Borderline - Mamman

Många människor som jag träffar, både i den fysiska tillvaro och även här i cybervärlden, brukar fråga mig hur det är att vara nära anhörig till en person med diagnos borderline, att vara mamma till en dotter som så många andra finner som en omöjlig uppgift att vara ett bra stöd till när tillvaron tycks hänga på en skör liten tråd. Svaren på alla frågor som ställs, finns egentligen bara ett svar och det är att berätta hur det hela en gång började och vart vi just nu befinner oss.

 

I början av 1990-talet blev jag mamma för andra gången. När min dotter var liten tjej var hon sprallig, glad, nyfiken och full av energi. Utåt sett såg väl vår familj, på fyra personer, ut som vilken som helst. Men bakom stängda dörrar, mellan fyra väggar i vårt hem var det långt ifrån idylliskt. Mannen jag var sambo med hade en gammaldags syn på hur man uppfostrar barn och även en förnedrande syn på kvinnor. Jag gjorde mina ständiga försök att frigöra mig ifrån denna man som hade ett järngrepp om både mig och barnen, speciellt om vårt gemensamma barn.

 

Vad vår gemensamma dotter till exempel fick höra varje dag under flera år ifrån sin biologiska pappa var: väx upp ungjävel, så jag slipper se dig! Det förkom flera andra obehagliga situationer, som var extremt påfrestande för båda mina döttrar och mig. Men jag avstår ifrån att gå in nåt närmare på allt som inträffade. För det är alldeles för påfrestande för mig och skulle jag vilja delge helheten, kan jag lika gärna skriva en hel bok om vad som skedde.

 

Min eviga kamp att skydda vår dotter var som att klä på sig rollen som en tapper krigare med svärd och sköld. Till slut tog jag mod till mig och i samma stund som han blev "utkastad" för femte-elfte gången, tog jag kontakt med myndigheterna, då hade vi varit sambo i tio år och det var väl då som det riktiga kriget bröt ut, mellan honom och mig. Två långa år kämpade jag i vårdnadstvisten som resulterade i att mannen i fråga fick ingen umgängesrätt, men att vi vuxna skulle ändå har gemensam vårdnad om dottern.

 

Ensamstående med två barn, en som precis hade börjat skolan och en som var tonåring, båda med olika behov av sin mamma var en utmaning, men hellre den utmaningen än att ha ett monster boende under samma tak.

 

När min dotter var nyss fyllda 8 år fann jag henne en dag stående i köket och med båda händerna omsluten med ett stadigt grepp om en stor kökskniv riktad rakt mot hennes bröstkorg. Sakta närmade jag mig henne och lugnt och försiktigt tog jag kniven ifrån henne och samtidigt frågade jag henne varför hon hade tagit kniven ifrån lådan. Hon tittade på mig med livlösa ögon och sa: mamma, jag vill ha ett nytt liv! Länge och väl satt jag och pratade med henne och hon fick även själv berätta vad hon kände och tänkte och hennes berättande ord hade ett tydligt budskap. Hon var rädd! Hon var livrädd att hennes pappa skulle komma och ta henne och att hon aldrig mer skulle få vara med mig, hennes egen mamma.

 

Paniken inom mig växte och i min desperation tog jag kontakt med BUP. Svaret jag fick när jag ringde var att väntekön till att få ett besök var på tre månader! Jag trodde inte mina öron hade hört rätt. Vid den här tidpunkten levde min pappa och han höll på att gå i tusen bitar när han hörde mig berätta om hur vi hade det och hur jag hade blivit bemött av BUP. Min pappa var författare, får kanske tilläggas och han satte sig till rätta och skrev ett långt brev till BUP. Dagen efter tog BUP kontakt med mig och vi fick en tid veckan därpå.

 

Besöket på BUP där jag och min dotter fick träffa en barnpsykolog och en barnläkare gav inte mycket. Så länge jag lever, kommer jag aldrig glömma de orden dom sa till mig innan dom tackade för att vi hade kommit dit. Jag fick en lätt klapp på min axel och dom tittade på mig med tindrande ögon och la sina huvuden på sned och så sa den ena av dom: ja, du... barn har ju sådana fantasier i den där åldern och du ska se att det växer nog bort. Va?... sa jag så att det ekade mellan de vitmålade kala väggarna. Jag protesterade och höjde rösten och sa: jag har en dotter till och mig veterligen har hon aldrig gjort eller sagt något så som hennes lillasyster nu visar och känner och visst har barn fantasier och pratar om döden. Men det gör dom i utvecklingsfasen i 4 års åldern. Min dotter är 8 år! Vi fick en ny tid veckan därpå....

