Vemodig Helg

  Den här helgen som nu lider mot sitt slut, sakta men säker och snart omfamnar höstmörkret vår tillvaro, känns lite extra vemodig för mig. Orsaken är inte att september månad snart är slut och att månaden oktober snart anländer.
 
  Den här helgen har varit något alldeles extra och jag känner en viss sorgsen klump i halsen som nästan får mig till att fälla tårar. Den här helgen har varit min dotter Robins sista helgpermission hem hit till mig och mitt hem.
 
  Det är nu start ett helt år sedan som hon blev boende på ett behandlingshem efter att hon hade varit boende i sin första träningslägenhet under ca tre månader som då resulterade i kaos. Sedan början av juli månad påbörjades hennes utslussning till en ny träningslägenhet. I inledningen blev det till en början bara besök till lägenheten under dagen och detta fann hon extremt stressigt. Men i månadsskiftet juli/augusti var det så dags för henne att även ha en övernattning. Hon kände sig då något mindre stressad.
  En kort tid efter hennes utslussning som var över ett dygn, kom Robin och jag överens om att hon kunde komma på permissioner till mig på helgerna. Vi båda la fram förslaget till behandlande personal på hemmet som hon bor på och det blev beviljat. Men att bli utslussad har inte bara positiva effekter, för det är en stor omställning för både kropp och själ och viss press och stress kan uppstå. Detta innebar för min dotter att hon vid två tillfällen tog återfall i självskada och blev inlagd och detta i sin tur medförde att vissa helgpermissioner drogs in. Men hon hämtade nya krafter och försökte se ljust på sin blivande framtid, ett eget boende.
 
  Utslussningen utökades och de två senaste veckorna har hon vistas i sin lägenhet från onsdagar till fredagar och sen varit på helgpermissioner här hemma hos mig. Hon är mer avslappnad och glad än tidigare, men även spänd och smått orolig inför att bo själv och med allt vad detta innebär. Förändringar är alltid kostsamma för alla människor. Men för min dotter med sin bakgrund och med det liv hon tidigare levde i sin första träningslägenhet, har satt sina spår och rädslan över att misslyckas finns där djupt inom henne.
 
  Alltså, den här helgen var för oss båda något vemodig. För från och med nästa vecka, ska hon tillbringa sin tid i lägenheten mellan onsdag och söndag och detta ska hon göra i två veckor framåt. Sen skall hon vara i sin lägenhet permanent och hon har boendestöd och hennes DBT-terapi har redan påbörjats. Hennes plats, hennes rum på behandlingshemmet finns kvar i tre månader, om hon skulle känna att hon har behovet av att få mer stöd.  Min dörr till mitt hem kommer alltid att stå öppen för henne och hon kan komma och hälsa på så ofta hon vill.
  Sedan en tid tillbaka har jag vissa dagar suttit och pysslat. Dekorerat olika glasburkar till vackra ljuslyktor och även i helgen pysslade jag lite. En del av dessa ska min dotter få till sitt nya hem och en av dom har jag tänkt att min kära gamla mamma ska få. För när hon var här hemma sist visade hon uttryckligen att hon gillade mina små handtillverkade lyktor. Dessa kan kanske lysa upp deras tillvaro lite extra nu när den mörka och kalla hösten står för vår närmsta framtid.

Väntrum

Just nu i tillvaron känns det som att jag sitter i ett väntrum
och det tycks aldrig bli min tur!
 
I rummet finns inga fönster,
så här är lika mörkt som i urskogen mitt på natten.
 
Jag är som förstelnad, fastkedjad
och jag kan inte resa mig upp ur stolen.
 
Kanske lika bra
för jag hittar ändå inte dörren.

Tacksamma Bloggare

Jag är inte bara en bloggare, utan jag är även en flitig bloggläsare, som ofta skriver kommentarer. Just för tillfället följer jag via Bloglovin sammanlagt 25 bloggar. Det blir mycket att läsa varje dag och jag finner denna sysselsättning mycket intressant. Varje blogg har sin unika stil och sitt budskap.
 
Men alla har något gemensamt! Dom uppskattar mina kommentarer och svarar i sina egna bloggar och visar sin glädje över mina skrivna ord. Därför känner jag att deras ord ska få en liten plats här i min blogg i form av små papperslappar.
 
Som bloggare uppskattar alla att få kommentarer! Det driver en till att få lust och inspiration till att fortsätta skriva sina inlägg. Men jag tycker att det är minst lika viktigt att få gensvar tillbaka som bloggläsande kommentator.
 
Här i bloggens värld möts man oftast av att bli inbjuden till att få ta del av andras tankar, känslor och vardag och det är minst lika viktigt som i den fysiska världen. Men det som ändå är allra viktigast är att visa vördnad och respekt när man besöker någons blogg och lämnar sina skrivna ord till dom.

Inte Lekande Lätt Men Ändå Kul

Alla kommer väl ihåg Magnus, Basse och Eva i fem myror är fler än fyra elefanter och den där delen när Basse kommer med sin lattjo lajban låda och vill ivrigt att Magnus och Eva ska para ihop tre djur som hör ihop. Detta är helknasigt, men det bjuder jag på. Jag har en svart liten låda, som jag tänker som en lattjo lajban låda, men den innehåller inte att tre djur ska paras ihop som en grupp. Det finns ett och annat djur, förstås. Vad är det nu för trams jag håller på med? Som sagt, jag bjuder på detta.

