Pengarnas Värde

I vårt samhälle krävs det att man har pengar, för att kunna existera. Vissa människor har lite, så dom precis klarar av sitt uppehälle och vissa andra har i överflöd...
 
"Har du pengar kan du köpa dig ett hus, men inte ett hem.
Du kan köpa dig en säng, men inte en god natts sömn.
Besöka en butik och köpa dig en klocka, men inte tid.
Du kan köpa en bok, men inte livets kunskaper.
Träffa en läkare som skriver ut medicin, men ger dig ingen god hälsa.
Du kan köpa dig en utbildning och en position, men inte respekt.
Med pengar kan du köpa underhållning, men inte lycka.
Du kan betala dyrt för ett umgänge, men inte för vänskap.
Du kan köpa sex, men inte kärlek."
 
Visst är det bra att ha pengar, men det betyder inte att man är rik

Jag Vill Gärna Hjälpa Dig!

Här om dagen fick jag en skriven kommentar. Personen som skrev valde att vara anonym, vilket jag respekterar fullt ut. Men när någon ställer frågor i sina kommentarer vill jag mer än gärna svara på kommentaren och i bästa fall ta kontakt med personen via privat enskild e-post. Dessvärre lämnade inte vederbörande sin

e-post och då blir det givetvis svårt att svara, stötta och vägleda. Kanske du bara glömde skriva din e-post?

 

Därför har jag inget val än att skriva ett inlägg om detta och på så sätt förhoppningsvis svara på kommentaren och att personen läser detta inlägg. Men jag vill gärna tillägga att du är hjärtligt välkommen att ta kontakt med mig via min

e-post som är fullt synlig strax under ”följ bloggen-fjärilen”. Du har ditt fria val, vad som känns mest bekvämt för dig! Jag vill även tillägga att jag aldrig lämnar ut folks e-postadresser, det är full sekretess på detta. Det förtroendet vill jag ge mina bloggbesökare/följare!

 

Jag tror mig förstå och har insett att de personer som söker och finner min blogg, läser lite kors och tvärs bland de olika inläggen, gamla som nya, för att få en helhetsuppfattning vad det är jag skriver och berättar om. Inledningsvis kan man få uppfattningen att jag går fullt ut med all information om mig själv och om min och min dotters relation. Med respekt för min dotter och hennes mående rådfrågar jag alltid henne hur mycket jag får skriva. Men det betyder inte att jag skriver om allt! Vissa händelser är kraftfulla och därför väljer jag att dämpa mitt berättande något, till hänsyn för vissa känsliga läsare och givetvis för min egen självrespekt.

 

Här är den skrivna kommentaren jag fick här om dagen:

Hur kan man hjälpa sin dotter på bästa sätt?

Att lyssna och att våga fråga är alltid en bra början. De flesta som mår mycket dåligt psykiskt och som har suicida tankar och som även har gjort sina försök, mår oftast så känslomässigt dåligt att dom har mycket svårt för att sätta ord på vad dom upplever och känner. Inledningsvis när du som anhörig ställer dina frågor kan du mötas av aggressiva utbrott, exempelvis att personen/din närstående skriker att: ”du förstår ju ingenting”.  

 

För att fånga personens uppmärksamhet bör du först och främst undvika att visa att du blir ledsen och upprörd, för det resulterar bara i att det blir ännu värre och den drabbade sluter sig ännu mera. Svara bara med att säga: ”nej det är sant att jag inte förstår, det är därför som jag frågar, för jag vill gärna förstå och kunna vara en bra resurs och få förmågan att kunna hjälpa dig”.

 

En regel som är oerhört viktig när man bemöter en person som mår psykiskt dåligt är att aldrig kritisera och att döma och att ställa krav.

 

Hur orkar man utan att knäckas totalt själv?

De flesta anhöriga, föräldrar behöver stöd och hjälp! Oavsett vad man själv har för erfarenheter och hur förstående man än kan tänkas vara, så klarar man aldrig av detta ensam. Din dotter har redan fått diagnos Borderline och ärligt talat så förvånar detta mig något. För i de flesta fall ställs diagnosen först när personen har blivit myndig och tillhör vuxenvården inom psykiatriska kliniken. Men givetvis finns det alltid undantag och varje landsting i de olika kommunerna arbetar på olika sätt.  