 

Så här många år efteråt har jag bara en sak att uttrycka, när det gäller hur man som förälder blir bemött på BUP och det är: lekstuga! Något stöd och någon form av hjälp fick vi aldrig. Utan jag fick ständigt och jämnt bara höra att jag var ju så klok och förståndig och en förstående förälder.

 

När min dotter var 12 år fick hon sin första panikångestattack och när hon var 14 år hamnade hon i sin första psykos. Jag, en mamma, som ovanpå allt var ensam, fick agera efter egen förmåga och med de kunskaper som jag själv har av att må känslomässigt dåligt och det var kanske väl att jag hade den kunskapen och den förståelsen, därför kunde jag stötta och hjälpa min dotter. När hon var drygt 17 år gammal tog hon sitt första suicid försök. Jag larmade ambulans och satt hela natten och vakade över min djupt sovande dotter. Plötsligt vaknade BUP och förstod att min dotter behövde hjälp och hon var inlagd i tre veckor.

 

En månad efter min dotter hade firat sin 18-års dag fastställde en läkare på vuxenvårdens psykiatriska kliniken att hon har diagnos borderline. Helt utan kunskap om denna diagnos påbörjade jag min analytiska och utforskande resa i att engagera mig i att läsa och prata med alla som hade erfarenheter kring borderline. Men den största kunskapen jag fick, var att lyssna och att vara närvarande medmänniska till min egen dotter. Hennes eviga kamp, blev även min!

 

Att bevittna denna ständiga känslomässiga berg-och-dalbana som svänger från ljus till mörker från den ena timmen till den andra, kan vara svårt för många att förstå. Min egen dotter ställde själv frågan till mig vid ett tillfälle när hon mådde bättre, hur orkar du mamma? Visst kan man undra!

 

Jag vet nu av min erfarenhet och i alla möten jag har haft med andra människor, att dom flesta orkar inte och ger upp till slut. Men jag själv ställde inga frågor till mig själv, gång på gång tänkte jag: Jag vill förstå! Min kärlek till min dotter har givetvis varit och är fortfarande den största och starkaste kraften jag bär och därför kan jag inte släppa efter och ge upp. Det skulle jag uppleva som om jag gav upp hela livet.

Det livet som jag en gång gav min dotter.

 

Jag har tidigare publicerat ett inlägg, "Jag är bara mamma",

vill du läsa det, kan du klicka HÄR

 

Lämna Gärna Efter Dig En Skriven Kommenter
 
 
 
 

conny öström

Mycket bra skrivit AnnKi!

Svar: Tack kära du, men framför allt är jag dig evigt tacksam över att du har och att du fortfarande står vid min sida. Tusen kramar!
Ann-Ki

» 2013-10-12 - 18:51:53
Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma

Stor kram till er. Vilken resa ni varit med om.

BUP har jag tyvärr också erfarenhet av att de nekar hjälp. Vi blev totalt avblåsta när vi bad om hjälp för ett av våra barn, vi var ju så resursstarka som föräldrar. Men andra gången tog de oss på allvar och nu går vi på NP-teamet och får hjälp. En del har varit jätte bra, men mycket känns bara som vi kommer dit berättar hur det är och så får vi lite tips, men så hamnar vi ändå på ruta ett igen. Och psykologbedömningen dröjer, det är långa tider, möten som bokas om osv. Men vi härdar ut för kärleken till sitt barn är oövervinnlig och man gör allt för att de ska må så bra som möjligt och vill hjälpa dem igenom allt.

Hur som helst hoppas jag att du fortsätter ha styrkan. Men glöm inte dig själv på vägen också <3

Svar: Det är lätt att glömma sig själv på vägen... Kärleken till sitt eget barn får en att kämpa, vore konstigt annars. Jag "gick in i väggen" till slut, men sakta men säkert har jag kämpat mig uppåt. Jag har ett samtalsstöd numera sedan slutet på förra året och det har hjälp mig mycket. Att sätta gränser och att inte glömma bort sig själv, det är något som man får anpassa sig till. I början kan man uppleva det som om man är "ego", men den person som är viktigast i mitt liv, det är JAG, faller jag, faller min dotter också.
Ann-Ki

» 2013-10-12 - 20:48:46 » http://lottizdays.blogg.se
Sandra Piik - Att leva som psykiskt sjuk

Vad bra skrivet.. intressant.

