Lilleman-Foto

Här smäller jag av en rejäl raket som blommar ut i en fantastisk foto bomb.

Personlig Info

Började jobba som 16-åring efter att ha gått 2½ dag i gymnasium.
Kan inte simma.
Gillar inte att äta tomater.
Mår dåligt av att äta paprika.
Är vegetarian sedan 1986.
Dricker helst inte alkohol, men är inte nykterist.
Tittar inte på TV, men ser film varje kväll på datorn.
Har varit förlovad 3 gånger, var av 2 gånger med samma man (knasigt va?).
Har 2 barn med 2 olika män och åldersskillnaden mellan barnen är 9 år.
Var cigarettrökare i 23 år, slutade röka 2003, har 20% av lungsjukdomen KOL.
Jag är inte sambo, men jag träffar min pojkvän varje dag, för att vi kan.

Ett Par Kloka Ord

Döm aldrig någon du inte känner.
Vem vet vad den personen kämpar med för att överleva.
 

För Evigt Blommande

Jag själv följer en del bloggar och en av dessa hade idag ett inlägg där hon visade foto på sitt nyrenoverade kök. Åh, vilket snygg och fint kök! Hon hade också skrivit på något av fotona att: "köp inte de här växterna, för dom bara dör". Vad jag kunde se så liknade växterna murgröna. En av mina egna favoritväxter i kruka. Givetvis skrev jag en kommentar, hur fint köket såg ut och jag passade även på att ge henne ett tips. Att de levande växterna kan man ersätta med att köpa konstgjorda växter. Jag har själv haft stora problem med att levande växter ska trivas och överleva i min lägenhet. Så ofta, tidigare stod det halvdöda växter i mitt hem. Mitt vardagsrum och sovrum ligger mot söder och där blir det för varmt för växterna och dom vissnar. Mina köksfönster ligger mot norr och där trivs inga växter, dom dör också. Jag har en god vän som också har konstgjorda växter och att hon har detta beror på att hon har en katt som tuggar på de levande växterna. Min vän inspirerade mig och vi var i olika butiker och jag köpte en massa konstgjorda växter. Många av mina vänner som har kommit på besök, tror inte sina ögon att mitt hem inte har en enda levande växt. Så verklighetstrogna ser vissa ut.
Titta själv och vad tycker du?
Tack Joz för att du inspirerade mig till att skriva detta inlägg!

Nuet

Det har varit en kostsam vecka rent känslomässigt, men jag har ändå tagit mig genom den och nu är det fredag. Jag har ett samtalsstöd som jag träffar ca var tredje vecka och vi sågs idag och samtalet vi hade idag gav mig nya krafter och ett nytt sätt att se på min tillvaro. Att jag har ett sådant här stöd är för att jag är anhörig till en närstående som har psykisk ohälsa.

Men en viktig sak som gäller just nu är: att leva i nuet och att ta till vara på det som finns just nu och att njuta av det som ger mig sinnesfrid. Någon som verkligen lever i nuet, det är hundarna. Därför vill jag avsluta detta inlägget med att bjuda er alla på ett mysig i nuet-foto på min kära dobermann.

 


Jag Kan Bara Be Om Ursäkt

Jag har fått många reaktioner på mitt senaste inlägg här på min blogg och ni valde att skriva till mig på min e-post. En del har blivit chokade och fått för sig att jag ska ta livet av mig. Andra har tolkat mitt inlägg som att jag kritiserar min egen dotter för att hon tog ett återfall i självskada. Men så är alltså inte mitt budskap menat. Visst var min tanke i bakhuvudet att skriva chockerande för att fånga er uppmärksamhet i detta som jag finner mycket allvarligt. Men jag ville inte skrämma upp er och göra er upprörda. Så jag kan bara be om ursäkt! 
 
