Sömnlös Och Nattlig Oro

Det har gått en vecka sedan jag påbörjade behandlingen av läkemedlet Andapsin till min dobermann mot hans sura mage. Både veterinären och jag hade förhoppningar om att detta skulle hjälpa min hund till att må bättre och att hans höga värden på bukspottkörteln skulle sänkas.
 
Jag har tidigare behandlat honom med detta läkemedel och det gav goda resultat, samt att han även fick B12 injektionen en gång i veckan i sex veckors tid. Han blev bättre och värden sjönk och vi alla pustade ut och kände lättnad och glädje.
 
Den senaste veckan tyckte jag till en början att han verkade må bättre. Men innan ikväll märkte jag att han var lite orolig i kroppen. När det var dags att gå till sängs inför natten fick jag verkligen bekräftat att min kära Lilleman mår inte alls bra. Han är sig icke lik. Han totalvägrade att gå och lägga sig i sin bädd.
 
Han gick runt i min bostad, ut i hallen, in i vardagsrummet och sen en sväng in i sovrummet och ställde sig vid min säng och nosade mig mitt i ansiktet. Jag steg upp och hänvisade honom till hans bädd. Han bara stod och stirrade på bädden med hängande huvud och sen gick han in i vardagsrummet pipande och gnällande.
 
Jag beslöt mig för att klä på mig och gå ut på en nattligt promenad och då var klockan 01. Vi återvände till hemmet efter cirka en halvtimmes promenad. Han följde mig vart jag än gick i mitt hem, kloss intill min kropp. Jag hänvisade honom åter igen till hans bädd, men han bara stod där och sen gick han ut i hallen och la sig på det kalla golvet och han blev tyst.
 
Jag återvände till min säng i förhoppning om att han så småningom skulle komma in i sovrummet och lägga sig till rätta i sin bädd. Men det gjorde han inte! Han påbörjade åter igen sin rundtur i lägenheten, pipande och gnällande. Jag insåg att det var lönlöst att ligga där i mörkret och lyssna på hans klagosång, för det var omöjligt att få ro till vila och somna och givetvis är det svårt att somna när ens vän mår dåligt, så jag steg upp.
 
Nu har jag suttit här ett par timmar och hållit ett vakande öga på min kära Lilleman som inte tycks få ro till vila, utan han verkar allmänt orolig i kroppen och jag förmodar att han mår mycket dåligt. Konstigt nog känner jag mig inte ett enda dugg trött fastän klockan går mot 04 på natten. Undra om jag och min fyrbenta vän kommer att få någon sömn i natt.
 
Men en sak vet jag och det är att i morgon ringer jag till djursjukhuset och till en början berättar jag hur han mår och rådfrågar om vad vi mer kan göra för min vän.

Höstsolen Skiner Och Min Känsla Är Som Ett Grått Moln

Idag har varit en dag som har känts lite tyngre än vanligt att ta sig i genom. För drygt en vecka sedan besökte jag djursjukhuset för halvårskontroll av min dobermann som har kroniska besvär med sin bukspottkörtel. Veterinären ringde idag och berättade om provsvaren.
 
Två av provsvaren var bra, men bukspottskörtelprovet visade att värdet låg för högt. Visst har jag märkt lite från och till de senaste veckorna att han är inte riktigt lika alert så som han brukar vara... Värdena på provsvaret i våras visade 142 och nu ligger värdena på 300 och stiger värdet upp till 400, då är det inte bra.
 
Specialfoder har han fått sedan drygt ett år tillbaka och det ska vi såklart fortsätta med. Ska behandla honom med ett läkemedel mot sur mage, två gånger om dagen i en till två veckor framåt. Jag har varit ledsen idag och emellanåt kommer tårarna. Det går inte att stå emot, tankarna far hit och dit i min skalle. Han är ju bara 6 år.... 
Man får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på att allt blir bättre. Min oro finns där och jag har ett vakande öga på honom. 