Ja, man ska absolut skilja på diagnoser och sin personlighet. Jag är t.ex inte min borderline.

Svar: Jag skrev på Sisters & Brothers in arms, att : "Man är ingen diagnos, man är en människa med en personlighet och en diagnos är som en beskrivande karta på i vilken riktning man ska försöka ta sig framåt i tillvaron". Men det har du kanske redan läst?
Ann-Ki

» 2013-10-13 - 09:31:01 » http://piiket.blogg.se
Mia S

Du är helt fantastisk på att skriva... Skriv en bok :)

Mycket bra och intressant

Svar: Att skriva en hel bok i detta ämne är en stor uppgift som kräver mycket av en själv och att man tar hänsyn och respekterar vem och om vad man skriver. En självbiografi är svår att skriva, för detta som jag har som erfarenhet är ju känsliga uppgifter om vissa människor jag mött.
Ann-Ki

» 2013-10-13 - 10:34:14
Yasmin

Jag har känt dig och din dotter senan hon var väldigt liten och har följt och varit delaktig i din och er kamp. Du är en väldigt klok och förstående människa och om det är någon som klarar detta så är det du. Hade det inte varit för din otroliga kamp hade det nog inte gått lika bra för din dotter som det har gjort. All heder åt dig Ann-Ki och till din dotter som fortfarande kämpar varje dag för att få ett bra liv. Jag är stolt och glad över att jag får vara med på er resa.

Svar: Du är en av de få som verkligen förstår både mig och min dotter. Är så tacksam över att ha dig som vän!
Ann-Ki

» 2013-10-13 - 11:55:21
Maria Lombide Ezpeleta

Känner igen den där klappen p& axeln...

Svar: Ja, det vet jag och är det någon som förstår att den där lilla klappen känns förnedrande, så är det du.
Ann-Ki

» 2013-10-14 - 00:48:32
Robin

Bra skrivit!

Svar: Känner glädje över att du tycker om det jag har skrivit, men den största glädje är att jag har ditt förtroende att få lov att berätta om oss. Kram
Ann-Ki

» 2013-10-14 - 19:20:10 » http://autogoy.blogg.se/
Amanda CL

gud, det gjorde ont att läsa, börjar tänka på vad mina föräldrar och syskon har fått utstå med mig

kram på dig!

Svar: Synd att det gjorde ont. Min mening med att dela med mig av vad jag och min dotter har gått genom är inte för att göra andra upprörda. Hoppas att du istället tar det som nån sorts lärdom och att man aldrig är ensam om att hamna i sådana här situationer. Man själv väljer inte att må psykiskt dåligt, det är en konsekvens av att något i tillvaron är fel.
Ann-Ki

» 2013-10-15 - 22:44:49 » http://amandacarlberg.se/
Solus

Måste ha varit väldigt väldigt jobbigt för dig och din dotter! tycker att ni båda är väldigt starka!
du har inte lagt upp något på ett tag, är lite orolig! hoppas verkligen att allt är bra och jag finns här som stödd om det är något! styrke kramar!

Svar: Må hända att det har många gånger varit jobbigt. Men samtidigt har det även varit en lärorik resa och vi fortsätter att resa mot framtiden, som förhoppningsvis är ljusare och mer harmonisk. Hoppet finns inom oss alla!
Ann-Ki

» 2013-10-16 - 15:21:45 » http://solus.blogg.se/
Jazzy

Ännu en gång får man höra om vårdens stora brister. Det är verkligen som dem säger "man måste vara frisk & stark för att orka vara sjuk". Din dotter ska vara glad över att ha dig som mamma & stöd, alla har ju tyvärr inte det. Hoppas att det blir bättre för er!

