Att Leva Eller Inte Leva...Det Är Frågan

Jag är inte rädd för döden,

jag är bara rädd för att sluta leva”...

(citat av Erik Ståhl)

 

… och sluta leva gjorde jag för längesedan.

Jag bara försöker överleva!

I den här världen som vi kallar för vår planet jorden är för mig en främmande plats, för jag kan inte identifiera mig med mänskligheten. Känner mig som en varelse som är på genomresa och råkade hamna här av en ren tillfällighet. Finner mig inte till rätta, passar inte in och trivs inte, känner mig inte hemma och jag längtar ofta hem.

 

Tro inte, för allt i världen, att jag är självmordsbenägen!

Jag känner bara ett stort utanförskap och har gjort hela mitt liv och som barn och ung vuxen hade jag aldrig någon ”bästis”. Jag blev mobbad i grundskolan och senare som vuxen på en del arbetsplatser jag jobbade på, blev jag mobbad och folk pratade bakom min rygg.

 

Mitt förtroende för andra människor (utom mina föräldrar) skar som en vass dolk i mitt hjärta. Att någonsin kunna anförtro sig till andra människor var bara som en påhittad fantasifull saga. Mina ständiga naiva försök att finna äkta och trovärdig vänskap tynade bort efter varje tårfylld besvikelse och jag kände mig allt mer misslyckad. Den enda vän jag hade var min ensamhet.

 

Jag vägrade och gör fortfarande att sänka mig själv till den nivån att försöka ”passa in”, att vara en person som behagar andra människor efter deras önskemål. Jag passar helt enkelt inte in i ramen, därför valde jag att till slut ställa mig utanför ramen och måla min egen tavla och så gör jag fortfarande. Att numera bli kallad för ”udda” och att vara ”annorlunda” känner jag inte som en kränkning som jag en gång gjorde, utan jag känner det mer som en komplimang.

 

Att ha modet och att ha förmågan att ”stå på sig” och fortsätta bibehålla sin grundläggande personlighet, har kostat mig mycket dyrbar energi och att ständigt uppleva sig själv som ”livets krigare” har givit mig ett resultat som är lika starkt som skimrande stål, mitt tålamod har inga gränser och jag ger inte upp. Gnistan av hopp är lika glödande som lågan på ett brinnande stearinljus. Jag är den jag är och tycker du om mig blir jag strålande glad och tycker du inte om mig, lämna mig ifred och gå din väg och lev ditt eget liv.

 

Efter många och långa år som ”ensamvarg” förändrades plötsligt min tillvaro som endast hade innehållit tänkande ord till att ge uttryck till vänskapliga talande ord. Jag fann min tvillingsjäl och mitt liv fick en helt annan innebörd, meningsfullhet. Det som min vän och jag delar är för mig unikt och jag vet att denna vän tänker och känner det samma. Det märkliga är att jag inte bara fann en likasinnad vän, utan två. Att det skulle dröja så här många år innan jag fick möjligheten att möta den sanna och äkta vänskapen och att ovanpå allt få två underbara vänner som ger mig tillit kunde jag väl aldrig tro. Ni båda är som systrar för mig och ni betyder oerhört mycket för mig.

 

Jag är inte längre ensam

om att känna mig som en främmande varelse på denna planet!


På Väg Mot Nya Mål

Mitt psykiska tillstånd tycks ha stått stilla under en mycket lång tid...eller ska jag vara riktigt ärligt så har det gått mest utfört i flera månader! Energiflödet har pyst ut sakta men säkert ut ur min kropp för varje dag som har gått och jag har vandrat runt som ett tomt gitarrfodral. Vart tog gitarren vägen? Har någon stulit den? För min önskan är att kunna få slå an på strängarna och åter igen höra ljuva toner i min tysta och gråa värld. 

