Liten Blogg Vernissage


En Smak Av Ångest

Jag ska nu öppet och rakt på sak gå ut offentligt med att berätta, hur lätt det är att med en fingerknäppning framkalla den värsta ångesten man kan uppleva i fasansfull panik. Jag och min nuvarande och underbara pojkvän delar ett gemensamt intresse och det är att titta på film tillsammans på hans laptop. När man gör sina val av film, vet man inte alltid vad man kommer att få se, man vet bara i stora drag vad filmen har för tema.

 

De val jag oftast gör är i kategorierna Drama, Kriminal, Action, Thriller och Science Fiction och det händer att en del filmer även är baserade på verkliga händelser, vilket gör att det blir mer intressant. Filmer i kategorin Komedi väljer jag ganska ofta bort, för de flesta är krystad humor och känns påklistrade som att nu måste man tydligen skratta. Givetvis finns det undantag, även för en kräsen humorist som jag.

 

Det har nu gått ett par dagar sedan som jag såg en film som grep tag i mitt inre något så fasansfullt och den värsta och obehagliga känslan har äntligen lagt sig, därför har jag nu förmågan att berätta om vad för film jag såg och hur denna påverkade mig så starkt och intensivt och även varför den gjorde ett sådant påtagligt avtryck i min själ och fick hela mitt tänkande att kastas bakåt i tiden och återuppleva förgången smärta.
 

Filmen heter 8-Ball (originaltitel 8-Pallo) som är en Finsk film från 2013 som baseras på en Kriminalroman av Marko Kivi. En av huvudrollerna är en ensamstående mamma Pike (Jessica Grabowsky) som suttit av ett fängelsestraff som precis i filmens början blir utsläppt. Hon försöker starta ett nytt liv i sin lägenhet tillsammans med sitt lilla barn, en flicka som heter Alexandra. 

 

En tuff uppgift med ett hårt och trasigt förflutet som hon vill lägga bakom sig. Av en händelse råkar hon stöta på "gamla bekanta", men avfärdar dessa bestämt. Pike är beslutsam över att skapa en ny trygg tillvaro för henne och hennes dotter och det finns ingen plats för några misstag.

 

I den kriminella världen går inget förlorat och ryktena når gärna fel öron och när hennes före detta pojkvän Lalli (Eero Aho) plötsligt dyker upp i hennes lägenhet öppnas ett fönster till ett förflutet som hotar den ensamstående mamman och hennes lilla spädbarns framtid. Att upprätthålla en trygg tillvaro blir en omöjlig kamp för Pike, för Lalli tar för sig av alla fördelar som gynnar endast honom, med sin dominans och manipulerar hela sin omgivning.

Har du sett filmen och även känner mig personligen, så förstår du hur denna filmen påverkade mig och varför den framkallade dessa obehagliga déjà vu känslor. För rent allmänt och ytligt kan man tycka att detta är ju bara en film i högen som gestaltar ett bra skådespeleri. Oavsett vad jag har i mitt förflutna och hur detta har format den jag är idag och att jag har lämnat allt gammalt bakom mig och bearbetat mina minnen, så är filmen 8-Ball en trovärdig skildring som lika gärna kunde varit direkt hämtad ifrån verkligheten.


Projekt Hund-Terapi

Många känner väl till att djuren har en enastående positiv inverkan på oss människor. Att samhället även använder djur i ett läkande syfte för att stimulera människors hälsa både till det fysiska och till det psykiska välmåendet. Jag själv har erfarit detta sedan jag tillförde hunden i min tillvaro. Min första hund kom in i mitt liv redan 1998 och jag upptäckte ganska så snabbt att mina psykiska motgångar minskade.

 

Min dotter Robin som numera bor själv i en träningslägenhet och hon hade önskat att hon kunde ha haft ett eget husdjur, helst en katt. Men hon hyr lägenheten i andra hand av Socialförvaltningen och dom godkänner inte att de boende har husdjur. Därför har jag föreslagit för Robin att hon ska få "låna" min hund.

