Huvudet Under Armen Och Ingen Arm

I morse vaknade jag strax innan klockan sju och när jag öppnade ögonen och tittade mot sovrumsdörren, kändes det som att jag tittade på balkongdörren. Min blick förflyttades till motsatta väggen, mot fönstret och jag stirrade på de mörka gardinerna och blev smått vilsen. Men i samma sekund gick det upp för mig var jag var, hemma i mitt eget sovrum. Låg kvar en stund och tankarna for runt i huvudet och då insåg jag varför jag var totalt förvirrad när jag vaknade. Såg en film i går kväll, Cloud Atalas (2012) med bland annat Tom Hanks och Halle Berry. Filmen var ganska så rörig för den växlades i olika tidsepoker, förfluten tid och framtiden och det här eviga studsandet mellan de olika tidsåldrarna fick väl min hjärna att koka över under nattsömnen. Jag klev ur sängen och gick ut i köket och kokte vatten i vattenkokaren, för att göra mig en kopp cappuccino och då kände jag verkligen att det stod inte rätt till i skallen på mig. Det kändes som om huvudet satt i kläm och fy sjuttan tänkte jag, låt det inte bli en sån dag idag. Huvudvärksdag! Tittade ut genom köksfönstret och upptäckte att all snö var borta och att det duggregnade och temperaturen visade plus sju grader. Oj, så varmt tänkte jag, då går man mot varmare tider nu då och snart är våren här, jippie. Äsch, det var bara en glad tanke, det är ju fortfarande januari månad och vinter. Väckte min slöa dobermann och vi gick ut på morgonpromenad i regnet. Usch så kladdigt det var överallt. I min förhoppning över att ha varit ute i friska luften att huvudvärken skulle släppa, kunde jag bara drömma om, nej värken satt som fastklistrad i skallen på mig. Ja ja... det är väl bara tacka och ta emot och jag som hade tänkt bege mig iväg idag och köpa lite pysselgrejor på Panduro Hobby. Satt nämligen igår och pysslade och dekorerade tre gamla glasburkar, som ska bli mysiga ljuslyktor. Insåg då igår när jag var kreativ att jag behövde mer prylar till mitt upplysande projekt. Men ack nej, det blir att hålla sig hemma idag och ta hand om mig själv och se till att bli smärtfri.

Riv Murarna Och Bygg Broar

 Önskar du en harmonisk tillvaro i dina möten med andra människor?
Använd dig av "klassiskt klarspråk",
där du bemöter dina medmänniskor med att undvika,
kritik, bedömmanden och krav.

Dagens Glädje

Idag fick jag mig ett glatt skratt. Dessa två foto på min lekande hund bevisar hur lite som ibland behövs för att förgylla ens vardag. Hoppas ni också får ett leende på era läppar. För visst ser han kul ut?

Fångad Av En Fjäril

För en liten kort stund ska jag kasta mig tillbaka i tiden och berätta om ett barndomsminne.Jag var väl sådär en 4 år gammal och var ute på gården där vi bodde och lekte med grannbarnen. Alla dom andra barnen sprang omkring där på gräsmattan i sommarsolskenet och lekte tafatt. Någon av barnen hojtade och pekade mot en fladdrande fjäril som besökte den ena blomman efter den andra. Alla försökte fånga den och skrattade glada skratt i hopp om att lyckas.
 
Jag satt kvar och tittade på när dom i sin dansande kamp försökte fånga denna lilla färgglada varelse. En efter en gav upp i sommarvärmen och dom gick hem till sitt och till slut satt jag där i gräset ensam. Men så ensam var jag inte, jag hade ju sällskap av den vackra fjärilen. Jag var som trollbunden av detta fladdrande spröda djur och jag sträckte fram mitt pekfinger mot den och den satte sig på toppen av mitt finger. Jag lyfte fingret mot skyn och den flög mot den blå himmelen.Sedan den dagen i mitt unga liv var jag fångad med fascination och djup tillit till dessa fantastiska små varelser.
 
Tiden gick och åren passerade och sommaren när jag blev 7 år tillbringade jag tillsammans med min yngsta storebror hos våra morföräldrar. Vår mamma hade börjat arbeta efter att ha varit hemmafru sedan första barnet kom till världen. Mina föräldrar fann det lämpligast att jag och min bror fick tillbringa sommaren hos vår mormor och morfar. Vår farmor kom besök ett par dagar och jag visade stolt henne runt i trädgården och pekade på alla fjärilarna. Hon höll mig i handen och varje gång vi såg en fjäril berättade hon för mig vad dom hette. Den fjäril som var mest iögonfallande för mig var påfågelögafjärilen och jag utsåg den till min favorit.
 
