Vad Är Skillnaden?

I början av förra veckan publicerade jag ett inlägg som berättade om att jag har lagt till en ny funktion på min blogg. ”Vad önskar du se mer av i bloggen?” Det glädjer mig att se hur många som har varit igång med att önska och röstat.

Har även fått en del frågor, samt en del påstående. Som till exempel: Vad är skillnaden på Psykisk Hälsa och Personligt, är inte det samma sak? Nej, det är långt ifrån samma sak! Psykisk Hälsa är en kategori som jag skriver om mitt eget mående, känslomässigt, diagnoser och även om min och min dotters relation och även om min dotters psykiska mående och hennes personliga utveckling.

 

Tanken med kategorin är att inte bara skriva om hur dåligt jag eller min dotter mår, utan att även skriva om hur man även kan må bättre, hur man tar sig genom en tillvaro fylld av känslomässig smärta. Att delge mina erfarenheter om hur jag har gjort för att finna en tillvaro som fungerar bättre.

 

Kategorin Personligt skriver jag om händelser som har inträffat och som inträffar i nuet, där jag bjuder in läsaren att ta del av mina tankar och funderingar, vad jag känner och tycker. Att även berätta om personliga händelser som har utspelat sig långt tillbaka i tiden, från min barndom fram tills i dagsläget. Både på ont och gott!

 

Har ni fler frågor och funderingar,

är ni givetvis alltid välkomna att berätta det för mig!


Sagan Om Tekoppen

Ibland säger ett par foto mer än tusen ord...
 
 
 

Vad Tycker Du?

Det hade varit intressant att få veta vad mina bloggbesökare tycker om innehållet i min blogg. Därför har jag nu tillfört en liten extra funktion på min blogg och det är fritt fram att önska och rösta. Du kan rösta på flera alternativ när det gäller de olika kategorierna och du kan även återkomma och rösta flera gånger om du så vill och din röst är anonym. Du finner ”önskelistan/röstningen” till höger i bloggen strax under alla mina kategorier på startsidan. (Jag har flyttat röstrutan till inläggssidan).

Hjärtligt välkommen med din önskning/röstning!

Man kan även besöka min gästbok med att ställa bland annat frågor, som kan inspirera mig till att skriva och skapa kommande blogginlägg.


Jag Lever Inte

Det jag nu ska göra känns egentligen helt bortkastat och meningslöst, men jag vill ändå ge er alla ett litet livstecken på att jag fortfarande existerar. Ja, just det, existerar...

 

Jag tar mig genom varje dag så som den kommer och i princip gör jag ingenting. Jag försöker bara hämta kraft och vilar mig vid varje lämpligt tillfälle och dom har blivit många, på den senaste veckan. Vill inte gå något närmare in på vad som egentligen har inträffat, för jag vill inte utmåla någon i min blogg hur som helst, den respekten vill jag ge vederbörande.

 

Men gränsen är nådd och det kändes som att jag fick ett knytnävsslag mitt i magen och all luft for ur min kropp. Att hitta tillbaka till en balanserad och fridfull tillvaro känns avlägsen, som om någon skulle berätta en liten solskens saga för mig. Detta upplevs så verklighetsfrämmande, skrämmande och ärligt talat så är jag rädd.

 

Min kamp har givit resultatet av att min nuvarande tillvaro upplever jag som ren förvaring i min bostad och varje dag försöker jag bara överleva.

Jag lever inte!


En Tom Hand

I en relation till en person med beroende problematik, som håller på att urarta,

är valet mellan att hålla fast och att släppa taget oftast plågsamt.

Men för att undgå svår psykisk kaos,

måste man till slut besluta sig för ett av dessa alternativ.

Att hålla fast utan framgång är som att knyta näven tills knogarna vitnar.

Att släppa taget är som att öppna näven.

Det känns bättre, men handen är tom.

 

 Jag Är Nära Anhörig Till Person Med Beroende


Sjuk Eller Sjukt Eller Bara Onödigt Orolig?

Det som jag här nu tänker delge med mina skrivna ord, är en sammanfattning på händelser som sträcker sig bakåt i tiden, i min tillvaro de senaste månaderna.

 

För att göra detta på ett enkelt sätt så börjar jag med att berätta om det som ligger närmst i tiden. En händelse som utspelade sig för cirka en vecka sedan. Men för att vara mer exakt i min berättelse vill jag först göra ett litet tillägg.

 

Redan i november månad (2013) kände jag av att det stod inte riktigt rätt till i min kropp. Ständigt och jämt drabbades jag av nästäppa och behandlade detta med vanligt nässpray. Jag utökade behandlingen med att även använda sprayflaska med koksaltlösning. Upptäckte även att jag ständigt och jämnt hade en ihållande huvudvärk, som inte försvann när jag tog värktabletter.

 

Ärligt talat så brydde jag mig inte så mycket över detta, utan lät det bara passera och tänkte att det var nog bara tillfälligt och gick nog över snart. Men ack nej! Det blev bara värre och värre för varje vecka som gick. Tiden gick och jag upptäckte vidare att jag hade öronsus som bara blev värre för varje dag som gick. Jag började fundera på om jag eventuellt hade fått tinnitus.

 

För att komma till saken som jag vill delge, som inträffade i förra veckan, som jag själv upplever såhär i efterhand som något onödigt, men samtidigt som acceptabelt.

