Det Var En Gång...

...för väldigt längesedan, långt innan jag var född, som den här berättelsen utspelar sig. Det var julafton och året var 1949. Min mamma fick i julgåva en gästbok av sin äldsta lillasyster.
Dagarna gick och det närmade sig nyårsafton. Min mamma som vid den här tiden arbetade som barnflicka/hushållerska hos en familj i Malmö, där familjen skulle fira nyår hos vänner. Därför bestämde hon tillsammans med en väninna, som hon hade känt sedan barndomen, att dom skulle fira nyår tillsammans. Hennes väninna umgicks stadigt med en man, som också blev inbjuden. Min mamma som ofta var ute på helgerna och dansade, hade träffat en man, som hon bjöd in till nyårsfirandet. Min mammas väninna arbetade på en fotoateljé i Malmö och där hade hon lärt känna en fotograf. Denna fotograf blev även inbjuden, för att föreviga deras firande av att 40-talet som skulle övergå i 50-talet. Dessvärre så dök aldrig min mammas kavaljer upp. De tre vännerna tyckte att då kunde ju fotografen stanna hela kvällen och fira tillsammans med dom. Den fotografen, det var min pappa!
Fotot till vänster: Min mamma tillsammans med sin väninna och hennes manliga vän. Fotot till höger: Mina föräldrar och underst texten som skrevs i min mammas gästbok.
 

Anna-Brita (min mamma) och Dénis (min pappa) fattade tycke för varandra och fortsatte att umgås och förälskelsen blommade.
Dagarna gick, blev till veckor och efter ett antal månader förlovade dom sig.
Sommaren kom och gick... och höstens kom med vindar som blåste kallt och löven gulnade och föll till marken. Men den 10 november 1950 strålade kärlekens värme kring de två trolovade som gick upp för trappan till Sankt Petri kyrkan i Malmö. Där lovade dom varandra, inför prästen, trogen kärlek tills döden dom skiljer åt.
Deras första barn kom till världen 1952, en pojke och han fick namnet Bertil.
Fotot till vänster: Min pappa titta stolt på sin förstfödda som ligger i barnvagnen. Fotot till höger: Min mamma tillsammans med sonen Bertil.
 

1956 kom nästa barn, ännu en liten pojke och hans namn blev Mats.
Fotot till vänster:: En stolt farmor som håller sitt andra barnbarn i famnen. Fotot till höger: Mats.
 

Sommaren 1960 kom tredje barnet och detta var en flicka och den lilla tösen,
det var jag.
Fotot till vänster: Min bror Bertil, min morfar, mormor, min mamma, min bror Mats och jag sittande i vagnen. Fotot till höger: Lilla jag.
 

Båda mina föräldrar som ingick i det äktenskapliga löftet hösten 1950 höll ihop i alla år, i med och motgångar, så som livet oss bjuder. Deras barn växte upp och lämnade föräldrahemmet, en efter en och dom bildade sina familjer och gav dom barnbarn att glädjas åt. Mina föräldrar delade sorg och glädje, skratt och tårar tills hösten 2005, då skildes dom åt, när min pappa lämnade jordelivet.
Det här fotot är det sista som togs på mina föräldrar tillsammans, 2005.
 

Vid ett av alla besök jag har varit hos min mamma, så i våras när jag var på visit och fick syn på den där gamla gästboken och tittade och läste i den tillsammans med min mamma, fick vi många glada skratt. Min mamma tyckte att jag skulle överta boken och jag tog hjärtligt emot denna fina och gamla gästbok. Den ligger alltid framme på ett bord i min bostad och när mina gäster kommer på besök, så får dom skriva sina hälsningar i min mammas gamla gästbok, som nu har blivit en del av mitt hem.

Sista Dagen

Idag är sista dagen i ComHem och i morgon är det KomBort som gäller...
In i det bittra slutet kämpar jag för rättvisan och provar att logga in bland annat på facebook för att titta till mina vänner och se vad dom har haft för sig. Många skriver så här i semestertider om sin besvikelse över att sommaren med sin värme lyser med sin frånvaro. Vilket är fullt förståeligt.
 
