Jakten På Den Försvunna Energin

Vissa dagar är ofantligt jobbiga. Man befinner sig i sitt hem och tiden bara tickar på och man funderar och tänker och kommer fram till slutsatsen att man får inget vettigt gjort. Drömmen och ens önskningar att finna mer energi och använda denna i ett kreativt syfte tycks bara stanna kvar bakom ens pannben. Inlåst! Sådana här dagar har de senaste året blivit allt fler av och min frustration har blivit en vardaglig upplevelse.

 ”Ryck upp dig, så försvinner ångesten”, vissa personer kan ge sitt uttryck med just dom orden. Jag skulle vilja skrika dom döva i deras öron och vråla: ”Säg så till en person med fysisk värk, så försvinner säkert smärtan”. Lika urfånig dum kommentar!

Varför finns det folk som inte ens vill försöka förstå?

 

Har man inte förmågan att känna någon sorts empati, att inte ens kunna ställa frågan: Vill du berätta och förklara? Varför ska man då överhuvudtaget yttra sig? Vill man inte förstå, varför ens öppna munnen och ge sina kunskapsbefriande ord till någon sårad medmänniska? Bristande kunskaper och att bygga luftslott, där fördomarna haglar tätt är kanske lättare? Varför ge sig tid att stanna upp en kort stund och lyssna och kanske inse ren fakta om en person som har förmågan att sätta ord på sina känslor!  

Tyvärr så verkar det vara mer betydelsefullt att bara rycka på axeln och spotta ur sig sina smutsiga ord. Vem bryr sig? Alla lever ju sitt eget liv och det är så förbannat kostsamt att engagera sig, det är helt enkelt ingenting värt. Vad vinner man på att lyssna och försöka förstå? Tydligen förlorar man, sin dyrbara tid.

Tolkningen av mina beskrivande ord kan kanske få dig att tro att jag har fastnat i en tankebana som enbart innebär destruktivt beteende. Att jag någonstans i min tänkande skalle endast ägnar mig åt att fundera och tillåta mig sänkas av andras nedlåtenhet. I så fall är inte min text tillräckligt tydlig! Jag får väl skylla mig själv som bara beskriver den där lilla negativa biten av ett så mycket större perspektiv i det mänskliga beteendet som vi alla försöker förstå oss på.

Ett talande ord kan sägas på många olika sätt och kan även tolkas därefter. Personen som talar, säger sina ord med sitt tonläge och lyssnaren känner även dess energi och ser kroppsspråket. Alla har vi dåliga dagar och andra dagar är bättre. Vårt eget sinnestillstånd, om den är uppåt eller nedåt har även sin påverkan hur vi tolkar varandra. Har man en dag som upplevs besvärlig och påfrestande är man även i ett mer känslomässigt underläge och tolkar sagda ord mer negativt. Är vi mer upprymda och känner fridfullhet, blir tolkningen mer åt det positiva.

Men även när vi är glada och känner lycka kan ett par hårda ord få oss att vända helt om och vi känner oss ledsna, kanske även upplever vi ilskan. Det mänskliga beteende är ofta svårt att tolka och speciellt när man upptäcker att personer säger en sak, menar en annan och gör det tredje. Förvirringen man känner kan göra den klokaste smått tokig. Förtroendet man hade förintas och istället ställer man in sig på att vara förberedd på fler orättvisa dömande ord som man absolut inte kan identifiera sig med.  

Vet man vem man är och vet vad man vill och vad man kan, att ens självkänsla är stark och att man öppet står för sin personlighet, har ett vänligt sinne och använder sig av både logik och känsla välbalanserat i sina möten med andra människor och dessa människor påstår att man har ett vasst och otrevligt bemötande, har dom förmodligen förväxlat personlighet med attityd. Min personlighet är den jag är och min attityd beror på hur jag blir bemött av andra. Jag är inte intresserad av att lägga energi på att tycka illa om personer som ständigt har behovet av att kritisera och vara hatiska mot mig. Min uppmärksamhet ger jag till de personer som jag gillar och dom som accepterar och uppskattar mig och min personlighet.