 

Med en tungt malande huvudvärk, nästäppa och illamående skulle jag på kvällen gå ut med min hund. Vi promenerade lugnt i den kalla och mörka vinterkvällen, efter att snön hade fallit från skyn hela långa dagen. Vi råkade hamna bakom två unga tjejer som var ute och gick med en liten hund i ett alldeles för långt koppel. Jag drog slutsatsen att jag tvingades gå en annan väg för att slippa ”konflikter” som kan uppstå när folk inte har koll på sina hundar.

Jag råkade hamna på en gångbana som inte var skottad och det blev något besvärligt att promenera. Dels för att min hund som är extra frusen av sig, började dra som en galning i kopplet och jag som har lungsjukdomen KOL till 20%, blev det en aning påfrestande. Denna kroppsansträngning ledde såklart till att mitt huvud började värka ännu mer än tidigare. Men jag kämpade på och gick hemåt.

 

Väl hemma igen inne i värme, kändes det som att skallen på mig, höll på att explodera och genast fick jag hjärtklappning i rena rama förskräckelsen. Jag försökte bibehålla mitt lugn och fortsatte som vanligt i det invanda vardagsmönster som jag har. In i sovrummet med min hund och satt på sängkanten och småpratade med hunden samtidigt som jag klappade och kelade med honom. Min hund behöver genomgå detta varje kväll innan vi ska sova, för att han ska lugna ner sig, likt en liten godnattsaga.

 

Detta blev ingen mysig stund, tvärtom! Hjärtklappningen blev allt värre och det bultade i skallen på mig nåt så fasansfullt och jag var illamående så jag trodde att jag skulle behöva spy. Jag kände även en otroligt tryck i mina bihålor. Jag greps av panik! Att fysisk symptom kunde övergå i psykiska besvär, som i detta fallet en panikångestattack, har jag aldrig tidigare upplevt så här starkt.

 

Jag hänvisade min hund till hans bädd och gick till badrummet för att tvätta mig och återvände snabbt till min varma säng. Mina händer och fötter var iskalla och kroppen var skållhet och i alla fingrarna stack det som tusen nålar och det strålade upp i båda mina armar. Hjärtat bankade allt hårdare bakom min bröstkorg, händer och fötter domnade och jag kunde knappt andas.

 

Min pojkvän som var närvarande förstod att något var galet och frågade om jag ville ha en kram. Paniken överbemannade mig totalt och jag sa bara iskallt med en hård och bestämt röst: rör mig inte! I samma stund kände jag mig elak och dum och viskade försiktigt fram ett litet förlåt, för det sista jag vill är att vara otrevlig. Men när man befinner sig i detta tillstånd har man oerhört svårt för att prata. Min pojkvän insåg detta och smekte mig lite försiktigt på min axel och visade mig sitt engagemang av tillit.

 

Jag försökte med alla tänkbara metoder och positiva tankar att ta kontroll över min attack genom att försöka fokusera på min andning. Men ingenting hände... jo, paniken bara växte och växte och jag tappade totalt kontrollen och kände att nu kommer snart tårarna. Till slut insåg jag med min logik att det enda rätta var att ta till medicin. Så jag kravlade mig ur min säng och trippade ut i köket och tog en sobril. Sen var det bara att vänta.

 

Väntan blev väldigt lång, sammanlagt hade jag denna panikångestattack i en hel timme och till slut vågade jag släcka lampan och försöka komma till ro att sova. Vilket jag gjorde, helt utmattad.

 

Dagen efter var jag något utmattat trött, men var smått fundersam över min fysiska hälsa. För 20 år sedan hade jag ofta bihåleinflammation och jag misstänkte starkt att jag nu hade fått denna åkomma. Men det underliga är att jag har inte varit förkyld med hosta och snuva och det är nu den tredje vintern som jag har varit befriad ifrån förkylningar. Men jag vet av erfarenhet att man ändå kan få bihåleinflammation.

 

Det var just detta som utlöste den fruktansvärda panikångestattacken, ovissheten och även skräcken över att eventuellt bli behandlad med antibiotika. Det hör till saken att jag är läkemedelsöverkänslig. Jag tål inte antibiotika. Jag får fasansfulla magsmärtor i form av krampanfall från mellangärdet och hela vägen ner till ljumskarna och sen springer jag på toa minst arton gånger per dygn. Tidigare i livet fick jag utskrivet ett läkemedel som kallas vibramycin, som jag till en början tålde, men som resulterade i en allergichock. Så den där panikångestattacken var kanske ändå inte helt obefogad.

Det fanns ingenting annat att göra än att ta kontakt med en läkare, för att få svar på vad i hela fridens namn, det var vad som pågick i min kropp. Jag ringde vårdcentralen och fick tid bara ett par timmar senare. Min pojkvän följde med som stöd, för i ärlighetens namn kände jag mig osäker och smått orolig över att eventuellt drabbas av ytterligare en panikångestattack.

 

Märkligt men sant så hade jag ingen bihåleinflammation. En lättnad stor suck och hundra ton stenar föll från mina axlar av lättnad. Läkaren förklarade att jag hade ett undertryck i bihålorna och att detta kunde man behandla med ett cortisonspray som finns att köpa receptfritt på apoteket.

 

Jag visste redan att man i ett förbyggande syfte, om misstanke på eventuellt bihåleinflammation kan behandla med denna sort spray. Men då för 20 år sedan när jag hade ständiga bekymmer, var detta spray receptbelagt. Hade jag bara vetat då i november månad att cortisonspray fanns att köpa receptfritt hade jag redan då köpt ett sådant och sluppit allt detta som jag nu har bakom mig.