Svar: Det är sorgligt att så många känner sig missnöjda, speciellt när det gäller BUP. Men jag har hopp om att även där skall väl kunskapen växa och förhoppningsvis ska dom kunna hjälpa och stötta våra barn och även föräldrarna till dom. Min dotter är mig evigt tacksam över att jag har har haft kraften att kämpa vid hennes sida. Varje gång vi ses visar hon sin uppskattning.
Ann-Ki

» 2013-10-16 - 21:42:08 » http://jazzyjazzy.blogg.se
Sandra Piik - Att leva som psykiskt sjuk

"Du vill inte dö, du vill bara må bättre" kan varar det absolut smartaste jag någonsin hört... Tack. kRAM

» 2013-11-06 - 18:42:19 » http://piiket.blogg.se
Wiilow [Foto Tankar Känslor]

Jag håller me de andra fina människorna som skrivit här!
Så det är också mina "ord" till dig och din dotter!
Kram

Svar: Tack för din omtanke!
Ann-Ki

» 2013-11-06 - 23:04:22 » http://wiilow.blogg.se
Angie Lakna

Vilken enorm styrka du har! Min mamma heter också Anki (Ann-christine), men min Anki har långt ifrån förstått vad jag går igenom eller hur jag mår. Min Anki har engagerat sig i sina hundar under hela min uppväxt och jag har fått höra nu i äldre ålder att det var mitt fel och mina dumheter som gjorde att hon inte kunde jobba och liknande.

Har skyfflats runt på massa olika behandlingshem, p12.or och liknande. Har 2 självmordsförsök bakom mig, gjort mig själv illa (senast i sommras). Ingen har tagit mig på allvar.

Pappa tog livet av sig när jag var 13 år (alkholist). Har fått höra av släkten att jag är pappas dotter och därför har jag blivit portad från bröllop och liknande. Ingen har brytt sig direkt.

Sommaren 2012 fick jag min diagnos, 28 år gammal. Trots diagnosen så har mamma eller omgivningen inte stöttat mig. Börjar jag prata om känslor eller min diagnos så byter man lätt samtals ämne eller så kommer man på att man skulle duscha eller göra nått liknande. Detta har gjort att jag slutit mig i mig själv. Har under 2 år isolerat mig från omvärlden då jag tycker den är idiotiskt.

ÄNDÅ har jag klarat mig väldigt bra. Tackar gud för jag är en stark person i mig själv som inte ger upp. Är mest rädd för att jag aldrig kommer få ordning på livet då jag inte har den där 100%.iga stöttningen som jag hade behövt.

Tycker du ska vara stolt över dig själv som mamma Ann-ki. Frågan jag ställer är: Hur har du mått av allt? Självklart lever du för din dotter och bryr dig mest om hur hon mår som person. Men du då?? Hur har det varit för dig att leva med en man som behandlat DIG på de sättet? Har DU fått någon hjälp? Ingen går ur en sån situation utan en ärrad själ.

Jag önskar dig och din dotter all lycka i livet och hoppas allt gott kommer till er ♥ kärlek från Angelica

Svar: Tack för din välskrivna och informativa kommentar och för att du tittade in på min blogg. Har även upptäckt att du har börjat följa min dotters blogg...

Att inte få rätt stöd ifrån närstående, är en betungande känsla och dessvärre så kan man inte tvinga andra människor att förstå, dom kanske rent av vill inte förstå! Anledningarna kan vara många... en del människor i ens närhet backar för att dom blir otrygga och rädda och vet inte hur man gör när man bemöter en närstående som mår dåligt. Helt enkel, kort och gott, bristande kunskaper.

Att jag har haft och har fortfarande kraften och orken att stötta min dotter, är för att jag har själv en del diagnoser som jag kämpar dagligen med. De erfarenheterna är kunskap som jag använder mig av att vilja förstå. Jag frågar hellre och verkar dum, än att jag håller tyst och fortsätter med bristande kunskaper och blir i så fall dum.

Min bakgrund har varit kostsam och jobbig på många olika sätt, men idag är jag ändå på något underligt sätt tacksam över det som jag en gång upplevde, för det innebar att jag vågar gå vidare och lära mig ännu mera av livet. Att våga vara öppen och att berätta, sen hur folk i allmänhet bemöter mig, det får man sortera. Det finns många energitjuvar, men dom har ingen plats i min tillvaro.

Kram till dig och jag önskar dig också all lycka på livets krokiga väg. Men vi är många som kan hålla varandra i handen och stötta varandra och då känner man sig inte längre ensam.
Ann-Ki

» 2014-01-09 - 08:30:54 » http://jellica.webblogg.se/


Follow on Bloglovin

Kom ihåg mig!
Namn / Alias
E-post (publiceras ej på bloggen)
Blogg / Hemsida

Var Vänlig Och Svara I Din Egen Blogg Om Jag Har Lämnat En Kommentar Hos Dig
Vill Du Göra Reklam För Tävlingar Och Diverse Annat
Besök Gärna Min GÄSTBOK