 

Din dotter kommer givetvis att bli erbjuden en terapiform som kallas DBT (om hon inte redan har fått detta). Automatiskt brukar psykvården då föreslå för anhöriga till personer med personlighetsstörning att delta i en anhörig-kurs. Där träffar man andra personer i samma situation. Men även (vanligtvis) deltar även två terapeuter som lär ut färdigheter i hur man bäst kan hjälpa sin närstående. Har man barn under 18 år brukar vanligtvis även sjukvården, ansvarig läkare ta kontakt med Socialförvaltningen i den kommun man tillhör, för att på bästa sätt stödja både den drabbade och dess anhöriga. Du som anhörig kan rådfråga Socialförvaltningen och önska att du behöver samtalsstöd i öppenvården som är knuten till Socialförvaltningen. 

 

 - Jag hoppas innerligt att detta inlägg har givit dig lite svar på dina frågor kring din dotter och hennes diagnos och även till dig som nära anhörig! Har du fler frågor och funderingar är du alltid hjärtligt välkommen att höra av dig och jag ska i min bästa förmåga med de erfarenheter och kunskaper stötta och vägleda dig.

För du är inte ensam!


Små Förändringar Och En Nyhet

Redan när jag som nykläckt bloggare startade min blogg hade jag ett önskemål och det var att jag gärna ville ha en gästbok. I min iver tittade jag runt i cybervärlden på jakt efter funktionen och visst hittade jag hemsidor som erbjöd gratis gästboksfunktion till hemsidor och bloggar.

 

Men jag möttes av ett, som för mig var ett stort hinder. Dessa gratiserbjudanden var givetvis till min fördel, men inte för mina bloggbesökare. För om du som besökare ville skriva i den sortens gästbok var kravet att du även skulle bli medlem på hemsidan som erbjöd min blogg en gratis gästbok.

 

Jag la mitt önskemål om en gästbok på hyllan i väntan på andra och bättre alternativ, men mitt sökande gav inga bättre resultat. Tills en dag i min lugna vardag kom jag på en genialisk idé. Jag skapade en underblogg och tog bort allt utom inläggs sidan och nu kan jag med stolthet, mina damer och herrar presentera min nya funktion: gästbok.

 

Vill du skriva i min gästbok finner du den till höger strax under min e-postadress på både startsidan och inläggs sidan. Hjärtligt välkommen och titta in i min gästbok och skriv vad du har på ditt hjärta!

 

Jag har även gjort lite andra förändringar på min blogg. Alla mina länktips finns numera bara på min startsida. För i ärlighetens namn tycker jag själv att det blev ganska så rörigt, så som det var tidigare. Inläggs sidan där mina besökare skriver sina kommentarer tycker jag ska vara tydlig och ”ren”.

 

För en tid sedan tillbaka gjorde jag om min header och då tog jag även bort min lilla presentation, som var ett pop-up fönster. Tanken är att skapa en annan version på en bättre presentation. Men den är dessvärre inte riktigt klar än, så det får bli nästa överraskningsförändringen på min blogg.   


Sorgens Dag

I denna skrivande stund känns tillvaron tung. Än en gång har jag få ta emot ett sorgligt budskap. Min kära vän Maria kontaktade mig, via e-post natten till onsdagen den 15 januari och berätta att en av hennes dobermann tikar hade drabbats av magomvridning och fått åka akut in till djursjukhuset för operation. Cirka en och en halvtimme senare skriver min vän att operationen var över. Igår strax efter klockan 12, kom sorgebudet. Zamiliah hade lämnat jordelivet.

I hennes hjärta du bodde

men livet ifrån din kropp flydde.

Med all kärlek jag dig minns

att du alltid vid Marias sida finns.