Om man har en stark integritet och blir attackerad av andra människors kritik, fördömanden och krav så blir man trots allt sårad och det är lätt att man börjar funderar på varför vissa människor beter sig illa och som har ingen tanke på att visa hänsyn och ge en respekt. Även en person som kan uppfattas som modig och stark, har känslor och kan bli förtvivlat illa berörd. Vad vi upplever, känner och tänker syns inte alltid, därför gör man rätt i att säga vad man känner och tycker. Dessvärre har det inte alltid någon påverkande positiv effekt!

Hur människor behandlar dig är deras ansvar. Hur du reagerar är ditt. Den enda man kan förändra är en själv. Att försöka förändra andra resulterar i kaos och man kommer bara att bli utmattad och bitter. Men man kan ha kontroll och styra sina egna tankar och hur man ska och kan bemöta sig själv. Om någon ”gör dig illa” och du har ingen förmåga och ingen kontroll på att styra den andra till förståelse, tillåt dig att släppa, förlåta om det behövs och sedan gå vidare. Man har inget att vinna på att strida mot det omöjliga.  

Varje gång man tänker på något negativt som man har upplevt, utsätter man sig själv och ens kropp med att återuppleva händelsen igen. Eftersom vår hjärna inte kan skilja på det som har inträffat ”på riktigt” och på det som man ”bara tänker”. Man ökar alltså mängden av negativitet i sin kropp som i längden kan påverka ens hälsa. Allt som man har upplevt fram till nu, är historia och det existerar inte längre, annat än i ens tankar. Att älta och fastna i negativa händelser vinner man ingenting på. Våra liv är här och nu och varje dag är ny.

Att ge ”ondskan” förlåtelse kan man kanske uppfatta som en svår uppgift. Men det handla inte om att man ska förlåta en persons dåliga beteende, för personen i fråga är kanske inte ens medveten om sina dåliga handlingar. Därför ska man ge sig själv den befrielsen och friheten att tolka förlåtelse som en gåva. Antingen om du själv får den eller ger den till någon annan. När du ger din förlåtelse, gör du detta inom dig själv, för att visa förlåtelse till en person som inte är motiverad till att försöka förstå, är ungefär som att få en myra att förstå hur stor världen är. I din förlåtelse skapar du positiva energier till att förstå att alla kan inte förstå. Man hjälper sig själv till att må bättre!

Om man vandrar genom tillvaron likt en liten tvättsvamp och drar till sig alla negativa energier som folk bjudet en, kommer man förmodligen att gå under. Likväl om man själv är av den sortens människa som sprider negativa energier, kommer man förmodligen att till slut bli ensam och utstött. Vad är det som man behöver tänka på när man använder sig av positiv energi? Man undviker kritik, dömande och krav. Man kan fortsätta att höra vad andra säger, men man slutar att lyssna när de negativa energierna serveras. Detta gäller även en själv, att man inte kritiserar, dömer och ställer krav. Omge dig med människor som ger dig positiv energi.

 

För att avrunda min berättande text och avsluta mitt budskap, slutar jag med att skriva om det jag påbörjade skriva om i inledningen av denna text.

 

Om man säger att man har brist på energi, svarar många med att säga ”du sover för lite”. Om jag berättar att jag är, utbränd, ”har gått in i väggen”, svarare de flesta med att säga att jag förmodligen stressar för mycket. Sjukvården sätter en annan bedömning på ens hälsotillstånd, man får diagnos utmattningssyndrom.

Att bli och att vara utbränd, har många personer en förutfattad inställningen till och ofta bristande kunskaper om. Många tror att man blir endast utbränd om man har ett fysiskt krävande förvärvsarbete. Den myten har jag en önskan om att vända till en sann verklighet, genom att ärligt lägga fram vetenskaplig fakta och berätta min historia i hopp om att nå ut till människor som vill försöka förstå.  