 

Min lilla laptop, som har en skärm på endast 10 tum, är för mig oftast en rolig lattjo lajban låda som jag sitter och experimentera med i någon sort vuxenlek och jag har så kul. Hela mitt liv hitintills, har jag haft ett stort intresse för fotografering. Redan som liten flicka i en ung ålder som bara 12-åring fick jag låna min pappas systemkamera och gick ut i naturen och fotograferade.

 

Så det är en självklar grej att jag har programmet Photo Shop i min laptop. Visst redigerar jag en del foto, gör dom ljusare eller mörkare efter behov och lite annat smått och gott. Precis vad som faller mig in och vad jag tycker ser bra ut. Men det är inte det enda jag sysslar med.

 

Konstnären inom mig känner för att få blomma ut och fantasin får flöda fritt och jag skapar den ena efter den andra så kallade fotokonstverket. Jag är absolut ingen expert på foto-programmet och jag har väl i stort sett bara skrapat på ytan av allt fantastiskt man kan utföra med detta program. Vissa fotoresultat ser i princip ut som ”kom och hjälp mig att dö”, alltså det blir inte så som jag har sett bilden inom mig.

 

På eftermiddagen i söndags satt jag och pillade med ett sådant där konstverk. Jag lånade ett foto av min dotter Robin som hon har fotograferat sig själv på, ett av hennes smink-foto-konstverk. Min idé gick ut på att hon skulle titta ut genom ett trasigt och sönder rivet papper. Att jag valde just ett sminkfoto beror på att just den sminkningen är så fantasifull. Så här blev resultatet.

Ärligt talat, så blev jag inte riktigt nöjd. Resultatet blev inte alls så som den bilden jag hade i huvudet innan jag började mixtra och trixa med fotot. Men jag tycker ändå att det kan vara kul att visa er vad jag ibland sitter och gör här vid min lilla lattjo lajban låda.


I Min Gröna Låda

Igår fann jag något trevligt i min gröna plastlåda som sitter nere på gården vid min bostad. Numera får man sällan post på det gamla sättet och någon reklam får jag inte i heller, men det har jag själv valt bort. De flesta räkningarna har jag via autogiro. Så ofta står brevlådan på gården tom, men inte igår...
 
Ett stort kuvert som innehöll ett mindre kuvert tillsammans med en liten handskriven lapp, där det stod "Stort Grattis till vinsten och tack att du ville svara på min enkät. Jag önskar dig en skön bio upplevelse." Ett presentkort på 200:- att spendera på någon SF-biograf, var min vinst. En mycket passande vinst, för är det något jag gillar, så är det att titta på film.

Det är ingen vanlig företeelse i min tillvaro att besöka biografer, sist var 2008. Så det ska bli kul och spännande att gå någon kväll och titta på någon passande film. Att titta på en stor bild med mäktigt ljud, för en gång skull, för jag tittar på film varje kväll här hemma. Men då får jag nöja mig med att se och lyssna till mitt filmintresse på en laptop.
 
Till exempel så tittade jag på två filmer igår kväll. Favoritkategorin på film är kriminal och första filmen jag tittade på, var en filmserie som bygger på Maria Langs böcker och den jag såg igår heter: "Inte flera mord" (som är den tredje filmen i serien).
 
Man kan kanske tycka att det är märkligt att man kan finna mord som någon sorts favorit. Nja... det är ju inte det som är grejen, utan allt det där andra. Hur allt eftersom filmen rullar på nystas det ena efter det andra upp och till slut så serveras gåtan som ett brev på posten.

Ups! Som ett brev (hahaha) eller som en liten present som man öppnar och blir häpet överraskad av.
 
 
Andra filmen som jag avslutade min kväll med var: "Cellmates". Första anblicken att titta på filmkonvolutet gjorde mig smått misstänksam.
 
Jag är rätt så kräsen när det gäller komedi filmer. För det är så himla lätt att det blir överspelat och som bara känns krystat och man nästan känner sig tvingad till att försöka skratta. Men jag gav det hela en chans. Jag brukar göra så och om inte filmen känns bekväm efter 25 minuter, så struntar jag i att fortsätta titta.
 
Okej, början av den här filmen var ganska så trög och den vräkiga Texas dialekten kändes som en liten komedi i sig själv. Men jag fortsatte att ge den en chans och ärligt talat så var den ganska så kul, med en aning av det där sarkastiska som har en tendens att gå överstyrt. Men storyn var lite smågullig och knorren på slutet gjorde att den är klart sevärd.
 
Så ja, det var det de och några fler filmtips har jag inte mer på lager att erbjuda er just nu. Men ni har kanske några bra filmtips att ge mig?

Lathund

Min kära vän herr hund är en riktig livsnjutare och han med sin coola personlighet skänker mig många glada stunder i vår gemensamma tillvaro.

Han älskar värme och sol och kan man inte sola utomhus eller på balkongen, går det lika bra att finna soliga platser inomhus.

När han tar sina vilostunder under dagen, finner han de mest märliga sovstilar.
 
Ibland får han sina vansinnesutbrott och håller låda i sin bädd, som tröttar ut honom och sen somnar han gott.
 
På kvällarna när det är dags för vår nattsömn, finner jag honom ofta väntande och sittande i min säng. Men när jag kryper ner i min säng lägger han sig till rätta, men med sitt huvud vilande på min sängkant.
 
Med andra ord, min dobermann är en riktig lathund.