På Väg Mot Nya Mål

Mitt psykiska tillstånd tycks ha stått stilla under en mycket lång tid...eller ska jag vara riktigt ärligt så har det gått mest utfört i flera månader! Energiflödet har pyst ut sakta men säkert ut ur min kropp för varje dag som har gått och jag har vandrat runt som ett tomt gitarrfodral. Vart tog gitarren vägen? Har någon stulit den? För min önskan är att kunna få slå an på strängarna och åter igen höra ljuva toner i min tysta och gråa värld. 

Min dotter, hunden Lilleman och jag sommaren 2008
 
Vill inte på något sätt utsätta någon för att det är något i min omgivning som har åstadkommit detta eviga bristande tillstånd, att det har resulterat i denna utvecklingen eller ska jag uttrycka det som en sorts avveckling istället som aldrig tycks ha ett slut. Jag har väl mig själv att skylla på, till viss mån att det tycks bara gå i fel riktigt. Det vill säga, vägen långt ner i den mörka källaren. Låter det hemskt och trist? Fortsätt att läsa och se att det ljusnar...
Jag och min dotter hösten 2010

Alla vet väl vid det här laget att jag har i ett flertal år tillbaka kämpat med att vara en god medmänniska och närstående och visat min största omtanke och största engagemang att vara ett stort stöd och en närvarande förälder till en dotter som har diagnos Borderline och ett missbrukande beroende. En uppgift som jag har tagit på största allvar med stor empatisk och kärleksfull handling i den mån som mina erfarenheter har drivit mig framåt i vår gemensamma tillvaro. Jag ångrar inget, för det har varit en självklarhet att stå vid hennes sida i alla tänkbara situationer, som ibland har varit som att hålla i en skör tråd, som näst intill har varit på gränsen till att brista. Samtidigt har det givit mig lärorika kunskaper som jag mer än gärna delar med mig till andra drabbade, både till utsatta och till deras föräldrar och andra närstående.
 Jag och min dotter sommaren 2013

Resultaten av denna eviga kamp, sida vid sida tillsammans med min dotter resulterade i att en vårdplanering öppnades och beslut fattades att vi ej längre kunde bo i samma bostad. Detta beslut var ett stort steg för mig att ta där jag inledningsvis kände det hela som att jag svek min dotter och släppte förmåga att klara av min roll som en trygg och förstående förälder. Men vad hade inträffat om vi hade fortsatt i gamla spår? Min dotters symptom hade eskalerat och jag som närstående och som mamma hade ingen lugn stund 24 timmar om dygnet. Sakta men säkert försvann jag som en beskyddande förälder och ingick i rollen som sjukvårdare, terapeut och arbetade som ett ideellt obetald vaktbolag.
Socialförvaltningen och psykvården hade dessvärre inte så många långsiktiga och bra lösningar på att hjälpa min dotter. Vid den här tidpunkten i tillvaron fick jag känslan av att deras första tänkbara lösning var att separera mig och min dotter, så att jag kunde få en lugnare tillvaro. Tänk så  fel detta kändes! Men jag förstod samtidigt deras snabba agerande och att alla inblandade hade som mål att värna om både mig och min dotter.
Bara ett par få veckor senare tilldelades min dotter en träningslägenhet och sen bröt det riktiga helvetet ut... Hon levde i misär bland alkohol, piller och cannabis. Den tillvaro som jag tidigare levt i var långt ifrån en orolig tid jämfört med hur det hela hade utvecklats till. Min oro var defensivt befogad och det kändes som att jag höll på att förlora min älskade dotter och min mardröm var att finna henne död en dag i hennes bostad.
Resultatet av hur hon levde sitt ”nya liv” gav mig en starkare och intensivare förmåga och kampen var lika glödhet som en brinnande eld och mitt tålamod hade inga gränser. I cirka tre månader höll min dotter fast vid sitt ansvarslösa och utflippade leverne. Jag ingrep och samtalade med henne utan att visa ett enda tecken på förtvivlan, bara logiken fick tala och jag målade upp minnesbilder och metaforer  för henne ifrån min egen bakgrund och även om en närstående släktings öde. Till slut insåg min dotter att hon levde ett farligt liv och ville ha hjälp.
Min dotter var boende på ett behandlingshem under ett års tid och det hade sina nackdelar och även sina positiva effekter. På ett behandlingshem förekommer det utmaningar och lockelse och personerna som är boende på hemmet sätts i situationer där det förekommer frestelser. Att det förekommer både alkohol, droger och piller kan man som utomstående tro är rena rama fantasierna, men det är en enkel match för de boende att smuggla in på alla möjliga tänkbara sätt. Min dotter blev erbjuden både den ena och det andra, sådant som hon aldrig tidigare hade haft ett tanke på att prova, bland annat ecstasy och min dotter ramla dit av nyfikenhet. Men hon hade förfrågan efter ett par dagars tystnad att tala fritt men sin kontaktperson om sina skuldkänslor och bad om extra stöd.
Vad jag bland annat sa till min dotter vid den här händelsen och tidpunkten var att hon bor på ett behandlingshem och är där för att få hjälp och inte för att skaffa nya vänner. Dessa människor som hon mötte under det där året är människor som hon aldrig mer behöver träffa igen. För hennes gamla goda vänner fanns kvar och väntade på henne här hemma på orten och dom alla saknade henne och önskade henne allt gott till framgång och befrielse och att dom alla längtade efter den dagen dom kunde umgås åter igen.
Min dotter till höger tillsammans med tre av sina fina vänner