Andra är aktiva med att gilla olika sidor, som till exempel, ett ämne som är extra hett just nu, TV-licensen. Många med mig är upprörda, besvikna, om inte riktigt ilsket förbannade på denna orättvisa som just för tillfället råder i vårt avlånga land. Jag klickade på en sida för att se vad det var för något i brist på annat. Det visade sig var: "nej! till TV-licens för datorer, mobiler och surfplattor!"
 
Satt en stund och läste vad folk i allmänhet hade för åsikter och synpunkter om detta. Många kommentarer var riktigt genomtänkta och klokt skrivna. Det fick mig att tänka och i min nyfikenhet kände jag för att göra en liten privat undersökning när det gäller det här med hur många som gillar olika saker. Här visar jag nu upp mitt resultat.
Man ser klart och tydligt vad folk (på facebook) tycker! De som gillar Radiotjänst på facebook är nog de som är anställda på Radiotjänst. Eller vad tror du?

Soldyrkaren

Min dobermann är en riktig livsnjutare. Han älskar sommaren och värmen och han brukar ligga på balkongen och sola. Han ligger där tills nästan pälshåren börjar smälta och hans kropp är stekhet. Då går han in med tungan långt hängande ifrån sin mun, likt en rosa slips och dricker kallt vatten ifrån sin vattenskål. Sen återvänder han lugnt till solskenet på balkongen och ligger där och myser. För visst ser det härligt ut?
För snart en vecka sedan skrev jag och berättade att Lilleman var sjuk och att vi skulle iväg till djursjukhuset. Dom utförde en ultraljudsundersökning och allt såg bra ut, även hans bukspottskörtel, som han har kroniska besvär med. Men det var en lättnad att allt såg bra ut. Veterinären tog även ett urinprov. Men jag har fortfarande inte fått svar på det provet. Han fick i alla fall utskrivit antibiotika mot urinvägsinfektion, samt att jag skulle fortsätta ge honom rimadyl. Jag kan med glädje berätta att han mår mycket bättre!

Gnällkärring? Javisst!

Nej minsann, så här kan man inte ha det. Något radikalt bör göras inom en mycket snar framtid. Rubriken jag har valt, säger verkligen kortfattat vad det här blogginlägget handlar om. Här ska jag nu passa på att gnälla, så att det står härliga till, sen får det vara nog. Ut med all skit på en och samma gång, sen kan jag gå vidare och lämna det bakom mig.

 

Jag är icke nöjd med min header! Om man råkar bara halka in på min blogg och inte känner till någonting om mig, vad är då första intrycket? Jo, en tjej som skriver om sin hund. Dobbitazz, jag kunde lika gärna ha kallat bloggen för hundtassarna eller nåt annat knasigt. Sen, ett stort förbannat foto på mig själv och min dobermann som stirrar åskådaren stint rakt in i ögonen... suck!

 Eller hur? Skriker det inte hund-blogg om den här Headern? Tror att jag ska designa om den i en mycket snar framtid. Eller så tar jag bort den helt och hållet under en tid, för detta känns inte rätt, inte för mig i alla fall!

 

Saken är ju den att jag bloggar inte endast för att dela med mig av hur det är att vara hundägare. Varför bloggar jag då, tänker kanske du som läser detta inlägg? Svaret är enkelt, jag har något att berätta och jag tror att de flesta bloggare har samma syfte. Vissa skriver i och för sig i typ samma ämne, som till exempel mode, smink och design. Andra skriver om hur dom mår och ingenting annat. Sen finns det dom som skriver om sin vardag och allt som kommer för dom i deras tillvaro. Jag tillhör väl då den sistnämnda gruppen, blandat innehåll, som en påse "gott och blandat".

 

Mitt syfte är inte att bara skriva en så kallad dagbok. Att dela med sig av tankar, funderingar och känslor är en självklarhet för mig med mitt bloggande och att även plocka in min humoristiska sida. För är det något jag är, så är det en skojfrisk tjej, med mycket självironi. Samtidigt är jag även seriös och allvarlig, en realist. Men jag kan även drömma mig bort och bli ganska så flummig när den känslan befinner sig inom mig.

