En Tom Kakburk

Just nu känns det som att tiden har stannat, i alla fall i min inre tidsuppfattning. För hur man än känner och upplever sin tillvaro så rullar tiden på, timme efter timme och dagarna blir till veckor.

 

I denna stillhet känner jag total meningslöshet. Vad gör jag? Låter jag bara mig själv följas med och låter tiden bara försvinna in i det tomma intet. Än en gång upplever jag att min kropp är trött och att min hjärna är pigg.

 

Ärligt talat så blir jag frustrerad och jag känner även en sorgsenhet och ångesten har blivit min ständiga följeslagare, dag som natt. Jag somnar med ångest och jag vaknar med ångest. Att vakna med ångest är väl ingen nyhet, för så har jag haft det de senaste 15 åren av mitt liv. Så den biten har på något sätt blivit en del av mig, som jag även har accepterat.

 

Men varje kväll när jag ligger där i min mjuka och lagom varma bädd och stirrar upp i det vitmålade taket, tänker jag samma sak och ställer samma fråga om och om igen. Vad har jag gjort idag? Jag suckar tungt och svaret är det samma, kväll efter kväll. Ingenting!

 

Visst gör man saker och ting varje dag! Men det är sådant som görs på rutin och sådant som man bör göra, som till exempel städa, tvätta, duscha och göra sina besök i matbutiken och fylla på förrådet av mat och dryck.

 

Jag gör alla de där rutinerna, för att jag måste. Lusten att utföra saker och ting är som förintade. Min kreativa förmåga flammar inte längre i stilla och stabil låga, utan den gnistrar bara till på sparlåga och tidvis slocknar den och allt blir tomt och mörkt.

 

Tillvaron upplever jag likt som om jag sitter och väntar på att tåget skall komma. Jag sitter där och väntar och väntar på perrongen i all ensamhet, men det kommer aldrig något tåg. Plötsligt upptäcker jag att stationen är nerlagd och att det aldrig kommer fler tåg.

 

Vetskapen om att min väntan var helt onödig och att jag kastade bort min dyrbara tid på att sitta där och vänta på något som aldrig kommer, får min förmåga att känna hopp, att tappa lusten och jag känner mig totalt tom inombords.

 

Att känna lust, att ha förmågan att vilja ge, var är den? Lustkänslan att ge sig hän i det som man brinner för, att vara kreativ och att skapa blir plötsligt en omöjlig uppgift. Jag vill gärna visualiserar denna känslan som just nu råder i mitt sinne för att ge en klar och tydlig bild av hur jag upplever mitt tillstånd.

 

Tänk dig att jag har en kakburk och att jag delar ut mina kakor till alla var och en. Till slut är kakburken tom och jag kan inte baka nya kakor, för jag hittar inte receptet. Där står jag med en tom kakburk och utan recept och sticker ner mitt huvud i kakburken och vrålar: Hjälp mig! Men det enda som jag får till svar är mitt eget eko.

 

Så, vad blir summan av detta?

Nu sitter jag här på perrongen och sista tåget har gått

och i min famn har jag en tom kakburk!

 

Lämna Gärna Efter Dig En Skriven Kommenter
 
 
 
 

conny öström

Vill ha en kaka?
Jag har kakor som smakar väldigt gott ...

Svar: Jag tror att du är släkt med kakmonstret.... ;)
Ann-Ki

» 2014-01-03 - 13:14:38
Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma

STOR KRAM vännen. Jag lägger i en kaka i burken så den inte blir tom och puschar dig att göra något oväntat, men positivt. Prova något nytt du inte testat förut. Vem vet vad det kan föra med sig. Jag hoppas det här blir ditt år. KRAMAR

Svar: Tack för din kaka! Du ger mig många positiva vibbar, när jag läser din blogg och även när du svarar på mina kommentarer och att du tar dig tid att läsa mina inlägg och ger mig feedback. Ärligt talat så sitter jag inte bara ensam här på min övergivna perrong och väntar... Jag har provat många nya grejor på senaste tiden, därför har det blivit lite glest med nya färska inlägg. Hoppas på att jag får en energi-kick och kan vara lite mer aktiv med mitt skrivande här på min blogg. Kram till dig också, fina Lottiz!
Ann-Ki

» 2014-01-03 - 22:20:06 » http://lottizdays.blogg.se
Nina

Stor kram till dig och massa kakor! Jag vet att det kan kännas hopplöst i bland men det är det inte. Jag önskar att jag kunde komma med något vettigt att säga men det blir så lätt klyschor och det är väl det sista du behöver! Jag kan bara skicka en stor kram och massa kakor!

Svar: Tack för alla dina kakor och du har visst kommit med något vettigt, du har lämnat en skriven kommentar och det värmde! Kram till dig också Nina!
Ann-Ki

» 2014-01-04 - 11:40:21 » http://firellia1.blogspot.se
Maria Lombide Ezpeleta

En bra dag är en dag när inget händer......