Den första tiden som min dotter vistades på behandlingshemmet var en extrem omställning för henne och hon hade oerhört svårt att anpassa sig och hon vantrivdes och kände sig ”straffad” och inlåst. Hon ringde mig varje kväll den första månaden och var upprivet förtvivlad och full av ångest. Det var även svårt för mig att ta del av hennes kamp och jag kände mig maktlös och det stöd jag försökte ge henne via våra telefonsamtal kändes futtiga och meningslösa. Jag som befann mig på flera mils avstånd hade inte så mycket att erbjuda, mer än att lyssna och försöka få henne att förstå och inse att det enda rätta var att samtala med personalen på behandlingshemmet. Vilket hon fann som en obekväm och svår uppgift.
Tiden gick och sakta men säkert tog hon sina första steg till att öppna sig och samtalade med sin tilldelade kontaktperson. Veckorna gick och hennes desperata telefonsamtal upphörde och istället ringde hon mig och berättade om sina framsteg och att hon hade insett att vistelsen på behandlingshemmet var den rätta hjälpen. Hennes permission hem till mig blev allt tätare och jag upptäckte för varje besök att hon hade växt som person.
Inför sommaren 2013 beslutade Socialförvaltningen att min dotter var redo för att bli tilldelad en ny träningslägenhet och utslussningen påbörjades. Till en början befann hon sig i sitt nya hem bara över dagen, en gång i veckan i en månad. Min dotter tyckte att detta kändes stressigt och mådde inte så bra av att fara fram och tillbaka och vistas så kort tid i sitt nya hem. För varje månad som gick utökades vistelsen och på hösten flyttade hon in i lägenheten permanent. Hon kände sig lättad och glad och hennes framtid såg ljusare ut än på mycket länge.
Att bo i en egen bostad kan upplevas som frihet, man har bara sig själv att ta hänsyn till och man har sin fulla rätt att införa sina egna rutiner. Men man kan även känna sig övergiven, ensam och smått uttråkad. Vad händer när vardagen omsluter oss och tiden tycks stå stilla? Har man psykiska motgångar och även ett missbruk att kämpa mot är det lättare än vad man tror att ångesten sakta men säkert växer sig starkare än logiken och ansvarskänslan. Hopplösheten blir den ständiga följeslagaren som gör sina visiter i ens tankegångar. Till slut brister allt och man slutar använda sitt förnuft och plötsligt har ett känslomässigt beslut tagits och återfallen är ens vardagliga syssla.
Skuldkänslorna och skammen man känner över sitt misslyckande gör att man tappar förmågan att vilja prata. Det är i detta läget som man lever farligt. Men min dotter hade förmågan att våga öppna sig och berättade om hur hon mådde, tänkte och kände. Det trista var att hon alltid berättade för mig när skadan redan var gjord och då hade jag inte förmågan att stötta och hjälpa henne. Våra samtal och våra möten, om det så var i hennes bostad eller i mitt hem handlade ofta om hur jag som närstående kunde stötta henne på bästa sätt. 
För att göra en lång historia kort, går jag rakt på sak och berättar kortfattat om en händelse som utspelade sig i början av detta året. Sent en kväll knackade det på min bostadsdörr och det var min dotter som kom på oväntat besök. Jag upptäckte ganska så snabbt att hon var alkoholpåverkad och hon hade svårt att möta min blick. Men jag tog henne på bar gärning och sa att jag kände doften, men att jag inte ville samtala med henne just då. Utan jag föreslog att vi skulle träffas dagen därpå.
Den natten sov jag mer oroligt än på mycket länge, för jag hade redan insett och visste vad jag hade att säga min dotter dagen efter när vi väl skulle ses. Min uppgift och mitt mål att ge min dotter stöd kändes känslokallt och hårt, men jag visste och kände att jag hade inget annat val. Jag cyklade hem till min dotter strax efter frukosten och när jag anlände hade min dotter redan besök av två boendestödjare. Att två andra personer var närvarande kände jag inte som någon motgång, nej tvärtom som en tillgång till att dom kunde bevittna mina sagda ord. 
Det var en tuff uppgift att ”sätta ner foten”, att tala om för min dotter att nu var gränsen nådd och att beslutet om framtiden kunde endast min dotter råda över. Mina ord slog hårt mot hennes känsliga och bultande hjärta, men hon lyssnade tålmodigt på var enda ord som for ut genom min mun som levererade lugnt och bestämt vad jag hade att säga. Vad sa jag då? 
"Du är min dotter och jag älskar dig innerligt och jag vill alltid ditt bästa och min största önskan är att se och uppleva att du är glad och lycklig. Nu är du vuxen och har en egen bostad. Du själv kan välja hur du vill leva ditt liv, det är ditt ansvar. Väljer du att missbruka är det din sak, men då får du själv ta konsekvenserna av ditt handlande och jag kan inte stå vid din sida och bara titta på hur du förstör ditt liv. Vill du ha hjälp? Ta emot den och jag kommer fortsätta att stå vid din sida och kämpa tillsammans med dig!"
När jag lämnade min dotter bröt hon ihop i smärtsamma tårar, för hon insåg allvaret. Mina ord upplevde hon som hårda och kantiga, men bakom varje stavelse fanns kärleken, hon förstod. Att förändra sin livsstil är lätt, men att bibehålla den är en mycket svårare uppgift. Sedan den dagen har min dotter kämpat varje dag och hennes och min relation är starkare och ännu mera ärligare än någonsin och så önskar jag att det fortsätter vara.
Att jag lider av energibrist tycker min omgivning inte är så märklig. Men något som jag absolut inte gillar är när folk klappar mig på min axel och säger med mjuk stämma, vad du har gått i genom mycket, så starkt gjort och det är inte så konstigt att du är matt. Ärligt talat så är deras ord riktigt irriterande. Det är väl inte befogat att tycka synd om mig. Jag har själv valt att vara delaktig med mitt engagemang och varje minut har varit mödan värd. För är det någon som skall ha medlidande, så är det min dotter! Hon har aldrig själv valt att befinna sig i helvetet, men hon valde att bege sig därifrån och det är det som räknas och är mest betydelsefullt för mig än något annat.
 