Vad är utmattningssyndrom?

Långvarig stress kan leda till utmattning. Man klarar för det mesta av att hantera stress om man bara får tillräckligt med tid för återhämtning. Om balansen mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning.

 

Lite förenklat kan utmattning sägas vara det sista stadiet av stress. Man har under lång tid inte brytt sig om signalerna om att kroppen och själen far illa och man kan behöva lång rehabilitering för att kunna fungera som vanligt igen. Om man får diagnosen utmattningssyndrom har man haft en eller flera påfrestningar under minst ett halvår. Stressen har gjort att man har fått flera symtom som har pågått under minst två veckor.

 

Om man har en uppgifter som tar energi och kraft utan att ge tillräckligt mycket tillbaka, kan det i längden leda till att man blir utmattad. Även påfrestningar i privatlivet kan vara utlösande. Långvarig arbetslöshet, dödsfall, sjukdom eller en separation är svåra händelser som de allra flesta upplever som stressande.

 

Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska. Oftast har man haft ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre tid innan man blir sjuk. Ett vanligt symtom är att man upplever en stor trötthet, som hur mycket man än försöker, inte går att vila bort. Andra symtom är minnesstörningar, oro och ångest, sömnproblem och hjärtklappning. Det är vanligt med skuldkänslor!

 

Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man ”går in i väggen”. Man kan då plötsligt få svårt att orientera sig, svårt att göra vanliga vardagliga saker, blir förvirrad, känna stark ångest och få yrsel. När prestationsförmågan försämras är det lätt att känna sig misslyckad, få skuld- och skamkänslor och bli nedstämd. Man blir känslomässigt utmattad och överkänslig för all slags stress. Fortsätter tillståndet blir ångestattacker vanliga.

 

Symtom som sjukvården beskriver är:

Lättirriterad, orolig och nedstämd. Det är också vanligt att man har ångest. Försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att planera och genomföra uppgifter. Svårt att somna och eller många uppvaknanden under natten. Energilöshet, trötthet som är svår att vila bort, utmattning. Hjärtklappning, magkatarr, förstoppning, högt blodtryck, värk, överdriven ljudkänslighet.

 

Ibland talar man om utmattningssyndrom med egentlig depression, eller utmattningsdepression som det också kallas. Det innebär att man har fått en depression som utlösts av stress. Men det är inte alla med utmattningssyndrom som blir deprimerade.

 

Tid för återhämtning är viktig! Under stressiga perioder behöver man också ta sig tid att varva ner och ta det lugnt för att samla kraft och återhämta sig. Detta behöver inte bara vara vila utan kan också innebära att man motionerar eller umgås med familj och vänner. Det är också bra att försöka sova ordentlig.

 

Vad som gör att man varvar ner är väldigt individuellt. Det kan vara bra att försöka hitta sitt eget sätt att koppla av och känna lugn och ro. Förutom att vila, motionera och sova ordentligt finns det mycket annat man kan göra själv för att undvika att bli sjuk av stress. Ju tidigare man lägger märke till de stressrelaterade besvären desto snabbare kan man förhindra att de blir värre.

 

Hur påverkas livet av utmattningssyndrom?

Det kan ta lång tid att bli återställd. De allra flesta som får utmattningssyndrom blir så småningom friska men det kan ta lång tid och man kan må mycket dåligt och känna stor hopplöshet under tiden. Hur lång tid det tar innan man återhämtat sig varierar. Till exempel beror det på hur dåligt man har mått och vilka förutsättningar man själv har för att bli frisk.

 

Att leva med stress utan att bli sjuk igen är svårt att säga hur livet kommer att bli efter att man har haft utmattningssyndrom. Reaktionerna är väldigt individuella. Många upplever att "tröskeln" för hur mycket stress man tål är betydligt lägre än den var innan man blev sjuk. Man är helt enkelt mer stresskänslig än tidigare.

