Veckan Börjar Med Storm...

Jahapp... då var det måndag igen och en ny vecka startar på nytt och vilken start det blev. Fy, för den "svarte" eller för "den behornade", det finns många benämningar för hur vi tillkallar våra svordomar, de flesta säger väl "fan", "jävlar" och så vidare. Varför nu denna förbannelse? Det blåser, nej det stormar ute, är väl mer rätt att beskriva väderleken som råder just nu, i alla fall här i Skåne.
På morgonpromenaden tillsammans med min hund var en riktig plåga. Jag avskyr storm och det gör tydligen min hund också. Jag som har en del ärenden att utföra idag, det blir väl till att promenera då, att cykla blir nog en för stor utmaning för mig. Hoppas vinden lugnar ner sig!
 
Har suttit här vid min lilla laptop och mixtrat lite med foto i Photoshop. Det är ganska så pilligt, som sagt min laptop är liten, skärmen är bara på 10 tum och arbetsminnet räcker inte hur långt som helst. Så för att inte sitta här och bli irriterad får jag stänga ner internet, mitt brevprogram och Skype. Så planerna för framtiden är att köpa en större och bättre laptop. Önskar mig en laptop med vitt tangentbord. Har upptäckt att just de är dyrare än med svarta tangentbord. Knasigt och jag undrar varför! Varför vill jag nu tvunget ha just vitt? Min pojkvän har en laptop med vitt tangentbord och jag tycker det är lättare att skriva, det syns bättre. För ofta sitter jag och skriver fel, fastän jag har läsglasögonen på näsan. Nej inte svarta knappar, jag vill ha vita! Så jag har börjat spara pengar för att kunna köpa min efterlängtade laptop. Sen jäklar, ska jag nog "leka" med Photoshop.
 
Tycker det är kul med foto och har alltid tyckt det är roligt med fotografering. Förr var det ju papperskopior och det har jag en hel del av. Så jag har mycket jobb framför mig när det gäller just papperskopiorna. Har redan börjat sortera i tidsordning, typ: barn 1 högen och barn 2 högen och fotona på min första hund i en hög. Resten får jag ta lite senare. Alla mina digitala foto har jag redan ordning och reda på och dom lägger jag över på en hårddisk som är sparad ifrån min skrotade gamla stationära dator.
 
Redan som 12 åring började jag fotografera, fick låna min pappas Pentaxkamera och fotograferade i svart och vitt och sen blev det även diabilder, men då i färg. Har ju också tidigare i livet när jag förvärvsarbetade jobbat inom branschen. Fotolaboratorium och Fotoateljé. Men nu är ju allt digitalt och det tycker jag är kanonbra. Så vi får väl se vad det blir för foto i framtidens blogginlägg. Förmodligen en salig blandning av både nytt och gammalt. Jag tycker att ett inlägg blir liksom lite trevligare om man lägger in lite passande foto till texten man skriver. Eller hur?
 
Nej, nu sitter jag här och fryser och fingrarna känns som istappar. Tror att jag ska lägga mig på sängen och ta min gosiga vinröda filt om mig och lyssna på Metallica i hörlurarna och jag lär få sällskap. Min kära fyrbenta vän brukar alltid komma och lägger sig på mina fötter. Efter en stunds mys-pys får man väl sen dra ut i stormen och uträtta sina ärenden.

Känslig Info

  • Känner vemod när jag hör låten Amazing Grace, som var en av min pappas favoriter, saknar honom så innerligt.
  • När jag ringer till min mamma och hon svarar med att säga: "Hej mitt lilla hjärta", då känner jag mig välkommen.
  • När en gammal vän som man inte har hört ifrån på flera år, ger sig tid att posta ett handskrivit vykort och berättar att hon saknar mig, känner jag mig uppskattad.
  • Att få ett sms ifrån min dotter Robin som skriver: "Du är något av det bästa jag har. Utan dig och ditt fantastiska stöd skulle jag aldrig ha kommit så här långt. Du är den bästa mamman jag kan tänka mig. Jag älskar dig över hela mitt hjärta, kropp och själ. Tack för att du finns." Då känner jag mig älskad!
  • Men jag blir djupt ledsen och känner mig övergiven när jag med min iver försöker få kontakt med en av mina vänner utan något gensvar.
  • Något som jag känner längtan efter är att krama om båda mina döttrar på samma gång i en kärleksfull gruppkram.