Som avslutning vill jag bara skriva dessa ord, må lyckan finnas i hennes tillvaro och när hon möter nya hinder ska hon försöka plocka fram sina erfarenheter, de kunskaper som livet hitintills har skapat hennes mod, som kan ge henne en påminnelse som ger henne styrkan att fortsätta framåt i livet.
 

Lämna Gärna Efter Dig En Skriven Kommenter
 
 
 
 

Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma

Vilket starkt och personligt inlägg med massor av känslor. Det fick mig till tårar. Jag kan se hoppet och lyckan i dina skrivna rader om att framtiden ser ljusare ut nu och jag hoppas den fortsätter gå åt detta håll. Robin verkar verkligen vara en rar tjej och missbruk är inget att leka med, det är en sjukdom och ett gissel att ta sig ur. Men med den egna viljan går det, men man behöver också massor av stöd och jag är glad för hennes skull att hon har dig. Jag tänker på dig och har förstått att du haft det jobbigt en tid eftersom du varit "frånvarande" i bloggvärlden. Tycker föresten bilderna på Robin är så fina. Konstnärliga. Duktig fotograf och vackert sminkat.

Svar: Jag tror på ärligheten och därför väljer jag att ge mina medmänniskor helt öppet vad jag och min dotter har kämpa mot. Mitt hopp är att de som väljer att läsa mina texter ska finna och förstå att dom inte är ensamma och att det finns hjälp. Men det är precis så som du beskriver, vederbörande behöver stöd och att man tror på dom oavsett och återfallen kan lura bakom nästa hörn. Att aldrig döma, utan istället ge dom hoppet om att hjälp finns. Det gäller bara att finna den rätta vägen.
Ann-Ki

» 2014-06-14 - 22:57:24 » http://lottizdays.se
SHEDO - kampen mot ätstörningar och självskadebeteende

Tack för din kommentar hos oss på SHEDO!