 

Det bästa sättet att undvika att bli sjuk igen är att lära sig att känna igen sina egna varningssignaler och bromsa i tid. Många som har gått igenom utmattningssyndrom blir också bra på att tolka sina egna reaktioner och i tid hitta sätt att varva ner innan stressen blir skadlig. Med hjälp av sina nya kunskaper om sig själv och om stress kan man leva på ett mer harmoniskt sätt och bli bättre på att ta hand om sig själv.

 

Vad kan man göra som närstående till någon med utmattningssyndrom?

Om man har någon i sin omgivning som har fått eller är på väg att få utmattningssyndrom är det viktigt att man förstår att det kan vara ett allvarligt tillstånd. Orkar man kan man själv försöka avlasta genom att exempelvis hjälpa till med städning, diskning, handla eller göra andra ärenden. Det är också bra att försöka komma ihåg att den som har utmattningssyndrom

gör så gott han eller hon kan.

 

Även små krav, som att gå ut med soporna eller att hänga tvätt, kan kännas överväldigande. Därför är det bra att vara lyhörd och låta den som är sjuk själv bestämma takten, samtidigt som man försöker uppmuntra och stötta. Eftersom den som är sjuk kan behöva stöd under lång tid, är det lika viktigt att själv försöka hålla en bra balans och ta hand om sig själv. Genom att lära sig mer om stress och konsekvenserna av stress, kan man lättare förstå vad som händer och vad den som är sjuk upplever.

Du som har valt att läsa denna text har hitintills tagit del av ren fakta om vad utmattningssyndrom är och hur den som drabbas kan känna och uppleva. Därför vill jag gärna delge min personliga berättelse i hopp om att fler personer inser och förstår allvaret om hur lång tid det kan ta innan man själv förstår och inser konsekvenserna av vad resultatet kan bli efter långvarig utsatthet i form av psykisk och fysisk stress. För att kunna ge ett brett perspektiv väljer jag i all sin enkelhet att presentera en resumé om hur min tillvaro har varit genom åren som har passerat.

När man befinner sig i centrum av alla tänkbara händelser som innebär stress, förstår man kanske inte vad man egentligen tillåter sig utsättas för. Det är först efteråt som man inser vad man har utsatts för. Erfarenheten har man inte under tiden allt sker, den får man allt eftersom tillvarons tid passerar.

Redan under 1990-talet befann jag mig i en tillvaro där kraven var orimliga som jag försökte leva upp till. Förväntningarna ifrån de människor som jag umgicks med på den tiden innebar oftast att jag var en självklar resurs och jag tillät att vara hon som alltid ställde upp. Det fanns inga gränser! I slutet av 90-talet blev jag även utsatt för ett grovt våldsövergrepp och mitt innersta trasades sönder och två veckor senare fick jag stöd och hjälp ifrån sjukvården. Samborelationen som jag levde i var krävande och samtidigt kvävande. Mitt egentliga jag förvandlades till någon annans skapelse och jag tyckte inte om den person jag blev. Gång på gång försökte jag frigöra mig, men övertalades till att besluta något som jag inte ville. I cirka sammanlagt tio år befann jag mig i detta lilla helvetet och då inkluderar jag in två år av en kostsam vårdnadstvist som var på väg att knäcka mig totalt.

Under de där två åren hann jag inleda en ny relation som till en början kändes bekväm och trygg och vi levde tillsammans som en riktig familj med dina och mina barn. Bakslaget på denna lyckan var att jag upptäckte att det fanns ett missbruk med i bilden. Jag som var hon som alltid ställde upp vaknade åter igen till liv och agerade med full styrka och försökte med alla medel och metoder att få vederbörande att inse vad denna åstadkom för skada, både mot sig själv och sin omgivning. Men jag lyckades inte! Jag fick släppa greppet och ge upp och gå vidare.