Min dotter, hunden Lilleman och jag sommaren 2008
 
Vill inte på något sätt utsätta någon för att det är något i min omgivning som har åstadkommit detta eviga bristande tillstånd, att det har resulterat i denna utvecklingen eller ska jag uttrycka det som en sorts avveckling istället som aldrig tycks ha ett slut. Jag har väl mig själv att skylla på, till viss mån att det tycks bara gå i fel riktigt. Det vill säga, vägen långt ner i den mörka källaren. Låter det hemskt och trist? Fortsätt att läsa och se att det ljusnar...
Jag och min dotter hösten 2010

Alla vet väl vid det här laget att jag har i ett flertal år tillbaka kämpat med att vara en god medmänniska och närstående och visat min största omtanke och största engagemang att vara ett stort stöd och en närvarande förälder till en dotter som har diagnos Borderline och ett missbrukande beroende. En uppgift som jag har tagit på största allvar med stor empatisk och kärleksfull handling i den mån som mina erfarenheter har drivit mig framåt i vår gemensamma tillvaro. Jag ångrar inget, för det har varit en självklarhet att stå vid hennes sida i alla tänkbara situationer, som ibland har varit som att hålla i en skör tråd, som näst intill har varit på gränsen till att brista. Samtidigt har det givit mig lärorika kunskaper som jag mer än gärna delar med mig till andra drabbade, både till utsatta och till deras föräldrar och andra närstående.
 Jag och min dotter sommaren 2013

Resultaten av denna eviga kamp, sida vid sida tillsammans med min dotter resulterade i att en vårdplanering öppnades och beslut fattades att vi ej längre kunde bo i samma bostad. Detta beslut var ett stort steg för mig att ta där jag inledningsvis kände det hela som att jag svek min dotter och släppte förmåga att klara av min roll som en trygg och förstående förälder. Men vad hade inträffat om vi hade fortsatt i gamla spår? Min dotters symptom hade eskalerat och jag som närstående och som mamma hade ingen lugn stund 24 timmar om dygnet. Sakta men säkert försvann jag som en beskyddande förälder och ingick i rollen som sjukvårdare, terapeut och arbetade som ett ideellt obetald vaktbolag.
Socialförvaltningen och psykvården hade dessvärre inte så många långsiktiga och bra lösningar på att hjälpa min dotter. Vid den här tidpunkten i tillvaron fick jag känslan av att deras första tänkbara lösning var att separera mig och min dotter, så att jag kunde få en lugnare tillvaro. Tänk så  fel detta kändes! Men jag förstod samtidigt deras snabba agerande och att alla inblandade hade som mål att värna om både mig och min dotter.
Bara ett par få veckor senare tilldelades min dotter en träningslägenhet och sen bröt det riktiga helvetet ut... Hon levde i misär bland alkohol, piller och cannabis. Den tillvaro som jag tidigare levt i var långt ifrån en orolig tid jämfört med hur det hela hade utvecklats till. Min oro var defensivt befogad och det kändes som att jag höll på att förlora min älskade dotter och min mardröm var att finna henne död en dag i hennes bostad.
Resultatet av hur hon levde sitt ”nya liv” gav mig en starkare och intensivare förmåga och kampen var lika glödhet som en brinnande eld och mitt tålamod hade inga gränser. I cirka tre månader höll min dotter fast vid sitt ansvarslösa och utflippade leverne. Jag ingrep och samtalade med henne utan att visa ett enda tecken på förtvivlan, bara logiken fick tala och jag målade upp minnesbilder och metaforer  för henne ifrån min egen bakgrund och även om en närstående släktings öde. Till slut insåg min dotter att hon levde ett farligt liv och ville ha hjälp.
Min dotter var boende på ett behandlingshem under ett års tid och det hade sina nackdelar och även sina positiva effekter. På ett behandlingshem förekommer det utmaningar och lockelse och personerna som är boende på hemmet sätts i situationer där det förekommer frestelser. Att det förekommer både alkohol, droger och piller kan man som utomstående tro är rena rama fantasierna, men det är en enkel match för de boende att smuggla in på alla möjliga tänkbara sätt. Min dotter blev erbjuden både den ena och det andra, sådant som hon aldrig tidigare hade haft ett tanke på att prova, bland annat ecstasy och min dotter ramla dit av nyfikenhet. Men hon hade förfrågan efter ett par dagars tystnad att tala fritt men sin kontaktperson om sina skuldkänslor och bad om extra stöd.
Vad jag bland annat sa till min dotter vid den här händelsen och tidpunkten var att hon bor på ett behandlingshem och är där för att få hjälp och inte för att skaffa nya vänner. Dessa människor som hon mötte under det där året är människor som hon aldrig mer behöver träffa igen. För hennes gamla goda vänner fanns kvar och väntade på henne här hemma på orten och dom alla saknade henne och önskade henne allt gott till framgång och befrielse och att dom alla längtade efter den dagen dom kunde umgås åter igen.
Min dotter till höger tillsammans med tre av sina fina vänner

