En Dag Att Minnas

I tisdags morse när jag vaknade tänkte jag, för 20 år sedan var jag höggravid. De första värkarna satte igång redan vid 9 tiden på morgonen och under dagen som gick blev det bara tätare och tätare mellan sammandragningarna. Mitt andra barn var på väg att komma till världen och av min tidigare erfarenhet väntade jag enda in i det sista innan jag och min dåvarande sambo tog iväg till sjukhuset.
 
Min förstfödda som kom till världen ca 1 månad för tidigt och som tog 22 timmars vistelse på sjukhuset innan hon föddes, var för mig då en evighet och det ville jag inte återuppleva. Men då för 20 år sedan, som jag minns i minsta detalj och jag hade gått över tiden med tre dagar, begav vi oss iväg kanske lite väl för sent... Taxichauffören körde som en galning i ca 80km och struntade fullkomligt i hastighetsbegränsningen som var på 50km. Han ville nog inte att barnet skulle komma till världen i hans bil!
 
Väl framme och vi möttes av en sjuksköterska som konstaterade att jag var vidöppen och skulle föda omedelbart bums, greps jag av panik. Jag förlöstes på det mest naturliga sätt en kvinna kan föda sitt barn. Det vill säga, helt utan hjälpmedel och bedövning. Allt gick så vansinnigt fort och plötsligt låg ett nyfött litet barn på mitt bröst, en flicka och jag grät av lättnad och av en enorm lycka
och klockan var 23:10.
 
Jag och mitt lilla underverk
 
Som sagt, det var för 20 år sedan... och tänk vad tiden går fort när man tänker tillbaka. Men nu är vi här och det är 2013 och min älskade dotter Robin blev 20 år i tisdags. Hon anlände här i mitt hem mitt på dagen och vi satt mest och småpratade och hade allmänt småmysigt. Hennes födelsedagspresenter hade hon redan fått sedan en tid tillbaka, en keyboard som har stått här hemma i mitt hem och dammat. Men som jag och min pojkvän bar hem till Robins träningslägenhet i måndags för att den skulle stå på plats inför hennes stora dag. För två veckor sedan köpte jag även ett par nya och kanonbra hörlurar till henne, för hennes tidigare lurar hade gått sönder. Min dotter älskar musik, både att lyssna och att spela själv.
 
Vi, min dotter, min pojkvän och jag promenerade iväg på eftermiddagen till centrum här i Lomma för att besöka en restaurang, Wild Ginger. Det regnade när vi påbörjade vår promenad, men plötsligt sken solen. När vi väl anlände till restaurangen började det regna igen och åskan mullrade. Lite småmysigt, tyckte min dotter. Jag och min pojkvän beställde friterad tofu med grönsaker i jordnötssås och min dotter wokade nudlar med grönsaker. Mums vad gott det var. Vi avslutade vår gemensamma måltid med dessert. Dottern valde glass med chokladsås och maränger, min pojkväns val var friterad camembert med hjortronsylt och persilja och jag valde pannacotta med bärsås. Nöjda och proppmätta tackade vi för oss och promenerade tillbaka hem i solskenet.
Avslutar det här inlägget med att bjuda er alla på två foto av mig själv och min dotter, ett seriöst och ett tramsigt, men det är så vi är!

Favoritbloggen

När man loggar in på sin blogg, för att skriva ett inlägg, får man även se reklam om andra bloggar. För drygt en månad sedan var där i reklamraden ett foto som fångade min uppmärksamhet och min nyfikenhet styrde mig att klicka på fotot och se vad det var som det hela handlade om.

Inlägget handlade om ett besök på Kolmården. Jag läste och tittade på alla fantastiska foto som bloggaren hade i sitt inlägg. Jag blev trollbunden av bloggarens sätt att skriva om sitt besök i djurparken tillsammans med sin familj och jag kunde såklart inte låta bli att skriva en kommentar som kom direkt från mitt hjärta. I min entusiasm fortsatte jag att läsa bloggarens tidigare inlägg och även dessa var omsorgsfullt skrivna och med massa foto att titta på, som jag även skrev mina kommentarer till. Bloggen heter Lottizdays, en kvinna som är en fotograferande fyrabarnsmamma. Att bli följare av den här bloggen var inget svårt beslut, det var en självklarhet. Den här kvinnan svarar på alla sina kommentarer och även mina...i sin egen blogg, vilket jag tycker är det bästa sättet! För vissa bloggare skriver sina svar i varandras bloggar och det tycker jag blir ganska så rörigt. Svarar man i sin egen blogg, kan andra bloggläsare läsa både folks kommentarer och även svaren, på ett och samma ställe. Någon dag efter mitt besök i henne blogg skriver hon ett nytt inlägg om hur tacksam hon är över alla fina kommentarer hon får och att vissa sticker ut lite mer än vissa andra och hon citerar min kommentar.