Samtidigt som jag var på väg att flytta till mitt nya hem tillsammans med min yngsta dotter kom nästa smäll. Det kändes som att jag fick ett slag av en hårt knuten näve i min mage och all luft gick ur mig och marken under mina fötter försvann och jag greps av panik. Min älskade underbara pappa lämnade livet, min bästa vän var plötsligt borta för all tid och evighet och jag var övertygad om att mitt hjärta skulle sluta slå. Han som alltid hade varit min stora trygghet och en stark förebild, som alltid lyssnade och trodde på mig och gav mig friheten att få lov att vara mig själv, fanns inte längre vid min sida. Den sorgen jag upplevde kan jag inte med ord beskriva, så smärtsam var den förlusten.

Ett nytt hem och åter igen som ensamstående förälder, samtidigt med ett hjärta full av saknad och sorg gav jag mig själv uppgiften att vara en stödjande resurs för min mamma som plötsligt var ensam och kände sig förvirrad av den tomhet som uppstod efter ett äktenskap som hade varit hennes trygghet i 55 år. Det var en självklarhet att finnas där för henne och att ge henne stöd och hjälp som hon behövde. Men jag glömde bort en sak och det var att jag gav inget utrymme åt att sörja själv.

Det gick ungefär ett och ett halvt år och plötsligt gapade det där stora mörka sorgfyllda hålet och jag sögs in och drogs ner. Det var dags för min dåvarande hund, min vän sedan drygt åtta år tillbaka att möta döden. Den förlusten som för sig var sorglig och smärtsam blev också som att öppna dörren på vid gavel till att ge mig hän i att bearbeta sorgen efter min pappa. I den stunden lovade jag mig själv att ge mig den tiden som krävdes för att hitta tillbaka till min harmoni och min balans.

I tre år isolerade jag mig och den enda personen som jag gav mitt engagemang åt, var min dotter som tidvis visade tecken på att må känslomässigt dåligt. All annan social kontakt med mina vänner, både gamla och nya skötte jag genom att vara tillgänglig via internet. Dom tre åren fann jag många svar om vem jag är och vad jag önskar, en lärorik period i min tillvaro som jag fortfarande är tacksam över att fått uppleva. Att ge sig själv tid till återhämtning är bra, men att isolera sig en längre period kan innebära vissa motgångar, att man har svårt för att öppna dörren till det okända och stänga dörren till det kända. Någonstans fattade jag modet och vågade ta steget till en förändring som jag då inte hade en aning om vart det skulle leda till.

På våren 2010 kom jag i kontakt med en man och vi växlade e-post meddelande med varandra i två månader och när vi väl träffades var vårt första möte 12 timmar långt. Alla gamla minnen om tidigare relationer försvann och jag upptäckte något som jag aldrig tidigare i livet fått uppleva. Den sanna kärleken! Han och jag tillsammans var som att lägga den där lilla pusselbiten på plats och förstå och känna helheten av en välbalanserad harmoniskt tillvaro där vi ger och tar emot av fri vilja och tillåter oss vara just dom vi är. Inga krav, ingen kritik och ingen som dömer den andre. När någon av oss upplever osäkerhet, kanske tvivlar på sin förmåga finner den andre hoppet och tryggheten och vi båda tillsammans lär av varandra. Våra förmågor samspelar och har gjort sedan den dagen vi sågs allra första gången.

När han och min relation hade varat i cirka ett halvt år inträffade en händelse som ingen av oss var beredda på. Min dotter tog sitt första suicide försök. Det som vi tre tillsammans upplevde under ett par år kom att betyda en hårt sammanknuten familjär trygghet som vi har idag. Vägen hit har varit smärtsam, händelserik och lärorik. Min dotters psykiska mående har kostat oss alla tre mycket energi, var och en på sitt personliga sätt.

Alla dessa turer mellan hemmet och akuten är oräkneliga och hennes suicide försök blev till slut så många att man tappade räkningen. På sensommaren 2011 fastställdes diagnos Borderline och det blev vår karta som vi försökte tolka. Den kunskap jag fick lära för livet innebar inte bara vad sjukvården har att berätta. Utan jag sökte mig utåt i bland annat bloggvärlden för att förstå diagnosen. Men givetvis låg den största lärdomen i att prata, fråga och framför allt lyssna på min dotter.