Jag är fullt insatt i hur min dotter mår och att hon gör stora framsteg i sin personliga utveckling och vi båda har en mycket god och öppen dialog oss i mellan. Min dotter tog kontakt med mig idag, för hon blev också upprörd och ledsen över mitt inlägg och hon tolkade det också "galet", hon kände skamkänslor och att hon är misslyckad och att hon har gjort mig besviken. Detta stämmer alltså inte! Alla personer med olika sorters diagnoser och beroende/missbruk tar sina återfall, det verkar tydligen tillhöra deras tillfrisknanden. Min dotter är inte dömd på något sätt för att hon valde att skada sig själv efter att ha klarat att stå emot att skada sig på två hela långa månader tidigare. De två månaderna väger mycket tyngre än att hon valde att ta ett återfall. Min dotter berättade för mig i vårt mobilsamtal idag att personalen på behandlingshemmet har tidigare tagit ifrån hennes kanyler, dessa som hon använder för att pierca sig. Men dom har inte tagit hennes rakblad, för då plötsligt heter det att min dotter ska lämna rakbladen ifrån sig frivilligt. Men kanylerna kan dom ta ifrån henne! Detta gör mig smått förvirrad. Man kan väl inte säga en sak, göra en annan och mena något tredje. Detta är för mig obegripligt!
 
Vad tycker du?

Döden = Trygghet

En person med diagnos Borderline säger: Rakblad = Trygghet.
En alkoholist säger: Sprit = Trygghet.
En narkoman säger: Heroin, Kokain, Marijuana...o.s.v = Trygghet.
En tablettmissbrukare säger: Stesolid = Trygghet.
Varför är man boende på ett behandlingshem???
Ska jag fortsätta?
Jag tror att lösningen är att jag tar min kökskniv och slipar den vass och skär halsen av mig! Det blir min trygghet, för döden är = Trygghet.
För då slipper jag leva med oron över att min dotter har tillgång till rakblad på sitt rum på behandlingshemmet.
 
Att jag skriver detta inlägget så här groteskt beror på att jag är oerhört upprörd!
Att samtala med personalen på det behandlingshem som min dotter är boende på ger mig bara känslan av att deras svar = "goddag yxskaft". Jag förstår inte varför man resonerar så som dom gör. Jag citerar: "Vi kan inte tvinga din dotter att lämna ifrån sig sina rakblad, det bör hon göra frivilligt". Är detta rätt? Har man en "fri vilja" när man inte kan ta ansvar för sitt eget mående och sin psykiska hälsa?
 
Varje gång min dotter väljer att släppa sitt ansvar för sitt mående och väljer att skada sig själv med rakblad istället för att ta emot den hjälp hon bör få på behandlingshemmet, skär hon i mitt hjärta. Som nära anhörig, som mamma är jag minst lika drabbad. Om hon nu inte frivilligt lämnar ifrån sig sina "redskap", så som behandlande personal anser vara det rätta och hon av "misstag" någon kväll väljer att skada sig själv och om hon råkar skada sig så kraftigt att hon ligger där på sitt rum och förblöder till döds. Vem tar då ansvar för detta? Personalen? Vad hjälper det mig, som mamma? Hon är boende på ett behandlingshem och bör få den hjälp och det stöd som finns, ingenting annat. Eller ska jag posta ett paket med rakblad till henne som verka var hennes enda trygghet? För de gånger som hon har valt att ringa mig när hon har haft kraftig kvällsångest, för hon påstår att våra samtal har hjälpt henne och förhindrat henne till att skada sig själv, har tydligen ändå resulterat i att hon har valt att ta ett återfall till självskada. Så min insatts att lyssna och att ge henne mitt stöd känns plötsligt som ett stort misslyckande!