En Fundersam Tanke

Allt som oftast när jag tillbringar min tid tillsammans med min hund, ser jag ofta att han har olika ansiktsuttryck. Ibland händer det att jag hinner fånga honom på foto med min kamera. Inte är det den lättaste uppgiften att ge sig in i. Men här är två foto som jag fotograferade här om dagen på honom och jag tycker att han ser så fundersam ut. 
Vad tror du att han tänker?

Snart Kommer Vintern...

Halva oktober månad har nu passerat och med stormsteg närmar vi oss den mest tråkiga och mörkaste månaden på året. November månad, finns det något mer mörkt och trist som står inför våra dörrar och väntar?
 
Kala träd och vindar som blåser kyligt mot våra kroppar. Vi drar upp våra axlar och skyndar oss hemåt till värmen och tänder stearinljus och gnuggar våra händer varma. Den ljusa tiden på dygnet blir bara kortare och kortare för varje dag som går.
 
Jag vet en som håller med mig att detta är så trist, kallt och tråkigt och det är Lilleman. Att vara en dobermann som föredrar sommar, sol och värme, tycker att senhösten och hela vintern är en ren plåga. Därför lånar han min varma och mjuka filt, för visst ser det mysigt och gosigt ut?

Borderline - Mamman

Många människor som jag träffar, både i den fysiska tillvaro och även här i cybervärlden, brukar fråga mig hur det är att vara nära anhörig till en person med diagnos borderline, att vara mamma till en dotter som så många andra finner som en omöjlig uppgift att vara ett bra stöd till när tillvaron tycks hänga på en skör liten tråd. Svaren på alla frågor som ställs, finns egentligen bara ett svar och det är att berätta hur det hela en gång började och vart vi just nu befinner oss.

 

I början av 1990-talet blev jag mamma för andra gången. När min dotter var liten tjej var hon sprallig, glad, nyfiken och full av energi. Utåt sett såg väl vår familj, på fyra personer, ut som vilken som helst. Men bakom stängda dörrar, mellan fyra väggar i vårt hem var det långt ifrån idylliskt. Mannen jag var sambo med hade en gammaldags syn på hur man uppfostrar barn och även en förnedrande syn på kvinnor. Jag gjorde mina ständiga försök att frigöra mig ifrån denna man som hade ett järngrepp om både mig och barnen, speciellt om vårt gemensamma barn.

 

Vad vår gemensamma dotter till exempel fick höra varje dag under flera år ifrån sin biologiska pappa var: väx upp ungjävel, så jag slipper se dig! Det förkom flera andra obehagliga situationer, som var extremt påfrestande för båda mina döttrar och mig. Men jag avstår ifrån att gå in nåt närmare på allt som inträffade. För det är alldeles för påfrestande för mig och skulle jag vilja delge helheten, kan jag lika gärna skriva en hel bok om vad som skedde.

 

Min eviga kamp att skydda vår dotter var som att klä på sig rollen som en tapper krigare med svärd och sköld. Till slut tog jag mod till mig och i samma stund som han blev "utkastad" för femte-elfte gången, tog jag kontakt med myndigheterna, då hade vi varit sambo i tio år och det var väl då som det riktiga kriget bröt ut, mellan honom och mig. Två långa år kämpade jag i vårdnadstvisten som resulterade i att mannen i fråga fick ingen umgängesrätt, men att vi vuxna skulle ändå har gemensam vårdnad om dottern.

 

Ensamstående med två barn, en som precis hade börjat skolan och en som var tonåring, båda med olika behov av sin mamma var en utmaning, men hellre den utmaningen än att ha ett monster boende under samma tak.

 

När min dotter var nyss fyllda 8 år fann jag henne en dag stående i köket och med båda händerna omsluten med ett stadigt grepp om en stor kökskniv riktad rakt mot hennes bröstkorg. Sakta närmade jag mig henne och lugnt och försiktigt tog jag kniven ifrån henne och samtidigt frågade jag henne varför hon hade tagit kniven ifrån lådan. Hon tittade på mig med livlösa ögon och sa: mamma, jag vill ha ett nytt liv! Länge och väl satt jag och pratade med henne och hon fick även själv berätta vad hon kände och tänkte och hennes berättande ord hade ett tydligt budskap. Hon var rädd! Hon var livrädd att hennes pappa skulle komma och ta henne och att hon aldrig mer skulle få vara med mig, hennes egen mamma.