Den första tiden som min dotter vistades på behandlingshemmet var en extrem omställning för henne och hon hade oerhört svårt att anpassa sig och hon vantrivdes och kände sig ”straffad” och inlåst. Hon ringde mig varje kväll den första månaden och var upprivet förtvivlad och full av ångest. Det var även svårt för mig att ta del av hennes kamp och jag kände mig maktlös och det stöd jag försökte ge henne via våra telefonsamtal kändes futtiga och meningslösa. Jag som befann mig på flera mils avstånd hade inte så mycket att erbjuda, mer än att lyssna och försöka få henne att förstå och inse att det enda rätta var att samtala med personalen på behandlingshemmet. Vilket hon fann som en obekväm och svår uppgift.
Tiden gick och sakta men säkert tog hon sina första steg till att öppna sig och samtalade med sin tilldelade kontaktperson. Veckorna gick och hennes desperata telefonsamtal upphörde och istället ringde hon mig och berättade om sina framsteg och att hon hade insett att vistelsen på behandlingshemmet var den rätta hjälpen. Hennes permission hem till mig blev allt tätare och jag upptäckte för varje besök att hon hade växt som person.
Inför sommaren 2013 beslutade Socialförvaltningen att min dotter var redo för att bli tilldelad en ny träningslägenhet och utslussningen påbörjades. Till en början befann hon sig i sitt nya hem bara över dagen, en gång i veckan i en månad. Min dotter tyckte att detta kändes stressigt och mådde inte så bra av att fara fram och tillbaka och vistas så kort tid i sitt nya hem. För varje månad som gick utökades vistelsen och på hösten flyttade hon in i lägenheten permanent. Hon kände sig lättad och glad och hennes framtid såg ljusare ut än på mycket länge.
Att bo i en egen bostad kan upplevas som frihet, man har bara sig själv att ta hänsyn till och man har sin fulla rätt att införa sina egna rutiner. Men man kan även känna sig övergiven, ensam och smått uttråkad. Vad händer när vardagen omsluter oss och tiden tycks stå stilla? Har man psykiska motgångar och även ett missbruk att kämpa mot är det lättare än vad man tror att ångesten sakta men säkert växer sig starkare än logiken och ansvarskänslan. Hopplösheten blir den ständiga följeslagaren som gör sina visiter i ens tankegångar. Till slut brister allt och man slutar använda sitt förnuft och plötsligt har ett känslomässigt beslut tagits och återfallen är ens vardagliga syssla.
Skuldkänslorna och skammen man känner över sitt misslyckande gör att man tappar förmågan att vilja prata. Det är i detta läget som man lever farligt. Men min dotter hade förmågan att våga öppna sig och berättade om hur hon mådde, tänkte och kände. Det trista var att hon alltid berättade för mig när skadan redan var gjord och då hade jag inte förmågan att stötta och hjälpa henne. Våra samtal och våra möten, om det så var i hennes bostad eller i mitt hem handlade ofta om hur jag som närstående kunde stötta henne på bästa sätt. 
För att göra en lång historia kort, går jag rakt på sak och berättar kortfattat om en händelse som utspelade sig i början av detta året. Sent en kväll knackade det på min bostadsdörr och det var min dotter som kom på oväntat besök. Jag upptäckte ganska så snabbt att hon var alkoholpåverkad och hon hade svårt att möta min blick. Men jag tog henne på bar gärning och sa att jag kände doften, men att jag inte ville samtala med henne just då. Utan jag föreslog att vi skulle träffas dagen därpå.