Vad Är Sant Och Vad Är Falskt?

Om sanningen ska fram och det är ju alltid bäst att berätta helheten och inte bara bjuda på en liten tårtbit. Jag har tidigare tagit upp detta ämne i andra blogginlägg (som jag har tagit bort, för det kan bli något tjatigt ämne att skriva om). Har även skrivit inlägg på facebook.
 
Facebook... hm, ja... Enligt min personliga uppfattning så är i stort sett facebook ett bra forum. Där kan man återknyta gamla kontakter med vänner som man inte har hört ifrån på åratal. Likväl kan man finna nya vänner och dela många gemensamma intressen. Jag gjorde detta och trivdes och hade många roliga och trevliga stunder vid min dator. En del nya vänner till och med träffade jag och de gamla vännerna likaså. Frid och fröjd och glädjen blommade.
 
Men någonstans så började saker och ting förändras, till det sämre. Det började dyka upp olämpliga inlägg som var direkt motbjudande och upprörande! Foto på torterade djur, misshandlade barn. Okej, till viss del förstår jag att budskapet är att sprida kunskap och väcka folk till att reagera och att agera. Men är det rätt forum att göra detta på facebook? Dessa stackars djur och barn har inte bett om att deras sargade kroppar ska blottas på facebook. Tänk även tanken att det kanske rent av är de som torterar och misshandlar, är de som lagt ut fotona på facebook från allra första början... Tycker ni att vi ska uppmuntra dessa människor, genom att sprida dessa hemskheter?
 
Det finns bättre sätt att sprida kunskap! Gå med i någon förening, skänk en slant till rädda barnen och djurens vänner. Dessa foto som jag fick serverade mitt i mina vidöppna ögon ständigt och jämt när jag loggade in på mitt facebook konto, fastnade på näthinna och plågade min hjärna i mina mardrömmar. Må hända att jag är en tuff tjej, men jag har också känslor!
 
En sak till som jag reagerade på var när det titt som tätt dök upp foto på någon kvinna eller något barn med en text att hjälp oss finna dessa försvunna personer. Är det de facebook är till för? Är det inte polisens uppgift? För tänk dig om det är så att det är en man till kvinnan eller barnet som han har misshandlat under många svåra och långa år och använder facebook för att hitta dom och fortsätta vara deras plåga.
Tro inte allt är sant, mycket är fejk! 

Rolig Medicin

Att ta medicin är inte roligt.
Men att ha roligt är en bra medicin.
 
 
Att lyssna på Metal är ett sätt för mig att ha roligt och må bra utan mediciner.
Vilket är ditt sätt att må bra utan mediciner?
Det behöver nödvändligtvis inte vara just musik, berätta bara vad som gör dig glad!

En Kul Helg

Då var det måndag igen och en ny vecka börjar. Tyvärr så upplever jag en aning frustration som ger mig en obehaglig stress som leder till en smygande ångest inom mig. Egentligen är väl vissa saker banala och lätta att fixa. Dragkedjan i min vinterjacka har pajat och det är som bekant minusgrader ute och det blåser lite också, så jag svär väl mest över att det drar in under kläderna när jag är ute i kylan och jag blir nedkyld. Har också fått förbannat ont i en kindtand. Bara tanken på att ringa och beställa tid hos tandläkaren får mig att känna panik. Har väl ingen direkt tandläkarskräck, det är väl snarare min plånbok som blir drabbad och väldigt tunn, som en nygräddad pannkaka. Därför sitter jag nu här och distraherar mig med att tänka på helgen som man nu har bakom sig, en kul och trevlig helg. Min dotter Robin kom hem på permission över helgen och landade här i sitt gamla föräldrahem redan i fredagseftermiddag. Vi busade och lekte med min dobermann Lilleman.
Vi hade också en rolig stund framför min dotters webcam, det blev mycket trams och en massa fnitter...