 

Paniken inom mig växte och i min desperation tog jag kontakt med BUP. Svaret jag fick när jag ringde var att väntekön till att få ett besök var på tre månader! Jag trodde inte mina öron hade hört rätt. Vid den här tidpunkten levde min pappa och han höll på att gå i tusen bitar när han hörde mig berätta om hur vi hade det och hur jag hade blivit bemött av BUP. Min pappa var författare, får kanske tilläggas och han satte sig till rätta och skrev ett långt brev till BUP. Dagen efter tog BUP kontakt med mig och vi fick en tid veckan därpå.

 

Besöket på BUP där jag och min dotter fick träffa en barnpsykolog och en barnläkare gav inte mycket. Så länge jag lever, kommer jag aldrig glömma de orden dom sa till mig innan dom tackade för att vi hade kommit dit. Jag fick en lätt klapp på min axel och dom tittade på mig med tindrande ögon och la sina huvuden på sned och så sa den ena av dom: ja, du... barn har ju sådana fantasier i den där åldern och du ska se att det växer nog bort. Va?... sa jag så att det ekade mellan de vitmålade kala väggarna. Jag protesterade och höjde rösten och sa: jag har en dotter till och mig veterligen har hon aldrig gjort eller sagt något så som hennes lillasyster nu visar och känner och visst har barn fantasier och pratar om döden. Men det gör dom i utvecklingsfasen i 4 års åldern. Min dotter är 8 år! Vi fick en ny tid veckan därpå....

 

Så här många år efteråt har jag bara en sak att uttrycka, när det gäller hur man som förälder blir bemött på BUP och det är: lekstuga! Något stöd och någon form av hjälp fick vi aldrig. Utan jag fick ständigt och jämnt bara höra att jag var ju så klok och förståndig och en förstående förälder.

 

När min dotter var 12 år fick hon sin första panikångestattack och när hon var 14 år hamnade hon i sin första psykos. Jag, en mamma, som ovanpå allt var ensam, fick agera efter egen förmåga och med de kunskaper som jag själv har av att må känslomässigt dåligt och det var kanske väl att jag hade den kunskapen och den förståelsen, därför kunde jag stötta och hjälpa min dotter. När hon var drygt 17 år gammal tog hon sitt första suicid försök. Jag larmade ambulans och satt hela natten och vakade över min djupt sovande dotter. Plötsligt vaknade BUP och förstod att min dotter behövde hjälp och hon var inlagd i tre veckor.

 

En månad efter min dotter hade firat sin 18-års dag fastställde en läkare på vuxenvårdens psykiatriska kliniken att hon har diagnos borderline. Helt utan kunskap om denna diagnos påbörjade jag min analytiska och utforskande resa i att engagera mig i att läsa och prata med alla som hade erfarenheter kring borderline. Men den största kunskapen jag fick, var att lyssna och att vara närvarande medmänniska till min egen dotter. Hennes eviga kamp, blev även min!

 

Att bevittna denna ständiga känslomässiga berg-och-dalbana som svänger från ljus till mörker från den ena timmen till den andra, kan vara svårt för många att förstå. Min egen dotter ställde själv frågan till mig vid ett tillfälle när hon mådde bättre, hur orkar du mamma? Visst kan man undra!

 

Jag vet nu av min erfarenhet och i alla möten jag har haft med andra människor, att dom flesta orkar inte och ger upp till slut. Men jag själv ställde inga frågor till mig själv, gång på gång tänkte jag: Jag vill förstå! Min kärlek till min dotter har givetvis varit och är fortfarande den största och starkaste kraften jag bär och därför kan jag inte släppa efter och ge upp. Det skulle jag uppleva som om jag gav upp hela livet.