Frihet

Någon förmögen rikedom har jag inte.
Det jag erbjuder är inte mycket.
Någon glamorös lycka kan jag ej köpa.
Det bästa jag kan göra är att ge dig en gåva.
Min gåva är mitt skrivna ord
och det är bara till dig
och du kan berätta för alla att detta är ditt.
Frihet är ordet jag skriver till dig.
Det är ganska enkelt och nu är det gjort.
Jag vet att det är inte mycket
men det är det bästa jag kan göra.
Jag är inte den sortens människa
som döljer vad jag känner och därför hoppas jag att du förstår.
När jag berättar hur underbart livet är när du är i denna värld.
 Dikten tillägnas till min dotter Robin

Lite Ljus I Vintermörkret

När det är vinter mörkt och kallt är det mysigt att tända en massa ljus. Har man husdjur, som jag, en stor klumpeduns till dobermann är det säkrast att ha ljuslyktor istället för ljusstakar. Det finns många vackra ljuslyktor att köpa i olika sorters butiker till både billiga och dyra pengar och visst har även jag ett par köpta ljuslyktor i mitt hem. När det gäller heminredning är jag lite knepigt petig... Föremålen ska kännas rätt redan från allra första anblicken i butiken. Precis som om nån sort förälskelse uppstår. Knasigt? Att skapa sina egna små inredningsting är en av mina små egenheter. Jag sparar på gamla glasburkar som det har varit honung, rödbetor och andra matprodukter i. Etiketterna tas bort och burkarna diskas rena och sen sätter jag mig ner i lugn och ro och tillverkar mina små "konstverk". Här är ett par exempel på mina ljuslyktor.
Materialet jag använder för att klä glasburkarna är vanligtvis tunt silkespapper, går också bra att använda servetter. Den övre kanten på glasburkarna där gängorna till det bortkastade locken finns döljer jag med olika sorters tygband. Sen är det ju en smaksak att dekorera med glittrande paletter också. Ibland händer det att jag ger bort sådana här ljuslyktor till mina vänner när dom fyller år och det blir alltid uppskattat.
 

Jag Är Bara Mamma

Jag tänker inte göra så som så många andra bloggare gör...
Det vill säga, skriva inlägg och berätta om hur dåligt man mår.
Alla har vi dåliga dagar och bra dagar, för så är livet!
Detta är förmodligen det enda inlägg som kommer visa att jag mår sämre, hoppas jag. Just nu känns min tillvaro som rena rama soppan, det finns många tankar i huvudet på mig, en del positiva och en del i den andra riktningen. Människor i allmänhet och speciellt dom som känner mig personligen har uppfattningen om att jag är en humoristisk glädjespridare och en stark person. Så därför väljer jag, här och nu, att delge er alla följare och alla andra läsare att just nu finns det icke mycket glädje i mitt inre, många mörka tankar har tagit över i min värkande skalle. Min pojkvän, blev djupt orolig igår och tog saken i egna händer och tog kontakt med sjukvården. Så idag, ska jag träffa en läkare.
 
För att inte skapa en alldeles för stor förvirring, vill jag ge er alla en kort resumé.
Hösten 1997 utsattes jag för ett grovt våldsövergrepp och min tillvaro vändes till ett rent helvete. Jag har under många långa år fått mycket stöd och hjälp och jag kan nog sitta här och påstå att jag har nog provat de flesta läkemedel som finns mot ångest. Först drabbades jag av posttraumatisk stress, vidare i diagnosen tillkom paniksyndrom och slutligen tillfördes också kronisk ångest och agorafobi. Var sjukskriven under två långa perioder. Försökte återgå till arbetslivet... Hösten 2007 ville Försäkringskassan pröva "mitt fall" och se hur min arbetsförmåga var. Jag gick en utredningen i flera veckor och fick prata med en massa olika människor och jag testades hit och dit. Alla på rehab-centrat och handläggare på Försäkringskassan var överens. Jag blev förtidspensionerad!
 