Jag kände mig hedrad!

 

Lottizdays är en bloggare som är engagerad och är en flitig bloggskrivare, minst ett blogginlägg per dag. Som följare, vilket jag tycker är kanonbra att bli och att vara när man läser andras bloggar, för då missar man inga inlägg. Som sagt, jag läser allt hon skriver och tittar på alla hennes intressanta och underbara foto
och jag kommenterar även flitigt. Ibland blir det bara några få ord, men ibland skriver jag mina kommentarer lite mer av personlig karaktär. Vid ett tillfälle ville jag verkligen visa min uppskattning och skrev att hennes blogg hade blivit min favorit. Hon blev såklart själaglad och hon skrev ett nytt inlägg om att vara någons favoritblogg.

 

Att följa Lottiz i hennes vardag tillsammans med sin familj fyller min enkla vardag med glädje och jag rekommenderar verkligen att ni tittar in på hennes blogg,
för jag tror att ni inte kommer att ångra ert besök.

 Klicka på länken för att komma till Lottiz blogg: lottizdays.blogg.se

En Helt Vanlig Lördag

Igår var en sån där riktigt het högsommardag, där temperaturen steg närmre 30 plusgrader och min lägenhet upplevdes som rena rama bastun. Jag och mina gäster, dagen till ära, svettades ikapp som små skållade råttor. Som sagt, "dagen till ära", innebar att den sista siffran i min ålder byttes ut mot en ny och vips så har man plockat på sig ytterligare ett helt år av erfarenheter. Det var min födelsedag, kort och gott. Jag firade den inte med pompa och ståt, men jag tillbringade dagen tillsammans med nära och kära. Varför göra så stor sak av att man blir äldre? Det är som min dotter Robin brukar säga: Varför ska man vara så åldersfixerad, det är ju bara en siffra!
Foto från vänster: Det där är jag och så kan man se ut när man fyller år! Min älskade dotter Robin. Min mamma sitter som fastklistrad och tittar på min pojkväns laptop och hon ser så kul ut med både läsglasögon och solglasögon.

Resten av fotona får väl tala sitt eget språk...
 

I Ett Fönster

Det händer ibland att jag illustrerar mina dikter eller tvärt om. Som i det här fallet, skapades teckningen i blyerts först och sen kom dikten.
Kanske inte det bästa jag har skrivit...

Samma Gamla Visa

I en relation är man minst två stycken och det räcker inte bara med att tänka på sin vän, för båda bär ansvaret att hålla vänskapen flytande. Annars hamnar man under ytan och ens engagemang drunkna i djupet av totalt mörker där likgiltigheten bor.
 
I vår tillvaro inträffar det ofta att vänner kommer och går. Vi hoppas och tror att det som sägs och det som händer är den nakna sanningen och att vänskapen är trovärdig och respektfull. Fast ofta inser vi att det hela är bara mycket snack och lite verkstad. Gång på gång återupplever man samma gamla visa, att man bara var en tillfällig bekant i deras tilltrasslade tillvaro, en "kom och ha bra kompis".
 
Dessa så kallade vänner säger en sak, gör en annan och menar en tredje och sen ovanpå allt, i slutändan kör dom dolken i ryggen på en. Så, då står man där till slut, med bristande energi och en tomhet av besvikelser som skall bearbetas med svett och tårar och en död tilltro att våga ge fler chansen att bli ens trogna vän.

Konst På Gång

Undra om det kan bli nåt bra av det här, som jag en gång för ganska längesedan påbörjade och som jag nu har återupptagit. Har man inte varit så där himla aktiv med att ägna sig åt det kreativa på en längre tid, så känns det till en början rätt så stelt. Som man brukar säga, något ringrostig, på sin uppgift. Vad jag tyvärr upptäckte när jag satte mig ner för att teckna, var att jag fick ont i min nacke och detta resulterade i att jag fick en bankande smärtsam huvudvärk på köpet. Ni ska veta att jag blev något ledsen. Men skam den som ger sig. Uppfinnartjocke inom mig klurade ut att man kanske skulle använda målarstaffliet. Sagt och gjort och det fungerade. Nu gäller det bara att fortsätta, så mitt verk kan bli klart. Men ni får ändå ett litet smakprov, här är det!
Jag har alltid så länge tillbaka i tiden som jag kan minnas, är att avbilda ansikten som nog är det som jag tycker är min starkaste sida. Även att kanske förvränga eller hur man nu ska uttrycka det, att gestalta ansiktena på ett fantasifullt sätt. Likt ansikten som masker. Som till exempel de här två (gamla) teckningarna som jag en gång gjorde som illustrationer till min pappas böcker.