Där mina morföräldrar bodde fanns ett uthus som dom kallade för "brygghuset". Där var värmepannan, en gammal bakugn, morfars verktyg och en massa annat. Där i denna byggnad brukade jag gå runt och utforska saker och ting och ville jag ha en lugn stund fanns där en gammal köksstol att sitta på. Byggnaden var uppdelad i tre rum och i rummet längds in var värmepannan och två fönster mot trädgården. Allt som oftast drog jag bort stolen mot ett av fönstren och stod där på tå och tittade ut. Lite otäckt var det, för där var så mycket spindelväv i fönstret och spindlar var inte jag så intresserad av att titta på.
 
En gång av alla mina fönstertittningar hade en fjäril kommit in och panikartat fladdrade denna mot fönsterglaset. Jag stod där på golvet och beskådade djurets kamp och kände mig ledsen och tänkte, jag vill hjälpa den. Jag släpade bort stolen mot fönstret och ställde mig på tå och sträckte mig efter fjärilen. Det var inte lätt, fjärilen blev väl vettskrämd över mina mänskliga händer och det var hett i solskenet ifrån fönstret, som tröttade ut både mig och fjärilen.
 
Men efter lång och tålmodiga försök lyckades jag till slut kupa mina händer om den lilla utmattade fjärilen. Försiktigt tog jag mig ner från den gamla utslitna stolen som gungade till för varje liten rörelse. Med bestämda steg gick jag ut och bort mot blombuskarna och öppnade mina händer och bjöd fjärilen frihet.
 
Min passion för fjärilar spred sig bland mina kamrater och när jag firade min 10 årsdag fick jag en brosch i form av en vit fjäril av en klasskamrat. Denna gåva har jag ännu kvar och vårdar den ömt bland alla andra fjärilar som jag har fått genom åren och även de andra som jag själv har köpt.
 

Ingen Är Utanför

Inget möte är det första
och inget avsked blir det sista
för vi hör alla samman
och är individuella delar av Världssjälen.
Ingen är utanför.
☆ 1927 07 11  † 2005 10 24

♥ En Sann Vän ♥

 En vän är den som känner dig som du är,
förstår var du varit,
acceptera vad du har blivit och ändå,
varsamt låter dig växa.

Ingenting

Jahapp... och då lider denna dag mot sitt slut. En dag där jag har gjort ingenting. Fast å andra sidan så gör man ju saker och ting varje dag ändå, sådant som man gör på rutin. Vilket då är förbannat tråkigt, känner mig tråkig också eller kanske uttråkad. Äcsh, jag vet inte! Men en sak vet jag och det är att dagen blev tröttsamt tråkig för jag har inte gjort det som jag egentligen vill göra. Måla, teckna och skriva, det där kreativa som ger en så mycket positiva vibbar. Nej, jag har bara kastat bort denna dagen, så känns det, på ingenting. Men fullt förståeligt, med tanke på att natten gav inte mycket sömn, jaja suck. Alltid ska det skyllas på nåt... Men fastän dagen var slö/tråkig och energilös så har den ändå givit mig lite trevligheter. Min gamla mamma ringde, fast egentligen hade vi inte så mycket att prata om (jag var ju slö), så vi kallpratade mest, passar kanske bra såhär i vinterkylan.

Blommande Familjekruka

Jag är dotter till min far
och mamma till min dotter.
Vi är av samma skrot och korn
och våra själar är på ständig vandring
i denna groteska värld.
På nytt vi sår ett frö i fuktig jord
som får gro och växa
i familjens gemensamma kruka.
I en tillvaro fylld av sol och regn
vi knyts samman av kärleksband
i en blommande bukett.

Dyrbar Skatt

 Jag med min analytiska sida tycker att tillvaron kan vara ganska så intressant i många lägen.Att ha en dialog är ju mer givande än en monolog.Jag som person lär mig mycket genom att lyssna till andra levande varelsers berättelser.
Vad är rikedom?
De flesta svarar nog att man är rik om man har mycket pengar, helst i överflöd.
Men se, det är icke rikedom för mig!Jag känner mig ibland som en miljonär!
Att vara berikad av kunskaper och inte bara för att man sticker näsan i nån lärobok.Nej.... upplevandet och att försöka förstå andra människors tankar och känslor, det är min dyrbara rikedom.Rikedomen har ju också en mörk baksida....
Vad jag menar är att kunskapen har ibland kostat mig för mycket av min egna energi.Att bemöta människor som är av ondo, så att säga, kan ge kunskaper, men att det har varit kostsamt för både själ och kropp.Men hur jag än vrider och vänder på det hela så är jag ändå på något underligt sätt tacksam över kunskaperna.
Det som jag har upplevt har jag ju genomlidit och det är ett minne blott, som förhoppningsvis är bearbetat.Därför kan jag gå vidare i tillvaron och bära min skatt inom mig, min kunskap i att förstå.

WTF

Det här inlägget är totalt meningslöst och det är precis det som är meningen!