Hjärtats Tre Slag

Du ville ha det perfekt

och du trodde det blev perfekt.

Mitt förtroende ville du ha serverat på silverfat

och du log ditt pepsodent bländande leende.

Men bakom min rygg du spred din dynga

och tillvaron började stinka illa.

Du lyfte ditt huvud högt

och din näsa pekade rakt upp mot skyn.

Du slöt dina ögon för du ville inte se

och med kupade händer du höll om dina öron

för att slippa lyssna.

Du valde att packa in ditt liv i glänsande omslagspapper

och knöt en röd rosett om din värld.

Nu bär du omkring med din glamorösa lilla låda

och tror att livet handlar om lyx.

Men jag vet att din lilla inpackade present

som du gärna visar upp

inte innehåller några överraskningar.

Bakom glittrande papper och vackra rosetter i din tillgjorda papplåda

innehåller verkligheten som du valt att dölja.

Men för mig kan du ingenting dölja

för jag ser bortom din fantasivärld

och genomskådar vad du bär i din pappkartong.

Din dolda gåva som du bär, är som tre slag i hjärtat

ett slag av falskhet, ett slag av lögner och ett slag av bitterhet.

Hur länge ska detta hålla

innan ditt sorgliga hjärta ska brista.

 Den här dikten tillägnar jag en person som jag trodde stod mig nära och som jag naivt hade förtroendet för. Men ack, så fel jag hade! De verbala orden sades sist på våren 2011 och de skrivna orden växlades mellan oss på hösten 2012. Sedan blev det tyst och har varit så sedan dess, fast inte ifrån mig. Jag har gjort mina tappra försök till försoning och till förståelse och förlåtelse, men utan några som helst resultat, inget gensvar, bara tystnad... och det är kanske lika så bra det!

 

”Försök aldrig att vinna tillbaka en person som har valt att förlora dig”

Dina skrivna ord går rakt in i hjärtat på en och personen som du syftar på vet nog inte vad den förlorar, har förlorat. Ditt sätt att skriva dikter kräver en otroligt konst i att uttrycka sig, du är en sann poet!

Det där känner jag igen, Falskheten. Det sårar så oerhört framförallt när det är någon nära. Men om du har visat på att du vill att allt ska lösa sig kan du ju inte göra mera. Då är det upp till den andra personen att ta nästa steg. Denna vet verkligen inte vad hen förlorar. <3

Din dikt får mig att tänka på pappa. Jag önskar han åtminstone hade försökt att lappa ihop, göra något åt det som blivit, men han valde andra som inte var familj och sig själv. Alltid med den egoistiska tanken vad han vinner på det. Men i mitt hjärta kommer han alltid vara saknad även om det var jag som sa ifrån till hans beteende och att han kunde sluta ringa om han ändå aldrig kunde vara nykter och bara lämnade svek och lögner efter sig.

Relationer är verkligen inte lätta, men i en relation är man alltid två om att få det att fungera <3

Usch så tråkigt o sorgligt... att det skall behöva bli så! Personen borde vara lycklig, stolt o tacksam över dig!!!

Ja, det är riktigt tragiskt att en person som skulle kunna, och borde vara väldigt nära, väljer att ta fullständigt avstånd. Det är den personens förlust.

Låter som personen mår väldigt dåligt inom sig och har obearbetade saker hen inte kan släppa. Vet ju inte om det är den person jag tror det är, men jag tycker du verkligen har försökt att göra allt <3 Tråkigt att personen inte vill ge dig en chans till och låta dig visa ditt nya jag.