Svar: Helt klart behöver man sådana dagar också, men inte varje dag!
Ann-Ki

» 2014-01-04 - 18:54:46
Sandra Piik - Att leva som psykiskt sjuk

Du skriver så bra.

Svar: Vad jag blir glad att du tycker om mitt sätt att skriva på, lite så där fantasifullt och visuellt. Hellre det än att bara sitta och gnälla över hur jobbigt det är, men budskapet går ju ändå fram och det är det som är meningen.
Ann-Ki

» 2014-01-05 - 05:39:45 » http://piiket.blogg.se
Wiilow [Foto Tankar Känslor]

Jag ger också dig en kaka. Så bra skrivit. Du är så duktig på det här med att uttrycka din i form av skrift.
Du gör visst mycket var dag, men du kanske inte ser det som jag ser det. Du lever, kämpar på, ger mig (och andra) stöttning. Gnistan ska både du och jag samt många andra vända detta år, den ska brinna!
Du är en fin människa.
Kram

Svar: Tack gulliga Wiilow för både din kaka och dina fina ord till mig, precis vad jag behöver! Kram
Ann-Ki

» 2014-01-06 - 00:50:55 » http://wiilow.blogg.se
Angie Lakna

Något jag tänkt på under all tid med alla dessa problem man gått igenom är: jag kan faktiskt hjälpa unga tjejer i samma situation.

Mina dagar liknar dina väldigt mycket och ändå är jag snart 29 år och borde leva livet fullt ut med roliga fester, massa vänner, shoppa, älska min kropp, älska livet och se fram mot varje dag. Men så ser min vardag inte ut - mitt fel? Kanske. Men samtidigt har jag hittat en mening med allt mitt lidande: Jag kan göra någon nytta för andra. Jag kan vara ett stöd för unga tjejer som ser ut till äldre tjejer som mig.

När jag läser igenom din blogg och tänker på åldern du har, så ser jag en kvinna som verkligen skulle kunna vara ett ansikte utåt för både personer med diagnoser samt anhöriga till personer.

Har du någon gång kontaktat någon grupp i staden du bor i för att kunna vara någon slags stödperson? Jag satt på nätet idag och kollade runt vad som fanns i min stad (En vettig sysselsättning).. Norrtälje verkar inte fokusera så mycket på sina ungdomar upptäckte jag. Men det fick mig att vilja starta något. Det hade fått min vardag att blomstra enormt och jag hade gjort något som fick mig att samtidigt känna mig behövd (som många i dessa tillstånd saknar).

Jag tror verkligen på dig Ann-ki. Jag är glad att jag hittat din blogg ♥ kärlek

Svar: Oj, vilken fantastisk kommentar du lämnar efter dig här på min blogg. Det värmer mig oerhört att du har den uppfattningen om mig som du beskriver.
Jag är också glad över att jag hittade din blogg och det var för att jag följer Wiilow och hennes blogg hade du skrivit om och det var så jag fann dig. Men jag har fått uppfattningen att du inte följer min blogg, utan bara tittar in då och då, på vinst och förlust. Jag är en sådan bloggare som inte skriver varje dag, vill inte ha det kravet på mig. Därför är det kanske enklare att bli följare. Jag blev följare av din blogg meddetsamma!

Jag har en bra kontakt med Socialförvaltningen här i denna kommun som jag bor i och även öppenvården som är knuten till Soc. och har blivit tillfråga om jag vill vara delgiven i ett projekt att stötta och informera om psykisk obalans, att berätta om mina kunskaper om att kanske upplysa om de tidiga tecknet på psykisk ohälsa.

Jag är även en bidragande skribent på SHEDO-bloggen och även skribent på gruppbloggen "Sisters&Brothers in arms" och så är jag en flitig bloggläsare och ger många som skriver i ämnet psykisk ohälsa mina skrivna kommentarer och försöker lyfta fram det positiva i tillvaron istället för att stirra sig blind på allt jobbigt och negativt som vi upplever och känner. Har även ofta privat e-post växling med personer i olika åldrar som vill ventilera. Har min e-post adress synlig på bloggen, så det är fritt fram att skriva och fråga och berätta om man önskar vara lite mer personlig, för alla vill inte skriva öppet.

Fint att du tror på mig och jag ser ljuset mellan dina skrivna rader på din blogg, du har mycket hopp och en framtidstro och jag är övertygad om att du kan vara en bra förebild för många unga som har psykiska motgångar i detta kalla och hårda samhälle som vi lever tillsammans i. Kram till dig, vackra människa!
Ann-Ki

» 2014-01-10 - 12:35:53 » http://jellica.webblogg.se/


Follow on Bloglovin

Kom ihåg mig!
Namn / Alias
E-post (publiceras ej på bloggen)
Blogg / Hemsida

Var Vänlig Och Svara I Din Egen Blogg Om Jag Har Lämnat En Kommentar Hos Dig
Vill Du Göra Reklam För Tävlingar Och Diverse Annat
Besök Gärna Min GÄSTBOK