Lite Flummigt Svammel

Denna dagen började med att jag klev ur sängen och kände mig extra taggad. Börjar alltid min dag med att dricka en varm kopp cappuccino och kollar sen min
e-post. Hade fått brev ifrån min morbrors fru som är 76 år och har precis skaffat sig dator, jag svarade och sen på med kläderna och väckte djuret mitt. Väl ute på morgonpromenaden tillsammans med Lilleman som gav oss lite väl kyliga vindar, valde jag att gå en annan väg. Min hund har en tråkig tendens till att stressa upp sig när man bryter invanda rutin, så därför såg jag det som en utmaning att träna honom. Träningsuppgiften går ut på att jag går med hängande koppel och han går lite framför mig, när han börjar dra säger jag stanna och sen sitt och jag fortsätter att gå förbi honom och han ska då sitta kvar tills jag säger kom. Han är jätteduktig! Men efter att ha upprepat denna uppgift typ sjutton gånger (ironi) så tröttnar min hund och vill istället dansa runt och busa lite. Det får han såklart inte! Då hojtar jag med bestämd röst, sitt och han sätter sig och ser ut som en staty. Den här kyliga morgonpromenad tog väl ca en timme.
 
Efter att ha ätit min frukost, vilket innebär för min rutinbundna hund att då ska det vara keltajm. Så jag satt och slappade i soffan och kliade honom på öronen och i nacken, som han bara älskar. Min känsla av den där taggningen satt tydligen kvar, så jag släpade fram dammsugaren och drog en vals med apparaten över golven här hemma. Sen beslöt jag mig för att ha storstädning av badrummet. Där låg man på alla fyra och skrubbade och rensade avloppet och hunden tittade på och granskade varje liten rörelse. Men han tröttnade såklart och gick iväg och la sig i sin bädd. Tiden går fort när man städar och det är lätt att man glömmer bort tid och rum. Min pojkvän tog eftermiddagspromenaden med Lilleman och jag påbörjade middagsmaten. Kände mig mest mörbultad i hela kroppen och hade ingen direkt inspiration till att fixa nåt märkvärdigt till middag. Så det blev vegetariska vårrullar med ris och gröna ärtor. Låter tråkigt va? Vill passa på och ge ett tips! När jag kokar ris och det sen är färdigkokt häller jag på frysta ärtor i riset och rör om och sen på med locket. Då är inte riset sådär skållhett och de frysta ärtorna tinar på noll tajm. Fiffigt, va? När maten var klar och stod serverat på köksbordet kom pojkvän och hund tillbaka och min pojkvän utbrister glädjande, blir det vårrullar till middag, ett vårtecken! Jag fnissade lite blygsamt och himlade med ögonen. När maten var uppäten kom Lilleman och propsade på att det var dags för keltajm nummer två. Denna hund och hans rutiner!
 
Under tiden jag kelade och gosade med min hund, diskade pojkvännen. När allt var fixat och klart tog vi en cykeltur till Lidl, alltså jag och min pojkvän. Hundstackarn fick vara ensam hemma och vakta så inga objudna gäster väntade på oss i hallen när vi kom åter hem igen. Okej, väl hemma med snuvig näsa och rinnande ögon lämnade jag pojkvännen ensam med alla matvaror som han snällt la på sina bestämda platser och jag for vidare till ICA. För Lidl har inte allt jag behöver, så därav dubbla cykelturer. Fy sjuttan vad kallt det var, kände mig som en liten istapp när jag väl kom hem igen.
 