Två Sidor Av Min Tillvaro

Min tillvaro består av två sidor, en framsida och en baksida och det är:
Att alltid hoppas på det bästa
och att alltid vara beredd på det värsta.

Jag Har Gjort En Tavla

Rubriken skvallrar om att något har gått på tok eller är helt galet fel. Man brukar ju vanligtvis använda just det uttrycket när man har gjort bort sig totalt. Men lugn! Allt är okej med mig, men jag har faktiskt gjort en tavla!
 

Ett av min dotters stora intressen är smink och hon gör inte bara sådana där vardagliga och/eller festsminkningar. Utan hon tar verkligen ut svängarna i sin konstnärliga förmåga och skapar fantasifulla sminkningar. Samtidigt som jag blir fascinerad av hennes förmåga, blir jag även inspirerad och fick därför en strålande idé. Varför inte göra en tavla av hennes fantasifulla smink-konstverk? Sagt och gjort och här är resultatet.

 Annars till vardags när min dotter sminkar sig kan hon bland annat se ut såhär.

En Tom Kakburk

Just nu känns det som att tiden har stannat, i alla fall i min inre tidsuppfattning. För hur man än känner och upplever sin tillvaro så rullar tiden på, timme efter timme och dagarna blir till veckor.

 

I denna stillhet känner jag total meningslöshet. Vad gör jag? Låter jag bara mig själv följas med och låter tiden bara försvinna in i det tomma intet. Än en gång upplever jag att min kropp är trött och att min hjärna är pigg.

 

Ärligt talat så blir jag frustrerad och jag känner även en sorgsenhet och ångesten har blivit min ständiga följeslagare, dag som natt. Jag somnar med ångest och jag vaknar med ångest. Att vakna med ångest är väl ingen nyhet, för så har jag haft det de senaste 15 åren av mitt liv. Så den biten har på något sätt blivit en del av mig, som jag även har accepterat.

 

Men varje kväll när jag ligger där i min mjuka och lagom varma bädd och stirrar upp i det vitmålade taket, tänker jag samma sak och ställer samma fråga om och om igen. Vad har jag gjort idag? Jag suckar tungt och svaret är det samma, kväll efter kväll. Ingenting!

 

Visst gör man saker och ting varje dag! Men det är sådant som görs på rutin och sådant som man bör göra, som till exempel städa, tvätta, duscha och göra sina besök i matbutiken och fylla på förrådet av mat och dryck.

 

Jag gör alla de där rutinerna, för att jag måste. Lusten att utföra saker och ting är som förintade. Min kreativa förmåga flammar inte längre i stilla och stabil låga, utan den gnistrar bara till på sparlåga och tidvis slocknar den och allt blir tomt och mörkt.

 

Tillvaron upplever jag likt som om jag sitter och väntar på att tåget skall komma. Jag sitter där och väntar och väntar på perrongen i all ensamhet, men det kommer aldrig något tåg. Plötsligt upptäcker jag att stationen är nerlagd och att det aldrig kommer fler tåg.

 

Vetskapen om att min väntan var helt onödig och att jag kastade bort min dyrbara tid på att sitta där och vänta på något som aldrig kommer, får min förmåga att känna hopp, att tappa lusten och jag känner mig totalt tom inombords.

 

Att känna lust, att ha förmågan att vilja ge, var är den? Lustkänslan att ge sig hän i det som man brinner för, att vara kreativ och att skapa blir plötsligt en omöjlig uppgift. Jag vill gärna visualiserar denna känslan som just nu råder i mitt sinne för att ge en klar och tydlig bild av hur jag upplever mitt tillstånd.

 

Tänk dig att jag har en kakburk och att jag delar ut mina kakor till alla var och en. Till slut är kakburken tom och jag kan inte baka nya kakor, för jag hittar inte receptet. Där står jag med en tom kakburk och utan recept och sticker ner mitt huvud i kakburken och vrålar: Hjälp mig! Men det enda som jag får till svar är mitt eget eko.

 

Så, vad blir summan av detta?

Nu sitter jag här på perrongen och sista tåget har gått

och i min famn har jag en tom kakburk!