Till en början kan man som förtidspensionär känna sig som stämplad, man ställs utanför, är icke duglig som individ. Bara detta kan få en att må sämre. Men jag samtalade med en arbetsterapeut som fick mig att ta detta beslut ifrån myndigheterna på ett mer positivt sätt. Hon sa, "Att din arbetsförmåga är nedsatt gäller ju bara i arbetslivet, du som människa har så mycket andra kvalitéer som du kan ägna dig åt i din framtid". Hennes motivering och uppmaning till mig var att syssla med mitt kreativa, att måla, teckna och att skriva.
 
Många av er som känner mig vet att jag har en dotter som fick diagnos borderline för ca 1½ år sedan.Jag med min erfarenhet, att må dåligt, har för min dotter varit en positiv resurs, jag har alltid funnits där för henne och hon i sin tur har alltid visat sin uppskattning och sin kärlek till sin mamma. Att två människor med olika diagnoser bor under samma tak kan i längden vara påfrestande för alla inblandade. Så därför fick jag våren 2012 fatta ett beslut som var nog det största beslut jag någonsin fått ta. Att min dotter och jag inte kan bo tillsammans.
 
Psykvården öppnade en vårdplanering på min inrådan och Socialförvaltningen blev inkopplade. Allt gick plötsligt så fort... Min dotter tilldelades en träningslägenhet sommaren 2012. Till en början gick det ganska så bra... Men allt eftersom veckorna gick blev det bara värre och värre. Hon mådde allt sämre och min oro var definitivt befogad. Jag hade inte en enda lugn stund, 24 timmar om dygnet fanns hon i mina tankar och jag cyklade hem till henne dagligen.
 
Till slut efter många telefonsamtal och en bunke e-post skickande vaknade Socialförvaltningen och psykvården och förstod att min dotter sakta men säker höll på att ta livet av sig. Jag föreslog då ett behandlingshem. Min dotter flyttade dit den 24 oktober 2012 och bor där fortfarande. Hon mår bättre och vi har idag en fin relation, så som mor och dotter bör ha. Jag är inte längre en sjuksköterska, apotekare, psykolog och väktare på nåt vaktbolag.
 
Jag är bara mamma!
 
Det är svårt att hitta tillbaka till sig själv igen!
Vem är jag? Vad vill jag och vad kan jag göra?
Det är inte lätt att plötsligt bara vara mamma!

Ord Som Ekar Ifrån Det Svarta Hålet

Det är bättre att gå än att springa.
Det är bättre att stå än att gå.
Det är bättre att sitta än att stå.
Det är bättre att ligga än att sitta.
Det är bättre att sova än att vara vaken.
Men bäst av allt är att vara död.

En Lagom Bra Helg

På eftermiddagen i fredags kom min dotter Robin på besök. Jag och min pojkvän hade en överraskning till henne, en keyboard. Hon blev själa glad. Egentligen är det menat att gåvan skall vara en födelsedagspresent, en något för tidigt sådan. Hon firar sin 20 års dag i juli månad... Men min tanke var att hon kunde få se den redan nu och spela när hon kommer hem på sina permissioner ifrån behandlingshemmet. Sen i framtiden när hon har ett eget boende passar det bättre att hon har den i sitt hem. Det blev mycket plinkande och plonkande och många glada skratt, för oj vad många olika toner man kan få ut av denna apparat med rader av vita och svarta tangenter.
Lördagen kom och vi begav oss iväg till Lund för shopping. In och ut i olika butiker och en stund stod vi och tittade på en gatumusikant och alla människor som samlades runt den spralliga musikanten sken upp i vinterkylan med glada miner. En fika på mormors café tog vi innan vi åkte hem igen. En fin vän till min dotter kom på besök på kvällen. En lagon händelserik dag tänkte jag när jag landade med huvudet på kudden när nattsömnen omslöt min kropp.
Idag, söndag, har varit en oerhört passiv dag. Vi har bara låtit dagen passera och tagit det lilla lugna. Men innan det var dags för Robin att fara tillbaka till behandlingshemmet trixade vi lite med min blogg, lite nya texter. Jag är nöjd med den här helgen!