Den natten sov jag mer oroligt än på mycket länge, för jag hade redan insett och visste vad jag hade att säga min dotter dagen efter när vi väl skulle ses. Min uppgift och mitt mål att ge min dotter stöd kändes känslokallt och hårt, men jag visste och kände att jag hade inget annat val. Jag cyklade hem till min dotter strax efter frukosten och när jag anlände hade min dotter redan besök av två boendestödjare. Att två andra personer var närvarande kände jag inte som någon motgång, nej tvärtom som en tillgång till att dom kunde bevittna mina sagda ord. 
Det var en tuff uppgift att ”sätta ner foten”, att tala om för min dotter att nu var gränsen nådd och att beslutet om framtiden kunde endast min dotter råda över. Mina ord slog hårt mot hennes känsliga och bultande hjärta, men hon lyssnade tålmodigt på var enda ord som for ut genom min mun som levererade lugnt och bestämt vad jag hade att säga. Vad sa jag då? 
"Du är min dotter och jag älskar dig innerligt och jag vill alltid ditt bästa och min största önskan är att se och uppleva att du är glad och lycklig. Nu är du vuxen och har en egen bostad. Du själv kan välja hur du vill leva ditt liv, det är ditt ansvar. Väljer du att missbruka är det din sak, men då får du själv ta konsekvenserna av ditt handlande och jag kan inte stå vid din sida och bara titta på hur du förstör ditt liv. Vill du ha hjälp? Ta emot den och jag kommer fortsätta att stå vid din sida och kämpa tillsammans med dig!"
När jag lämnade min dotter bröt hon ihop i smärtsamma tårar, för hon insåg allvaret. Mina ord upplevde hon som hårda och kantiga, men bakom varje stavelse fanns kärleken, hon förstod. Att förändra sin livsstil är lätt, men att bibehålla den är en mycket svårare uppgift. Sedan den dagen har min dotter kämpat varje dag och hennes och min relation är starkare och ännu mera ärligare än någonsin och så önskar jag att det fortsätter vara.
Att jag lider av energibrist tycker min omgivning inte är så märklig. Men något som jag absolut inte gillar är när folk klappar mig på min axel och säger med mjuk stämma, vad du har gått i genom mycket, så starkt gjort och det är inte så konstigt att du är matt. Ärligt talat så är deras ord riktigt irriterande. Det är väl inte befogat att tycka synd om mig. Jag har själv valt att vara delaktig med mitt engagemang och varje minut har varit mödan värd. För är det någon som skall ha medlidande, så är det min dotter! Hon har aldrig själv valt att befinna sig i helvetet, men hon valde att bege sig därifrån och det är det som räknas och är mest betydelsefullt för mig än något annat.
 
Som avslutning vill jag bara skriva dessa ord, må lyckan finnas i hennes tillvaro och när hon möter nya hinder ska hon försöka plocka fram sina erfarenheter, de kunskaper som livet hitintills har skapat hennes mod, som kan ge henne en påminnelse som ger henne styrkan att fortsätta framåt i livet.

Från En Liten Krabat Till En Ståtlig Herre

Idag är en speciell dag, för det är någons födelsedag. För sju år sedan kom en liten grabb till världen och han var hjälplös och höll sig tätt intill sin mamma. Han kunde inte se med sina ögon och han trevade sig fram på vingliga ben och fann spenen som bjöd honom mjölk.

 

Veckorna gick och han växte och när han var nio veckor gammal kom jag och hälsade på och han fick följa med mig hem och jag blev hans trygga ”mammi” som gav honom foder, vatten, motion och massor av kärlek.

 

I alla dessa år har du varit min trofasta vän som vandrat vid min sida över asfalt, grus och gräs. Ibland är du busigt ivrig och ibland ställer du dig i beredskap på vakt, men oftast är du en riktig liten kelen vän på fyra tassar.

 

Hipp, hipp och hurra min vackra prins på din sju års dag!