Men nu är jag väl hemma i tryggheten och dess värme och upptäckte att jag hade en maskin tvätt att hänga, så då får man väl ta sig i kragen och komma till skott med hängningen. Efter det tror jag att det skulle kännas skönt med en varm och härlig dusch, så man kan piggna till på skarpen. Ska väl sedan placera mig frivilligt i soffan och hojta sen till pojken som är min vän att det är filmtajm. Då bär han in datorn med tillbehör och dukar upp på soffbordet och bjuder på nån bra film, hoppas jag.
 
Oj, det här blev väl ett långt inlägg, en massa nonsens kanske, men så är min tillvaro och inga foto blev det i heller. Men det blev det väl tillräckligt med i mitt förra inlägg, så det får minsann duga. Förresten så har jag hört ett rykte, tror att det hela började på facebook. Ryktet säger att man ska akta sig för att kommentera på den där bloggen som heter dobbitazz, alltså denna som du just nu sitter och glor på, om du nu skulle ha tappat bort dig helt. Ryktet säger om man till förmodan skulle fatta modet att våga skriva någon kommentar så börjar det med att tangentbordet börjar ryka och sen exploderar datorskärmen och sen sitter man där och ser ut som en fågelholk i ansiktet. Sen liksom kokar det över inom en och man slår kraftig med knytnäven i bordet och vrålar av olidlig smärta och förbannar sig med den ena svordomen efter den andra. Men som sagt, det är ett rykte, jag vet ju inte... för jag kommenterar ju inte på den här bloggen!
 
I morgon blir det i alla fall inget blogginlägg, för jag har viktigare saker att göra i morgon än att sitta här och försöka fånga er uppmärksamhet, ni svårflörtade bloggisar eller blygisar... eller vad jag nu ska kalla er för. Men hur vi än vänder och vrider på det hela så hoppas jag att ni blev lite roade av mitt trams. Var rädda om varandra och kramas, för det har jag hört är nyttigt och det är inget rykte.

Smink-Konst

Min dotter Robin är en kreativ ung kvinna och ett av hennes stora intresse är smink. Jag vill gärna dela med mig av hennes fantastiska sminkningar, så välkommen in i en fantasifull värld.
Besök gärna hennes blogg:

Tråkig Info

  1. Det är tråkigt att tillaga mat och ändå gör jag det, för annars hade jag dött och det hade varit dötrist.
  2. Att stryka kläder är tråkigt, därför tittar jag alltid på lappen om tvättråd först och sen prislappen när jag shoppar.
  3. Jag tycker det är tråkigt när min kropp är trött och min hjärna är pigg.
  4. Något som är jättetråkigt är att diska, så det är ju bra att pojkvännen diskar efter vi har delat en måltid.
  5. Det är vansinnigt tråkigt när ingen skriver nån kommentar när man har skrivit ett blogginlägg!

Baksmälla

Nu trodde ni säkert att jag har bakfylla sedan gårdagen, va?
Där bedrog ni er allt, nej någon alkohol fanns inte i min närhet, utan igår var jag ute på "äventyr". Jag var i Malmö och hälsade på min gamla mamma. Vanligtvis så får jag ångest av att åka buss och det beror på att situationen ger mig stresskänsla och stress ger ångest. Så igår kom jag på en utmärkt idé! Jag tog med mig min mp4. Redan när jag stängde och låste ytterdörren till min bostad stoppa jag hörlurarna i öronen och musiken flödade. Hela bussresan som tar ca 30 minuter underhöll Marilyn Manson mig med sin sträva stämma och sina poetiska texter. Wow, vilken känsla! Ingen ångest över huvud taget. Där satt jag bakom mina mörka solglasögon och kepsen nerdragen i pannan och lät mig vilseledas av musiken och slapp höra alla människor som jag uppfattar som att dom pratar i mun på varandra och alla som kommer och går på och av bussen ger mig jobbiga synintryck. Solen sken och där satt jag och var totalt avslappnad. Väl framme i stora staden som också är en stressig miljö gick som en dans för jag fortsatte att låta musiken ta upp min uppmärksamhet, som gav mig ett inre lugn. Jag var så lugn att jag nästan började sjunga med i musiken som bara jag hörde... Tog en stadsbuss och åkte vidare för att möta upp min mamma vid ett varuhus som ligger vid hennes bostad. När jag såg henne komma emot mig ploppade hörlurarna ut ur mina öron och musiken tystnade och istället kopplades den sociala känslan på.