 

Jag har inte så in i vassen många följare, just för tillfället 21 stycken. Men jag har ju inte bloggat så värst länge i heller för den delen och det tar tid att bygga upp en läsarkrets. Men tro det eller ej, jag är inte ute efter att ha en stor publik. Men de jag har som följare är jag dock smått besviken på!!! Nu kommer jag skriva något som flera andra bloggare har "gnällt" över, oavsett hur många följare dom har. Varför kommenterar ni inte??? Okej, ni vet inte vad ni ska skriva! Men se det såhär... Om vi skulle ha träffats utanför cybervärlden och jag skulle berätta någonting, skulle du då också vara knäpp tyst? Att få kommentarer är en sorts bekräftelse på att läsaren har läst inlägget och kanske också gillat det som den just har läst. Visserligen har varje bloggare tillgång till en statistik, där man ser hur många besökare man har haft. Men att få kommentarer är ändå pricken över i:et, som ger en inspiration till att fortsätta skriva och dela med sig av det som man har bakom sitt pannben. Jag har till och med en gillaknapp, för de fåordiga, men då bör man ha ett facebookskonto, annars funkar det inte. Vad jag annars har lagt märke till är att när jag skriver om min hund får jag flest kommentarer...hm... Har jag många följare som gillar hundar, eller?

 

I princip så skulle jag nog kunna skriva ett blogginlägg om dagen. Men jag tappade lusten till att vara så aktiv. Vissa blogginlägg har jag lagt ner fasansfullt mycket tid på. Skapat passande fotocollage, gjort snygga under-rubriker, piffa till det hela med kul bilder och sådant ta sin lilla tid att sitta och pilla med. Summan av allt arbete och utan respons ifrån sina följare, blir att man tycker att det hela plötsligt känns så fruktansvärt meningslöst. I och för sig har inte allt arbete med inläggen varit bortkastad, för jag har haft ganska så kul under tiden som jag har suttit här framför min lilla laptop och mixtrat med photoshop. Men... som sagt, jag har tröttnat något på att försöka skriva och illustrera trevliga, roliga och snygga blogginlägg. Inte bara för att responsen varit mager ifrån mina läsare. Nej, i ärlighetens namn så har jag en vansinnigt liten laptop och jag har problem med mina ögon (fortfarande), inflammation i ögonlocken. Effekten blir att jag blir ganska så fort trött i mina ögon.

 

Livet och tillvaron man lever i, går ju upp och ner för de flesta människor, även för mig. Att möta hinder och känna sig orättvist bemött kan få vem som helst att tappa lusten och känna att man näst intill håller på att ge upp. Besvikelser kan ibland övergå i ren ilska. Detta hände mig för cirka tre månader sedan...

 

Jag blev uppringd (en lördagskväll) av Radiotjänst. Personen som ringde ställde ledande frågor. Som till exempel, "du har en dator" och när jag svarade ärligt att visst har jag en dator, så kom nästa ledande fråga, "då har du väl bredband" och jag svarade än en gång ärligt att visst har jag bredband. Summan av dessa så kallade frågor ledde till att personen i fråga påstod att jag tittar på TV. Jag protesterade såklart, för jag tittar nämligen inte på TV. Då säger personen iskallt, "men du har TILLGÅNG till att titta på TV via ditt bredband". Än en gång försökte jag förklara att jag tittar inte på TV och jag vill inte titta på TV och jag vill inte ha tillgång till att titta på TV. Men det hjälpte inte! Så vad hände? Jo, en räkning på 519:- fick jag i min brevlåda. Alltså, jag blev uppringd en lördag och på måndagen tog jag kontakt med bolaget som jag har mitt bredband hos. Jag sa upp mitt bredband! Uppsägningstiden är tre månader och sista dagen som jag har tillgång till mitt bredband är den 30juni.