Ditt inlägg är väldigt starkt och man blir verkligen berörd. Det glädjer oss att din dotter är flera månader självskadefri nu. Vi i föreningen möter ju många människor som tar sig ur både självskadebeteende och ätstörningar. Allting går, och det vet vi att du vet!

Stor kram
Jessica Andersson - Bloggansvarig, SHEDO
http://shedo.se

Svar: Stort tack för att ni tittade in på min blogg och lämnade en kommentar! Min tanke med mina inlägg under kategorierna "psykisk hälsa" och "personligt" har bara ett enda syfte. Jag vill sprida kunskap och dela med mig av mina erfarenheter, precis så som ni gör på SHEDO. Vi tillsammans kan stötta,hjälpa och informera både drabbade och dess anhöriga. Ja, även allmänheten, som oftast tycks har en något bristande kunskap. Vissa vill förstå, dessvärre inte alla, utan tillåter sig leva kvar i sina fördomar. Men vi gör så gott vi kan, vi alla tillsammans. Stor kram till dig också Jessica, du är ett levande bevis på att kämpa för ett mer harmoniskt och fria liv. Jag ser upp till dig!
Ann-Ki

» 2014-06-15 - 12:50:11 » http://shedoblogg.blogspot.se
Synskadad fyrabarnsmamma

Hej Ann-Ki
Tack för din starka och personliga berättelse
Den var både gripande och mycket känslomässig
Måste ändå säga vilken stark person din dotter Robin är
Det krävs styrka och mod och det krävs också styrka och mod som mamma att göra detta nödvändiga som behövdes göras men nu har ni en ljus väg att vandra på och även om det känns kämpigt ibland så finns alltid ljuset där
Många kramar till två starka personer!!!

Svar: Vilja att försöka förändra kan finnas inom de flesta som har det svårt, men att det är ofta lätt hänt att man sviker sig själv. Därför är det extra viktigt att som närstående finnas där och ta emot personen som håller på att falla och att alltid tro på hoppet om en bättre tillvaro.
Ann-Ki

» 2014-06-15 - 14:24:34 » http://carinasnilssons.blogg.se
Anita

Vilket personligt inlägg! Kramar

Svar: Tack och kram till dig också. Jag vill bara dela med mig av min historia i hopp om att hjälpa andra, för ingen är ensam!
Ann-Ki

» 2014-06-16 - 11:36:05 » http://siliiins.blogg.se/
livet med Asperger och kronisk smärta

Hej! tänkte bara tipsa om att jag just nu kör en tävling i samarbete med onlinedesign.se där man kan vinna ett presentkort på 250kr att shoppa fina inredningsprylar som jag tror du skulle gillar:)http://www.domkallarmighannes.com/2014/06/tavling-presentkort-pa-250-kr-fran.html
Gillar du inte sådana här kommentarer så ber jag om ursäkt. Ha en bra dag kram joanna

Svar: Tack för ditt besök på min blogg. Tyvärr brukar jag aldrig delta i tävlingar! Hoppas att du inte tar illa upp, men jag har skrivit ett ganska så känsloladdad och personligt inlägg och jag har givetvis uppskattat väldigt mycket om du även hade kommenterat innehållet. Kram till Joanna! (Besök gärna min Gästbok om du vill delge fler tips!)
Ann-Ki

» 2014-06-16 - 12:02:57 » http://domkallarmighannes.com
maria lombide ezpeleta

Kan bara hoppas att det blir báttre o báttre.

Svar: En dag i taget och hoppet bär vi med oss i allt vi upplever och möter!
Ann-Ki

» 2014-06-16 - 20:49:34
Sandra

<3

Svar: Tack Sandra för ditt lilla hjärta!
Ann-Ki

» 2014-06-16 - 23:21:52 » http://charmigavardagen.blogg.se
Robin Autogoy

Det känns så overkligt att läsa om allt det som har varit. Det känns så långt borta och främmande på något sett. Men det har hänt och det gör ont när man tänker tillbaka på det och blir påmind. Fast mest känns det som stora erfarenheter, för både dig och mig. Jag är så glad över att du stått vid min sida hela vägen och stöttat mig så gott du kunnat, men du har ändå satt gränser och det är jag tacksam över. Hade du inte gjort det så hade vi gått under. Det måste ha varit svårt många gånger att se sin dotter nästan ta död på sig själv. Men idag har jag varit självskadefri i mer än 7 månader och jag har inte missbrukat på... Ja, jag vet inte hur länge. Och du står vid min sida än idag och vi blickar tillbaka tillsammans och minns. Vi minns det som var och vart vi står idag. Din stolthet över mig och min kamp värmer gott. Att känna en mammas stolthet är en obeskrivlig känsla för mig. Jag är så glad att vi är här idag, starkare än någonsin. Men framför allt är jag stolt över mig själv att jag kämpat fastän allt varit mörkt och hopplöst. Väldigt fint inlägg och det var fint att läsa. Jag visste ju redan allt det här, men historian är värd att berättas igen. Och att få läsa om det via en mammas perspektiv är väldigt intressant. Kram på dig min kära mamma! Du är något av det bästa jag har här i livet.

