystnat där ute i nattmörkret, går jag ut den sista promenaden som blir den första promenaden på det nya året, som oftast brukar bli någon gång vid 02:00 på natten.

Så firar jag nyårsaftonen! Hur firar du?   


En Tyst Minut...

Mitt huvud är fullt av tankar, mitt hjärta slår tungt i min bröstkorg och en obehaglig klump i halsen hindrar mig från att kunna andas fritt. Jag har en underbar vän som bor flera mil ifrån mig, men ändå står hon mig nära, att jag ibland känner hennes närvaro som om vi befinner oss i samma rum.
 
För två månader sedan genomgick min vän en påfrestande upplevelse. En av hennes dobermann tikar drabbades av cancer och blev opererad och har sedan dess fått ett antal cellgiftsbehandlingar. Micali som tiken heter mår bra trots omständigheterna och kämpar varje dag genom att leva sitt liv på tre ben.
 
Tidigare i veckan drabbades en annan av hennes dobermann av en oerhört akut sjukdom, magomvridning. Rah, en hane på 9 år blev opererad natten till min väns födelsedag... Hennes älskade hund fick komma hem efter en vistelse på veterinärkliniken och han hade ont och var trött. Men för övrigt verkade allt vara bra. 
 
I förmiddags fick jag ett sorgligt besked via e-post. Rah hade lämnat jordelivet i morse. Trots att jag aldrig personligen har träffat Rah utan bara fått se honom på alla fina foto som min vän har skickat till mig genom åren, så känns det tomt och tyst och oerhört overkligt att han är borta.
Maria och Rah

Slut Eller Paus