 

Vad händer den 1 juli? Inget bredband som är lätt-tillgängligt! Jag har många vänner i cybervärlden och oftast har vi kontakt varje dag i form av e-post växling. En del av dessa bor flera mil ifrån mig och en av dom bor till och med utomlands. Alltså är det kanonbra att ha kontakt via nätet. För man kan liksom inte bara titta förbi på en fika och en liten pratstund. Jag känner mig styrd av myndigheterna och dom har tagit mitt liv ifrån mig, så känns det. Ångesten har i princip bott i min kropp sedan det där samtalet ifrån Radiotjänst ägde rum. Orättvis lag när det gäller TV-licensen! Varför gör myndigheterna så här? Varför tvingar dom på medborgarna att betala för något som man inte vill ha och inte ens vill ha tillgång till?

 

Dessa blåmålade smurfgubbar/tanter som sitter parkerade i huvudstaden på dårhuset och har uppfattningen om verkligheten som uppblåsta mumintrolls liknade skallar där deras tankar är lika smala som ett armeringsjärn i betongväggen som jag nu bankar min skalle blodig mot i ren förtvivlan över att inte få ha en valmöjlighet i mitt eget liv. Är detta demokrati? Nej, snarare diktatur.

 

Mina kära bloggföljare och alla ni andra som läser detta inlägg, kan jag meddela att jag vet alltså inte här och nu hur min framtid kommer att se ut när det gäller mitt bloggande. Jag hoppas dock att ni som är följare kommer att stanna kvar! För någon lösning skall jag nog finna. Visst kan man alltid besöka biblioteket och låna deras bredband. Men tyvärr så finner jag detta obekvämt på grund av att jag har psykiska motgångar när det gäller offentliga platser. Men visst kan jag prova, jag är ju sån av naturen, att utmana mig själv. Men jag kan nästan garantera att det kommer säkerligen inte att fungera. Min dröm är dock att lagen om TV-licens ändras och att jag åter igen kan ha tillgång till bredband i mitt eget hem, i lugn och ro.


Sjuk Hund Och Orolig Matte

Redan tidigt i morse märkte jag att något stod inte rätt till. Blev väckt av min hund, som verkade allmänt orolig. När vi var ute på vår morgonpromenad förstod jag vad det var som var galet. Han kissar sådär himla många gånger igen och det droppar och rinner ur honom när han fortsätter att gå. Förra söndagen var vi ju akut på djursjukhuset och fick utskrivet rimadyl och han blev bättre. Men glädjen varade bara över helgen och igår. Ringde min väninna Yasmin och berättade att Lilleman är sjuk, igen... Sen ringde jag till djursjukhuset och vi har fått en tid idag klockan 14:30. Förmodligen kommer dom att utföra ultraljudsundersökning och ta urinprov direkt ifrån hans urinblåsa. Så nu sitter jag här med min oro...

Regnet Öser Ner...

Den här helgen som nu snart har passerat, har det bara regnat och regnat och ösregnat. Vad kan man göra? Ingenting, för mot vädermakterna kan man inte råda över. Så då får man väl göra någonting annat, som till exempel pyssla. Det är precis vad jag har gjort, suttit här hemma och pysslat och lyssnat på smattret av regnet mot mina fönster. Resultatet av mitt pyssel blev två nya ljuslyktor som man kan tända värmeljus i, till hösten och vintern eller kanske en sval sommardag när regnet öser ner.

Från Torsdag Till Torsdag

Nu är det ett bra tag sedan som jag uppdaterade bloggen, så nu är det minsann dags att ge sig ut i cybervärlden och berätta lite om hur jag har haft det den senaste tiden. Nationaldagen (torsdagen den 6 juni) kom min dotter hem på permission och det var efterlängtat både för henne och mig, sist vi sågs var den 1 maj. Robin anlände lite senare än vanligt så middagsmaten stod färdig på köksbordet när hon dök upp vid 17 tiden. Vi hittade inte på något speciellt på kvällen, satt mest och pratade och tittade lite på youtube-klipp.
 