Det livet som jag en gång gav min dotter.

 

Jag har tidigare publicerat ett inlägg, "Jag är bara mamma",

vill du läsa det, kan du klicka HÄR


Mina Tankar Är Hos Min Kära Vän Och Hennes Dobermann

Igår fick jag en e-post hälsning och jag blev chockad och oerhört ledsen.
Har fortfarande gråten i halsen...

Jag har en mycket god och kär vän, som har flera hundar.
En av hennes dobermann har varit sjuk sedan en tid tillbaka.
Hennes oro över sin hund resulterade i att hon fattade beslut om att ta kontakt med en veterinär.

Det konstaterades att dobermann tiken har cancer i ett av sina ben.
Benet blev amputerat och veterinären upptäckte även att mjälten var angripen och även denna opererades bort.


Jag har så svårt att slappna av, utan bara tänker på min fina och underbara vän, som jag ser som min lillasyster. Hon och jag står så nära varandra och vi har under många år haft kontakt och utbytat livets alla gåtor. När någon av oss har det svårt, finns vi där för varandra och stöttar varandra.

 

Just nu är det väldigt tyst om henne och det har jag största förståelse för. Som vän känner man sig maktlös och orden räcker inte till för att visa sin omtanke och sin empati.


Detta inlägget är svårt att skriva, för jag sitter med tårar i mina ögon och dom rinner ner för mina kinder. Det bränner av smärta, både till kropp och själ. Jag hade önskat att jag i denna svåra stund hade kunnat stå vid hennes sida och hålla henne i hennes hand och ge henne mitt stöd och krama om henne kärleksfullt och smeka lilla rara Miclai över hennes vackra huvud.

Men det är en omöjlighet, för vi har cirka 300 mil mellan oss...


Årstids-Jycken

I alla väder står han där och spanar...

Oväntat Besök

Idag fick vi oväntat besök och det var min dotter Robin som kom på en liten visit. En som uppskattade hennes närvaro extra mycket, var han den lille håriga mannen.

Den Som Är Fri Från Skuld Kan Kasta Första Stenen

Läste ett blogginlägg, där personen bakom bloggen skrev öppet om hur denna tänker, känner och mår. Många som mår dåligt har ett behov av att få ventilera ut sin smärta och vissa har lättare för det än andra att sätta ord på sina känslor. Responsen ifrån bloggarens kommenterande besökare kan ibland göra mer skada än vad många kanske tror. Bloggaren skrev ungefär så här:

 

"När jag tänker på verkligheten blir jag rädd. Hur ska jag klara av sånt som alla andra gör? Jobb, hur gör man? Jag har nästan inget hopp om mig själv när det gäller arbetslivet och att studera. Jag spyr av bara tanken. Jag har försökt så många gånger, men det går inte. Jag har tappat hoppet om det där. Nu sitter jag här och känner mig meningslös. Hur skall någon kunna vara med en sån som mig? Jag klarar inte ens av ett jobb. Hur skall jag då klara av en relation? Jag är ett hopplöst fall. Tar massa mediciner för att klara av vardagen, men ändå klarar jag inte av det."

 

Bloggaren fick en del kommentarer, där dom flesta skrev uppmuntrande och ödmjuka ord, men en besökare skrev ungefär så här:

 

"Du är ju ingen sämre människa på grund av ditt mående. Du är långt ifrån värdelös. Människor som tar droger, är kriminella, dom är värdelösa. Människor som skiter i att jobba, utan bara vill gå hemma hela dagarna, dom är värdelösa. Du har ett mående, en diagnos du inte styr över."