Under en femveckors period hade jag även en av min dotters goda vänner boende hemma hos mig och denna person mådde uselt och behövde stöd, vilket jag gärna engagerade mig i. Jag vet inte hur många personer inom psykvården som jag har fått ”bråka” med och i princip ta kommandot över och talat om att vem som helst kan väl sticka näsan i en psykologibok och tro sig veta vad som behövs och vad som är rätt och bäst. Men där stod jag mitt upp i verkligheten med all empati och smärta och rädsla inför min dotters mående. Ovissheten var väl den känslan som var allra värst att bära. Vad kommer härnäst att inträffa, var alltid den ständiga frågan.

Det största stödet som jag till slut fann var alla delaktiga personer som blev inkopplade ifrån Socialförvaltningen. Dessa personerna är jag evigt tacksam över att dom lyssnade på mig och förstod allvaret. Min dotter flyttade till en träningslägenhet och det var kanske inte det bästa alternativet på att stödja och hjälpa henne, trots alla insatser. I fyra månader stod man hela tiden i beredskap på att det allra värsta kunde inträffa. Det var kaos! Än en gång vände jag mig till Socialförvaltningen med min ständiga plåga och dom insåg allvaret och jag föreslog att min dotter skulle få stöd och hjälp på ett behandlingshem. Den svåra biten var väl att få min älskade dotter att inse fakta och förstå att hon behövde denna typ av stöd och behandling. Hon accepterade och var sedan boende på behandlingshemmet i ett år.

Under det året kom de första varningssignalerna om att jag var körd i botten och var totalt utmattad. Jag kunde sova på förmiddagen, eftermiddagen och på förkvällen och stöp ändå i säng och sov på natten. Min pojkvän blev orolig och tog kontakt med sjukvården och jag träffade både en läkare och påbörja samtal med en psykolog. Men jag kände mig inte bekväm i den situationen och avbröt kontakten med psykologen. Däremot så fann jag mitt stöd i Socialförvaltningens öppenvård som hade erbjudit mig en föräldrastödskontakt. Än en gång är jag dom evigt tacksamma för deras insatser. Dessa samtalen var utvecklande och jag växte mig starkare och den kontakten varade även när min dotter hade flyttat in i sin nya träningslägenhet. Så småningom fanns inte samma behov av att ha dessa mötena i öppenvården så vi avrundade och avslutade kontakten.

Jag trodde övertygat att jag var stark nog och fortsatte som vanligt. Nu såhär efteråt inser jag att jag fick många varningssignaler, men som jag tydligen lät passera utan någon som helst uppmärksamhet. Den rejäla smällen kom i maj månad 2014 och ärligt talat så ”gick jag in i väggen”. De orden är en bra beskrivning på hur det hela kan kännas. Min dotter råkade av en händelse vara närvarande när detta inträffade och hon blev orolig och rädd. Hon erbjöd sig att ringa 112, men jag protesterade helvilt och var smått aggressiv.

Men hon tog saken i egna händer och ringde ändå, för hon insåg allvaret att hennes mamma var totalt utom kontroll. Jag själv har många minnesluckor kring händelsen i det stora hela. Men min dotter har berättat efteråt hur jag betedde mig och jag häpnar över hur en människa kan kollapsa och tappa bort sig totalt i förvirring. Såklart ville läkaren att jag skulle bli inlagd, men jag ville bara hem. Jag fick min vilja genomförd och min dotter släppte inte greppet om mig. Hon stannade hemma hos mig i två dygn och därefter var jag mer talför och kunde göra mig förstådd och även förstå omfattningen av mitt hälsotillstånd.

