Glädjefulla Minnen

Våra upplevelser, det förflutna, vad vi har sett och känt förvarar vi i vår minnesbank i vårt hjärnkontor. För att förstärka framtida minnen fotograferar vi händelser och dom vi älskar och håller av. Vi bär med oss alla dessa minnena i en samling av fotografier, kanske ett foto bakom glas och ram hängande på en vägg i våra hem, kanske ett litet foto i plånboken som tittar fram på oss när vi står där i matbutiken och ska betala eller så förvarar vi våra fotografiska minnen i album som placeras prydligt i vår bokhylla.

 

Även jag är en sådan person som har en stor samling av många minnen som förstärks på ett fotopapper eller numera som digitala bilder i min laptop. Det händer att jag får behovet av att kasta mig tillbaka i tiden och beskåda mina älskade minnen i den där förstärkta formen, som att titta på alla gamla foto. Ibland med lycklig glädje och ibland med lite sorgset vemod. Men det är ju så livet är, en mix av en massa olika känslosamma upplevelser.

 

I min samling av dessa fotografiska minnena har jag en del favoriter som är ständigt återkommande att plocka fram och titta på. Bland annat tre foto på min dotter Robin, som är tagna med tio års mellanrum, är en stark upplevelse av lycka att bli påmind om när jag väljer mina stunder av vemodig glädje.

 

Älskade dotter, tiden gick så fort och nu är du vuxen. Men jag är så tacksam över att ha alla dessa foto, som jag bevarar som en dyrbar skatt. Likväl som mitt egna minne i tankarna, är fotona ett bevis på att mitt minne inte sviker mig.


Ni Är Som Gnistrande Stjärnor

Vill bara så här hastigt och kort med ett par enkla skrivna ord, berätta för alla er som besöker min blogg och lämnar efter era omtänksamma och fina kommentarer,

att detta betyder oerhört mycket för mig. Ni alla är som de där små gyllne gnistrande stjärnorna på den nattliga mörka himmelen.

Tack för att ni finns och gör er hörda med era ljudlösa ord!


Det Kunde Varit Sämre...

Den där positiva känslan följer mig trots allt ändå på något underligt vis, fastän jag upplever tillvaron som att jag sitter långt nere i avgrunden, avskärmad ifrån allt socialt umgänge. Det låter illa, ja jag vet! Men det kunde varit sämre.

 

Suck...

För att ta det i turordning och dela in känsla och logik i två olika kolumner, för att lättare göra mig förstådd. Det fysiska, min kropp mår inte bra. Har fortfarande motgångar när det gäller bihålorna, närmare bestämt min vänstra. Har svårt för att andas och en tryckande smärta bor bakom mitt ansikte. Har sedan cirka två år tillbaka haft återkommande hudproblem och just nu mår min hud inte i heller bra. Men det håller på att ge vika och för varje dag som går läker huden bit för bit.

 

Min hund som är kroniskt sjuk och har sedan en tid visat tydliga tecken på att må sämre och på natten är han extra orolig. Detta har resulterat i flera besök hos veterinären, byte av torrfoder och nya mediciner.

 

Det fysiska övergår i slutänden till något känslomässigt ovetande. Vad är det i min bihåla som busar med min kropp ständigt och jämnt och varför kan jag inte bli befriad. Min hud är jag inte lika bekymrad över, för jag vet att det kommer bli bättre, just för att det växlar och har tidigare blivit riktigt bra. Men det är ändå smärtsamt, både till kropp och själ.

 

Värre är det väl när jag följer min hunds smärta och ser hur han lider och jag gör allt som står i min förmåga att hjälpa honom så han kan få må bättre och sova lugnt om nätterna. Jag hoppas innerligt ifrån djupet av mitt kärleksfyllda bultande hjärta att han snart kan få må bättre. För han betyder så oerhört mycket för mig.

 

Att det sociala umgänget blir lidande är för att jag känner mig inte tillräckligt stark fysiskt att vara aktiv. Samt att jag kan inte lämna min hund några längre stunder, för jag vill vara vid hans sida och ta hand om honom. Visst kan min underbara och ödmjuka pojkvän ta hand om min hund. Men samtidigt vill jag inte lägga för stort ansvar på min pojkvän. Det är ju min hund och mitt ansvar och då blir det en självklar uppgift för mig att ta hand om honom själv.

 

Någonstans inom mig finns hoppet och att både kropp och själ ska finna sin balans och att styrkan ska växa sig starkare, så att jag kan bli en aktiv kvinna igen. Det är min ständiga önskan!