 

Tanken är absolut inte att hon ska agera hundvakt, nej syftet är att jag vill hjälpa henne till ett bättre mående. Jag har ju själv blivit hjälp när det gäller bland annat ångest, så varför skulle det då inte eventuellt stimulera min dotters mående.

Hund-terapi har inga biverkningar som till exempel vissa mediciner har.

Så vad har vi att förlora?

Fotot på mina två kära är taget någon gång under hösten 2011

Hundrastgården

Veckans höjdpunkt var när jag och min Dobermann vandrade iväg till hundrastgården i onsdags som ligger i södra Lomma (den i norra delen är inte färdigbyggd). En lagom promenad på drygt 30 minuter innan vi anlände där vi hade bestämt möte med ett par vänner till min dotter Robin.

Fyra pigga jyckar dansar glatt omkring i ring.

 

 Isa och Lilleman.
 
Två tuffa tjejer!
 

Szilvia tillsammans med sin Alaskan Malamute-valp Loki på 17 veckor.

 

 Kram och puss-kalas.
 
Mikael tillsammans med Isa, brun Dobermann 9 år
och Lilleman, svart Dobermann 6 år och andra fotot är jag och Lilleman. 
 
Isa, min dotter Robin och Lilleman.
 

Tre "kamphundar" och en liten nallebjörn.

 

 Lilleman nosar lite försiktigt på Loki
och Isa står bakom och ser till att det går ordentligt till.
 
Loki och Isa har träffats förr och det märktes tydligt i deras vilda lek.
 

Loki gömmer sig i cementröret och Lilleman uppmanar till att han ska komma ut

och leka med honom istället.

 

 När två Dobermann träffas och båda springer iväg med fartfyllda ben,
då gungar marken.
 
Tjejen i kepsen, det är jag och jycken i bakgrunden är blyga Lilleman
och Isa som sitter fint och lyssnar på Madelene.
 
Lilleman och Isa i någon sorts vild dans.
 
Vem får bollen, Loki eller Lilleman?
 
Isa undrar nog vad Lilleman håller på med!
 
Lilleman var fullkomligt nöjd med sin vistelse i hundrastgården
och han gör gärna fler besök! 

En Vecka Senare...

Här kommer ett litet livstecken ifrån mig såhär efter en veckas tystnad. Kan glädja alla mina bloggläsare att idag har jag haft en glädjefull dag tillsammans med min dotter Robin. Hon mår bättre, är gladare och hennes livslust glimtar till i hennes ögon och hon har fattat en del nya och kloka beslut som visar att hon verkligen vill leva och finna meningsfullheten i sin tillvaro.

 

Den senaste veckan har jag försökt att hämta nya krafter genom att bara hålla mig hemma i mitt eget hem och bara haft daglig kontakt med min dotter och vi har även setts. Jag har inte ansträngt mig med att bege mig in i några större arrangemang mer än att jag i förra veckan var i ett möte på Socialförvaltningen, haft mobilkontakt med min kära gamla mamma och även med två av mina närmsta vänner.

 

Bloggvärlden la jag helt på hyllan och jag valde att inte svara på alla fina och omtänksamma kommentarer i mitt föregående blogginlägg. Kände att det fanns risk för att det kunde bli något för känsligt och personligt. Så därför valde jag att skriva privata e-post meddelanden till de personer som hade skrivit sin adress.

 

Men nu känner jag att tillvaron innehåller mer hopp och jag kan skratta igen och att min energi växer sig starkare för varje dag som går. Så nu känner jag mig redo för att bemöta alla personer som bloggar och återuppta att skriva mina kommentarer på de bloggar jag följer. Förhoppningsvis kommer jag väl också få mer inspiration till att leverera egna inlägg och att kanske även kunna ta mig an andra kreativa aktiviteter som jag så innerligt brinner för.

Ett foto som togs på mig och min dotter sommaren 2010

En Mardröm I Vaket Tillstånd

Det som jag nu här ska delge i ett skrivet budskap är ingen lätt uppgift. Jag väljer att göra detta för att mina bloggföljare ska förstå hur jag har det och hur jag mår och hur mina känslor håller på att knäcka mig långsamt men säkert. Så blir det tyst om mig så förstår ni!