Svar: Förstår dig fullt ut att det känns overkligt att titta tillbaka och minnas "ditt föregående liv". Men det har hänt och du kan ingenting göra åt allt som har inträffat. Det är NU i denna stunden i tillvaron som du har förmågan att titta framåt och förändra din framtid. Lev här och nu och njut av dina framsteg och förverkliga dina framtidsvisioner. Du är starkare än vad du anar och jag kan näst intill sitta här och påstå att du har upptäckt din styrka och jag finns här för dig. Du behöver bara ropa mitt namn och jag kommer på direkten och ger dig mitt stöd och min kärlek. Du var en gång ett litet frö och nu har du vuxit och blivit en färgstark blomma. En blomma växer inte fortare bara för att man sliter och drar i den. Ta din tid, en dag i taget och lev idag, i nuet. Jag tror på dig! Jag älskar dig!
Ann-Ki

» 2014-06-16 - 23:34:47 » http://autogoy.blogg.se/
Wiilow [Foto Tankar Känslor]

Vilken resa ni båda gjort och gör. Ett väldigt bra inlägg.
Ni båda är fantastiska på många sätt!
Kram

Svar: Visst har det varit en riktig berg-och-dalbana resa, men vad både jag och min dotter har lärt oss mycket... om livet och om oss själva. Fint att du tyckte om mitt inlägg. Kram till dig Wiilow
Ann-Ki

» 2014-06-20 - 02:06:48 » http://wiilow.blogg.se
Synskadad fyrabarnsmamma

Hej Ann-ki
vill önska dig och din familj en riktigt fin midsommar!!!
Ha det så bra fina du
En stor kram till dig

Svar: Tack för din fina midsommarhälsning och tusen kramar till dig fina Carina!
Ann-Ki

» 2014-06-20 - 07:37:06 » http://carinasnilssons.blogg.se
Noben

Känns så overkligt att läsa allt från en mammas synvinkel..
läskigt.
kram

Svar: Tanken bakom mina skrivna ord är inte att ge budskapen om att ge uttryck för att det är läskigt, men jag förstår i djupet av mitt hjärta vad du menar. Att dela med mig av min dotters och min berättelse som är direkt hämtad ifrån vår gemensamma verklighet har som syftet att ge hopp till andra som har det svårt. Jag brukar vanligtvis titta in på bloggar när jag inte känner igen någon ny besökares namn och jag har lästa alla dina inlägg. Jag känner starka känslor som river mig i min själ och mitt bultande hjärta känner empati. Känner att jag vill mer än gärna ge dig mitt stöd med de kunskaper jag har. Därför är du hjärtligt välkommen att ta kontakt med mig via min e-post. Din identitet kommer jag givetvis att skydda och håller den för mig själv. Jag sträcker ut min hand mot dig, låt mig få möjligheten att stötta dig! Kram lilla rara vän! (Du finner min e-post under "följ bloggen".)
Ann-Ki

» 2014-06-25 - 12:01:10 » http://noben.blogg.se
Glittervargen

Herregud vad fint, blev helt blödig. Önskar att min mor hade en sådan förståelse för mig. Tack för dina ord.

Kram från Glittervargen

Svar: Förståelse kan ofta vara svår att visa. Det kan handla om bristande kunskap, men det kan även innebära att personen som inte förstår är rädd och kan inte hantera sin rädsla. Står man varandra nära, som förälder och barn/ungdom är det oftast rädslan som styr. Hoppas att dessa ord kan ge dig lite stöd i att förstå att andra inte kan förstå. Kram till dig också Glittervargen!
Ann-Ki

» 2014-07-16 - 18:41:04 » http://glittervargen.blogspot.se/


Follow on Bloglovin

Kom ihåg mig!
Namn / Alias
E-post (publiceras ej på bloggen)
Blogg / Hemsida

Var Vänlig Och Svara I Din Egen Blogg Om Jag Har Lämnat En Kommentar Hos Dig
Vill Du Göra Reklam För Tävlingar Och Diverse Annat
Besök Gärna Min GÄSTBOK