Det blev fredag och vi begav oss in till Malmö på en rejäl shopping-tur. Vi började med att titta in på Netto, jag har aldrig varit i den butiken, så det var ju lite kul. Där köpte jag en ny vattenkokare i plåt, ett par läsglasögon och dekorationsfjärilar i metall. Målet med vår resa var att besöka butikerna Shock och Shango, där köpte jag nitar och tygmärken, till ett projekt och en idé till att pimpa min väska. Ytterligare tog vi en sväng in om en butik som kallas Mandala, massa krims-krams prylar och där köpte jag en Buddha-mask att hänga på väggen.
En välbehövligt fika tog vi på Wayne´s coffee och Robin plockade fram sin systemkamera och plåtade sin tramsiga mamma.
Vi var även på Emmaus och där hittade Robin en skinnjacka till mig. Fodret var lite trasigt, så när jag kom till kassan drog dom av lite på priset och summan blev 125:-. Innan vi tog bussen tillbaka till lugna Lomma, var vi in om i en liten butik, där Robin köpte billig hårblekning. Sen bar det av hemåt och vi var trötta och mina fötter värkte.
 
Lördagen kom och jag pimpade min väska. Jag blev riktigt nöjd med resultatet. En typisk "Ann-Ki design".
Solen den sken och vi beslöt oss för att gå ut och gå. Vi gick bort om det området där min dotter kommer att bo i en ny träningslägenhet och på vägen fotograferade vi lite kul foto.
Efter vi hade ätit vår middagsmat märkte jag snabbt och tydligt att det stod inte riktigt bra till med min hund. Såg i hans ansikte och på kroppshållningen att nåt var på tok. Min tanke var att han kanske höll på att bli kass i sin mage, med tanke på hans hälsoproblem med bukspottskörteln. Därför beslöt jag att gå ut med honom en extra promenad. Åh, herrejisses vad han drog i kopplet som om han hade brinnande tuggande demoner i baken. Han kissade och han kissade och åter igen kissade han och när han gick rann det ur honom. Jag blev så klart orolig och misstänkte att det kanske var urinvägsinfektion. Jag skickade sms till min väninna Yasmin och efter ett par timmar svarade hon. Att det tyvärr gick ett par timmar, var för att hon hade inte fått mitt meddelande. Det är sånt som händer ibland att det blir fördröjningar. Lilleman låg och sov lugn, så vi bestämde oss för att ta iväg till djursjukhuset dagen därpå.
 
Yasmin kom på förmiddagen och hämtade mig och min hund och vi åkte iväg till djursjukhuset. Vi behövde inte vänta länge, typ knappt en halvtimme innan vi fick träffa veterinären. Nja... nån urinvägsinfektion var det kanske inte. Fick utskrivet rimadyl. När jag återvände till hemmet, hade jag inte mycket tid kvar till att umgås med min dotter. Följde henne till bussen och kramade om henne och återvände med raska steg till mitt hem och min sjuka hund.
 
En ny vecka startades och måndagen gick i en slö takt. Jag var trött och hade ont i huvudet. Kanske inte så konstigt efter att ha varit orolig för min hunds hälsa. På tisdagen kändes det bättre och även min hund mådde bättre, till min stora glädje. Veterinären ringde och undrade hur min hund mådde. Så jag berättade såklart att det var bättre. Vi hade fått en återbesökstid (fredag 14 juni) och jag ville inte avboka den än, fall i fall om min hund plötsligt skulle må sämre. Vädret var underbart, solen den sken och det var riktigt varmt. Så jag kände inte för nån varm mat, därför fixade jag till en god salladsblandning.
Onsdagen kom och min mamma skulle bli opererad för andra gången för grå starr på eftermiddagen. Min pojkvän agerade som hundvakt och jag tog bussen in till min mamma och följde med henne till ögonkliniken. Operationen gick, tack och lov, bra! Jag följde med henne hem och vi åt först lite mat och sen gick jag till apoteket och hämtade ut hennes ögondroppar. Jag stannade ett par timmar och tog bussen hem strax innan klockan 20 på kvällen. Jag var trött och hade huvudvärk, igen.
 
Igår, torsdag var en riktigt tråkig dag. Mulet och det regnade typ hela dagen. När jag satt vid köksbordet, framför min laptop och läste e-post hörde jag en liten duns och jag tittade mot det ena köksfönstret. Där satt en blöt katt.
Jaha ja... det var det de. Från torsdag till torsdag och nu är det fredag och det ösregnar ute och det blåser kraftigt. Men vet ni vad? Jag är ändå lika glad för det. Min hund mår bra och vi slapp att fara iväg till djursjukhuset idag.