 

Igår kväll var det som att kastas rakt in i en fasansfull mardröm. Min dotter Robin ringde mig igår kväll strax efter klockan 21, hon berättade med släpande röst att hon hade tagit all sin medicin, en veckoförbrukning och hon sa också att hon orkar inte mer och vill dö.

 

Jag larmade 112 och sen cyklade jag i full fart hem till hennes bostad. Under tiden hade jag 112 operatören talandes i min mobil. Jag gick in i min dotters bostad (jag har nycklar till hennes hem) och fann henne sittandes i badkaret med rinnande vatten och hon hade skurit sig på armar och ben.

 

Ambulansen anlände och jag släppte in dessa i bostaden. Det framgick att min dotter hade även druckit alkohol och att hon hade sparat mediciner sedan tidigare och även tagit dessa igår kväll. Hon var aggressiv och protesterade, ambulanspersonalen arbetade intensivt med att fråga ut henne samtidigt som hon blev omplåstrad. Hon lugnade ner sig när jag satte mig sidan om henne och jag sa lugnt till henne att hon bör komma under vård och att hon självmant skulle följa med. Annars tillkallas även polisen. Hon insåg att det var bäst att följa med.

 

Jag gick runt i lägenheten och även den ena ambulanspersonalen tittade runt. Vi hittade rakblad som vi tog hand om. Ambulanspersonalen hittade även ett brev som Robin hade skrivit, ett avskedsbrev. Hon har aldrig tidigare skrivit avskedsbrev!

 

Min dotter har tidigare gjort suicid försök och jag har tappat räkningen på hur många försök hon har gjort detta de tre senaste åren. Men denna gången var det värsta jag någonsin har varit med om. Skräcken och paniken lever sitt helvetes kval i min kropp och i min själ och jag gråter så det gör ont i bröstkorgen på mig och hjärtat dunkar så fasansfullt hårt.

 

Detta är en mardröm i vaket tillstånd! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, känner mig maktlös, ynklig, orolig och huvudet värker av tusen frågor. Jag är så hjälplöst rädd att förlora min älskade dotter. Hon är en underbar person, kreativ, klok och rolig. En värld utan henne skulle vara en tom tillvaro, meningslös och intetsägande.

 

Hon vill inte dö, hon vill ha hjälp innerst inne, för hon vill bara må bättre!

Jag vill tro det och jag hoppas att det är så.


Inte Grubbla Bara Fundera Lite

När vi tänker våra tankar kan detta tolkas på olika sätt. Man kan uttrycka tänkande som att man grubblar eller funderar. Givetvis kan vi definiera vilket som känns mest rätt eller fel, vad som passar bäst när vi sätter ordets betydelse på en tänkande tanke. Jag är definitivt ingen grubblare, jag är en funderande individ!


Vad är skillnaden på dessa två ord? Båda orden har samma innebörd, tycker de flesta människor, att just tänka en tanke med en innebörd. Men min tolkning av dessa två ord har en radikal skillnad. Att grubblar innebär att man tänker utan att finna en lösning och att fundera innebär att i slutänden finner man en lösning.
 
När man grubblar tänker man oftast i de termer att man ständigt och jämnt ställer frågor till sig själv och att där inte finns några direkta svar. Som till exempel: Varför är det så här? Varför mår jag så här dåligt? Varför har jag alltid bara motgångar?
 
När man funderar tänker man oftast mer konkret och ställer direkta frågor till sitt tänkande i en mer positiv inställning. Som till exempel: Hur har det kunna bli så här? Vad kan jag göra för att må bättre? Vad kan jag göra annorlunda så att jag istället får fler medgångar?
 
Ordet varför har alltså en mer negativ inverkan på vårt tänkande när vi ställer oss frågan, än om vi istället använder orden hur och vad, som ger oss en mer positiv effekt i våra tankegångar.
 
Verkar detta heltknasigt knepigt, krångligt och flummar jag bara runt och bollar med orden eller håller du med mig?