 

Vad tror ni resultatet blev av detta?
Bloggaren tolkade de skrivna orden bokstavligt och tog åt sig, kände sig förvirrad och undrade om den kommenterande besökaren menade att bloggaren är värdelös. Ifrån min synvinkel helt hastigt kan man tolka detta som oerhört kränkande. Varför? Jo, bloggare beskriver att den inte har ett jobb och kanske aldrig kommer kunna klara av att sköta ett arbete. Det är även allmänt känt bland bloggarens följare att denna har haft tidigare missbruksproblem, vad det beträffar alkohol, droger och överdoseringar av mediciner. Detta är ju solklart att bloggaren tog åt sig personligt av denna kommentaren.

 

Jag vill även betona att det är en offentlig blogg och att bloggaren har många följare och att dessa även läser vad andra har kommenterar. Vem dessa människor är, vet ingen något om, vad dom känner och vad dom tänker och upplever. Vissa av dessa andra bloggbesökare som läser en kränkande kommentar som kritiserar narkomaner, arbetslösa och diverse andra som står utanför samhällets ramar, kanske befinner sig själva i en sådan situation och känner då att orden är riktade till dom. Vad händer då? Jo, bloggbesökarna tar också åt sig och mår sämre
och känner sig värdelösa!

 

När en människa öppnar sig och berättar ärligt om hur den lever och hur den mår och om sin uppfattning om den ständiga meningslösa tillvaron, befinner denna sig i ett oerhört känsligt läge. Personen är i en stämning där den är extremt mottaglig för minsta lilla ord som kan uppfattas som kritik. Det är naturligt att övertolka folks kommentarer och att ta åt sig detta personligt. Så fungerar vi människor när vi är sårbara. Att tolka andra människor med logik är som bortblåst, för i sin smärta råder bara det känslomässiga språket.

 

Vem har rätten att döma? Vem är värdelös och vem är värdefull?
Jag personligen har den uppfattningen att jag har ingen rätt att döma mina medmänniskor, oavsett i vilket samhällsskikt dessa befinner sig i och varför dom har hamnat där dom just nu befinner sig och kanske även kommer att fortsätta leva så som dom gör resten av sina liv.

 

Människor som inte förvärvsarbetar, har oftast en allvarlig anledning till varför dom inte kan arbeta. Brist på arbete. Sjukskriven på grund av kroppsliga skador eller/och psykiska motgångar. Att hamna utanför samhällets ramar är inte alltid själv valda. Utan många hamnar på fel sida om lagen för att samhällets resurser är minimala, att politikerna drar in behövande hjälp på bristande ekonomiska grunder.

 

Jag är inte troende, det vill säga icke religiös, men de orden som står skrivna i den heliga skriften, det vill säga i Nya Testamentet (Johannesevangeliet 8:7), vill jag gärna här citera:

Den som är fri från skuld kan kasta första stenen.

 

Ingen människa är värdelös, alla har ett värde, ett liv.. Alla föds vi oskuldsfulla till denna värld. En värld, en tillvaro där det förväntas att man ska "passa in". Alla klarar inte av den hårda press och att klara av alla krav som ställs på oss redan när vi är barn. Ingen av oss vet vad som rör sig i andras tankar och vad dom känner och varför dom har hamnat snett i tillvaron och upplever meningslösheten.

 

Mitt syfte med detta inlägg är inte att gå till angrepp och kritisera och döma andra människor, som kanske inte alltid vet hur dom ska uttrycka sig med de skrivna orden. Ett skrivet ord kan tolkas på tusen olika sätt, beroende på i vilket sinnestillstånd läsaren är i när den läser de skrivna orden. I det talande ordet och i det fysiska mötet är det mycket lättare många gånger att ge uttryck och bli förstådd. Kroppsspråket och nyanserna i de talande orden är oftast lättare att förstå.

 

Detta inlägget har ett djupare budskap! Jag vänder mig till dig som har tagit del av mina skrivna ord och orkat läsa hela mitt inlägg. Du som försöker förstå helheten och inte stirrar dig blind på en liten ynklig och obetydlig detalj.

Vi alla är värdefulla och alla har vi vår historia!

 

Så nästa gång du står där och ska döma andra, "kasta din sten", för att du tycker någon är värdelös. Ställ dig då själv frågan: Är jag själv helt utan skuld!