Vi gick på shoppingtur och mitt mål var bland annat att köpa nya påslakan. Jag är lite kräsen när det kommer till just lakan! Gillar inte bomull, tycker att det är strävt och jobbigt mot huden när man ska sova, så jag vill gärna ha satinlakan. Urvalet var dock begränsat, när det gäller färger. Men jag hittade svarta satinpåslakan. Jaha, tänkte jag, det får väl bli svarta då, hade tänkt mig något i sprakande färger först. Jaja... jag har ju svart sängöverkast och svarta gardiner i mitt sovrum, så då kan jag väl spinna vidare på samma mörka tema. Vi besökte andra butiker också, men hittade inte det jag sökte, det vill säga en ny ryggsäck, den jag har är opålitlig för dragkedjan öppnar sig själv i mellan åt och det är ju inte okej. Men antingen var dom för dyra eller så var dom as fula. Så jag avstod att köpa nån ny ryggsäck. En god vän till oss dök upp när vi var och köpte mat som avslutning på shoppingturen och den goda vännen följde med hem till min mammas bostad för en fika och pratstund. Denna goda vän har fem vuxna barn och en himla massa barnbarn så där var mycket att prata om och vi hade himla trevligt. Den goda vännen begav sig senare hem till sin kära make.

Min mamma och jag tittade lite på gamla foto från bland annat när mina barn var små och minnena välde fram inom mig, smått vemodig kände jag mig. I hennes bokhylla hittade jag en gammal gästbok som min mamma hade fått av sin äldsta lillasyster en gång för längesedan och det var kul att läsa i den. Min egna pappa hade skrivit i den, det var innan min mamma och pappa blev ett par och han hade vid det skrivna tillfället i gästboken varit gäst hos min mamma. Många minnen och jag och min mamma hade många glada skratt. Jag fick gästboken! Jag skojade med min mamma och sa, då får du väl skriva i gästboken när du kommer på besök hem till mig nästa gång! Hon skrattade glatt.

Min mamma och jag delade en god måltid tillsammans. Jag är ju vegetarian, inte min mamma. Men hon har inget emot att äta vegetariskt. Sen satt vi mest och små pratade innan det så var dags för mig att bege mig hemåt. Hon följde mig till bussen, för hon ville ha en liten uppfriskande promenad och en nypa frisk kall luft.
Samma visa upprepades på hemresan i bussen. Musiken fick än en gång underhålla mig. Solen hade gått ner för längesedan och det var mörkt, så jag satt där mest och flummade och myste med en plastkasse med svarta satinlakan och en trasig ryggsäck vid min sida och resan gick smärtfritt till. Väl hemma möttes jag i dörröppningen av en mycket glad, dansande och skuttande hund. Av med ytterkläderna i en svindlande fart och sen blev det keltajm med Lilleman.

Så idag, efter gårdagens äventyr känns min kropp ganska så energilös. Det är priset jag ofta får betala, som jag kallar baksmälla. Det brukar bli så, för sån är jag! Men jag är lika glad för det!
 
Avslutar mitt inlägg med att bjuda er alla på en låt (en lugn sådan) med Marilyn Manson, som beskriver ungefär hur jag känner mig idag!
Vad tyckte ni om musiken?