Bättre Sent Än Aldrig

Hur kan man glömma bort att skriva ett vardagligt blogginlägg? Nja, glömma är kanske inte så rättvist att uttrycka det. De senaste dagarna har jag haft sån jobbig huvudvärk och därför har jag inte haft någon lust att skriva, men nu mår jag bättre!
 
Det jag vill berätta om är vad som hände i fredags. Jag tog bussen in till stora bullriga staden och som vanligt hade jag hörlurarna instoppade i öronen och musiken dånade i metal-andan i hela kroppen som gav mig ett inre lugn. Väl framme, stod min mamma och väntade på mig vid hållplatsen. Vi hade bestämt oss för att besöka varuhuset Mobilia, som enligt reklamen (har jag hört) ligger mitt i Malmö. Det vet jag ingenting om för jag har inte tagit fram måttbandet och kollat...
 
Att jag ville besöka Mobilia var för att jag behöver nya converse, förlåt jag menar fusk-converse. Inte sjuttan betalar jag 700:- för ett par tygskor med lite gummi under och ett märke på sidan av varje sko. Nej jag kör på med fusk, det får minsann duga. Ni kan tro att jag hade tur. Jag hittade ett par som stod på fyndhyllan och det var min storlek. Jippie! 199:- kostade dom och det var lagom, tycker jag.
 
När jag är på Mobilia vill jag alltid besöka min favorit-butik, som är Indiska. Den butiken har varit en av mina favoriter sedan tidigt 80-tal och på den tiden var jag stamkund och köpte de flesta av mina kläder där. På den tiden var utbudet mer exotiskt, för numera tycker jag att det har blivit lite trend och modernare stil. Min tanke var i alla fall att titta på kaffemuggar. Har länge gått och spanat på olika sorters muggar, men inte riktigt hittat nåt som jag gillat. Vad tror ni hände? Där på en hylla långt in i butiken stod muggarna och dom nästan viskade till mig, "kom hit, kom hit". Min mamma frågade mig hur många jag ville ha och jag sa, minst fyra stycken. Hon insisterade på att hon ville ge mig dom i gåva, som tack för att jag har ställt upp på henne när hon blev opererad för grå starr och för kommande operation nummer två, som jag ska vara vid hennes sida och stötta henne inför.
I söndags när jag satt här och flummade efter jag hade ätit min middagsmat, kände jag för en kopp cappuccino. Dom här nya cappuccinomuggarna (som jag är himla glad över) är en aning större än mina tidigare muggar. Jag fick ett infall att jag ville experimentera lite... Jag blandade choklad-cappuccino och chai latte, hällde på varmt vatten och en skvätt mjölk (för en rundare smak), toppade det hela med en rejäl klick vaniljglass. Åh, vilken smakupplevelse, så himla gott. Mums!
Idag kom min rara väninna Yasmin på besök och jag bjöd henne på en sån här expiment-cappuccino-chai latte-vanlijglass-mugg och hon tyckte det var smaskens gott.

Även Djävulen Har Sekretess

Är det nu jag ska släppa greppet
och ge upp?
Ni har släckt lampan
och jag vandrar runt i ett påtvingat mörker.
Jag hittar inte dörren
som ska leda mig ut i förståelse.
Ni kastar paragrafer och er sekretess
i mitt söndergråtna ansikte.
Mina talande och skrivna ord
möts endast av er eviga tystnad.
En tolkning som är ristad i sten
att jag ej längre är välkommen.
Detta svarta och djupa hål
är inte min plats här på jorden.
Du som en gång var mitt stora stöd
och alltid fanns där för mig.
Kan du komma nu?
Så jag kan få komma hem!
Den här dikten tillägnar jag alla myndigheter som blundar för verkligheten och jag var djupt förtvivlad och smått ilsken när jag skapade dikten. I stundens hetta kände jag mig utanför och hjälplös och för att stå ut och att orka kämpa vidare, är detta ett av alla mina sätt att frigöra den värsta ofrivilliga smärtan man kan påtvingas.