Vemodig Helg

  Den här helgen som nu lider mot sitt slut, sakta men säker och snart omfamnar höstmörkret vår tillvaro, känns lite extra vemodig för mig. Orsaken är inte att september månad snart är slut och att månaden oktober snart anländer.
 
  Den här helgen har varit något alldeles extra och jag känner en viss sorgsen klump i halsen som nästan får mig till att fälla tårar. Den här helgen har varit min dotter Robins sista helgpermission hem hit till mig och mitt hem.
 
  Det är nu start ett helt år sedan som hon blev boende på ett behandlingshem efter att hon hade varit boende i sin första träningslägenhet under ca tre månader som då resulterade i kaos. Sedan början av juli månad påbörjades hennes utslussning till en ny träningslägenhet. I inledningen blev det till en början bara besök till lägenheten under dagen och detta fann hon extremt stressigt. Men i månadsskiftet juli/augusti var det så dags för henne att även ha en övernattning. Hon kände sig då något mindre stressad.
  En kort tid efter hennes utslussning som var över ett dygn, kom Robin och jag överens om att hon kunde komma på permissioner till mig på helgerna. Vi båda la fram förslaget till behandlande personal på hemmet som hon bor på och det blev beviljat. Men att bli utslussad har inte bara positiva effekter, för det är en stor omställning för både kropp och själ och viss press och stress kan uppstå. Detta innebar för min dotter att hon vid två tillfällen tog återfall i självskada och blev inlagd och detta i sin tur medförde att vissa helgpermissioner drogs in. Men hon hämtade nya krafter och försökte se ljust på sin blivande framtid, ett eget boende.
 
  Utslussningen utökades och de två senaste veckorna har hon vistas i sin lägenhet från onsdagar till fredagar och sen varit på helgpermissioner här hemma hos mig. Hon är mer avslappnad och glad än tidigare, men även spänd och smått orolig inför att bo själv och med allt vad detta innebär. Förändringar är alltid kostsamma för alla människor. Men för min dotter med sin bakgrund och med det liv hon tidigare levde i sin första träningslägenhet, har satt sina spår och rädslan över att misslyckas finns där djupt inom henne.
 
  Alltså, den här helgen var för oss båda något vemodig. För från och med nästa vecka, ska hon tillbringa sin tid i lägenheten mellan onsdag och söndag och detta ska hon göra i två veckor framåt. Sen skall hon vara i sin lägenhet permanent och hon har boendestöd och hennes DBT-terapi har redan påbörjats. Hennes plats, hennes rum på behandlingshemmet finns kvar i tre månader, om hon skulle känna att hon har behovet av att få mer stöd.  Min dörr till mitt hem kommer alltid att stå öppen för henne och hon kan komma och hälsa på så ofta hon vill.
  Sedan en tid tillbaka har jag vissa dagar suttit och pysslat. Dekorerat olika glasburkar till vackra ljuslyktor och även i helgen pysslade jag lite. En del av dessa ska min dotter få till sitt nya hem och en av dom har jag tänkt att min kära gamla mamma ska få. För när hon var här hemma sist visade hon uttryckligen att hon gillade mina små handtillverkade lyktor. Dessa kan kanske lysa upp deras tillvaro lite extra nu när den mörka och kalla hösten står för vår närmsta framtid.
 

Lämna Gärna Efter Dig En Skriven Kommenter
 
 
 
 

Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma

Stor Kram till dig förstår att det känns vemodigt, Men jag vill även ge en stor kram till din fina dotter Robin. Jag kan förstå henne i hennes känslor och jag hoppas verkligen att hon finner styrkan, modet och klarar boendet galant. Och som du säger finns ju dörren alltid öppen hos dig. Bara det måste ju vara en trygghet och kanske vill hon fortsätta komma då och då och övernatta, det behöver ju inte sluta bara för man flyttat till sitt eget boende, även om det behöver vara så i början för hon ska vänja sig.

Men skönt att ändå ha kommit så långt i sitt tillfrisknande som hon gjort och jag håller alla tummarna att det fortsätter på den vägen. All lycka nu till henne.

Svar: Tack rara du! Ska krama om min dotter extra mycket nästa gång jag träffar henne och hälsa ifrån dig. Med rätt stöd och hjälp och att ha människor runt omkring sig som ser personen och inte bara diagnosen, är det starkaste som driver en framåt att vilja må bättre, det ger en styrka att våga tro på en ljusare framtid.
Ann-Ki

» 2013-09-29 - 21:27:59 » http://lottizdays.blogg.se
Robin

Vilket fint inlägg. Jag tycker också att det känns vemodigt att det varit min sista permission till dig. Men det är en positiv ändring! Nu sker en bra ändring i både min och din vardag. Nu har vi inte lika långt ifrån varandra och det tycker jag känns tryggt. För är det något jag inte vill mista så är det dig. Min älskade mamma. i

Svar: Du har så in i bomben rätt! Håller med dig i vart enda ord som du skriver i din kommentar. Älskar dig också, min vackra blomma!
Ann-Ki

» 2013-10-02 - 20:41:26 » http://autogoy.blogg.se/
SKRIVDIVAN

Kika gärna in hos mig jag har en historia som kan intressera...

» 2015-12-16 - 13:22:09 » http://skrivdivan.se


Follow on Bloglovin

Kom ihåg mig!
Namn / Alias
E-post (publiceras ej på bloggen)
Blogg / Hemsida

Var Vänlig Och Svara I Din Egen Blogg Om Jag Har Lämnat En Kommentar Hos Dig
Vill Du Göra Reklam För Tävlingar Och Diverse Annat
Besök Gärna Min GÄSTBOK