I det stora hela kan man väl säga att hela året 2014 var ett tungt år för mig och allt som hade varit enkelt och självklart var plötsligt de svåraste att utföra. Alla underliga misstag man har gjort och inte fattat att jag själv har åstadkommit händelserna. Som till exempel jag står i köket vid spisen och tillagar mat och plötsligt så tjuter brandlarmet och jag undrar var någonstans det brinner. Att steka sin blivande middagsmat på högsta värme, så att det rök om stekjärnet kunde jag tydligen inte sammankoppla. Det inträffade många händelser som var tokiga! I takt som min dotter mådde bättre och bättre, mådde jag bara sämre och sämre och det kändes som ombytta roller. Både min dotter och min pojkvän har varit mitt största stöd under detta fruktansvärda jobbiga året. Men trots deras tålmodiga omtanke, känner jag att det är oerhört viktigt att jag får ha min egentid och ta tillvara på det som känns viktigt för mig.

Överlag var året 2014 ett händelserikt år både på gott och ont för oss alla inblandade. Men det året tog sitt slut och ett nytt år mötte oss alla och i januari månad kunde jag ta glädjen av att min dotters diagnos Borderline blev avskriven. Någonstans i slutet på februari månad kunde jag känna att det började lätta så smått i min tillvaro. Att min energinivå hade börjat öka och jag upptäckte att jag kunde hålla mig vaken hela dagen och sova ganska så bra på nätterna. Men jag har fortfarande en bit kvar att återhämta mig och de signaler jag idag får när det känns pressande tar jag på största allvar och gör någonting åt.

Jag vill inte påstå att det är lätt, men jag gör så gott jag kan. Att vara här idag med full närvaro och tänka tillbaka på vad jag har upplevt under många år och kan konstatera att jag frivilligt utsatte mig själv för stress och press under 20 års tid. Kanske är det inte så konstigt att jag till slut sprang rakt in i väggen med brak och dunder. Jag har även under de tre senaste åren lidit av en fysisk smärtsam sjukdom. Symptomen har tidvis varit lindriga, men plötsligt har det blossat upp igen och jag har upplevt sjukdomen som en envis liten jojo, som håller på att driva mig till vansinne. Även detta är energikrävande.

Under min tid av återhämtning har jag hittat nya sätt att bemöta min vardag och minska på min inre stress. Att ge sig själv tid att hitta nya tillvägagångssätt på hur just jag fungerar och vad jag behöver för att varva ner. Mina aktiviteter idag är begränsade och tidsinställda och följer jag inte mina egna regler märker jag snabbt effekten av energiförlust.

Som till exempel när jag känner för att skriva ett blogginlägg har jag hittat mitt sätt hur jag på bästa sätt kan minska på mina krav som kan upplevas annars så stressande. Jag skriver aldrig direkt i bloggeditorn! Istället öppnar jag ett dokument och börjar skriva om det som just då känns både behagligt och intressant att berätta om, att delge till andra.

Ofta kör jag fast och tappar fokus och får spara och stänga dokumentet och även lämna min laptop, för att sedan återvända när både ork och lust infinner sig på nytt. När jag sedan känner att min text är färdig kopierar jag texten och lägger över denna i bloggen och klickar på publicera. Vissa inlägg kan kanske ta någon dag att forma och publicera, men vissa kan ta ganska lång tid för mig att fastställa och bli klar med. Som denna texten påbörjade jag redan i slutet av januari månad och först för någon vecka sedan tillbaka blev jag klar och känner att nu är jag redo för att publicera min text.

Du som har valt att läsa min berättelse hoppas jag att du har funnit både intressant och givande och att inom dig spirar en förståelse. Offentligt, öppet rakt på sak och med ödmjukhet bjuder jag ärligt och uppriktigt på mina upplevelser, funderingar och känslor. Jag tar tacksamt emot skrivna kommentarer som ett gensvar på att du har engagerat dig och givit dig tid till att läsa mina skrivna ord.

Tycker du att detta känns viktigt och att andra ska kunna ta del av min historia är det fritt fram att länka och att dela mitt inlägg. Men skulle du finna detta betydelselöst och intetsägande, gör då ingenting, utan bara lämna allt i respektfull hänsynsfull tystnad.