Utelåst

Jag är nyckeln till alla låsen

som öppnar dörrar

där du fritt kan stiga in.

I mitt rum bjuder jag dig friheten

och dina känslor går inte i baklås.

Ångesten är bakom lås och bom

i ett annat rum bredvid.

Där finns även ilskan och frustrationen

och dom håller varandra sällskap i mörkret.

Här i mitt rum finns utrymme åt ljuset att spira

och där kan du och jag finna ro och växa oss starka.

När jag skrev den här dikten tänkte jag på min dotter Robin och allt som hon och jag har genomgått tillsammans. Vår kamp, vår smärta och vad vi båda tillsammans gav varandra, styrkan att fortsätta möta vår framtid.

Endast En Bokstav

Jag bankar min skalle tröttsamt mot betongväggen.

Desperat försöker jag skrika ut min smärta.

Vem ser och vem hör?

Ingen!

Alla blundar eller tittar på sin egen spegelbild.

Att försöka tala till döva öron är en omöjlig uppgift.

Dom tycker att de dom har att säga är viktigt.

Vad är rätt och vad är fel och var är sanningen?

I verkligheten handlar det bara om åsikter.

Det är väl bättre att alla får säga något?

Än att allt sägs av någon!

Orättvisa och rättvisa skiljer sig med endast en bokstav.

Kan dom urskilja den lilla detaljen?

Eller tar dom sig rätten att tala över mitt huvud.

Jag vet vad som är fel.

Men ibland får jag söka efter det som är rätt.

Att lyssna kan ge oss lärdom.

Att tala kan vara att sprida kunskaper.

Det är nu vi lever och formar en framtid.

En tid där våra barn ska ta över och skapa världens framtid.

Vågar vi erkänna att deras uppgift kommer att bli svår?


Känslan Bakom Ett Foto

Tider kommer och tider går. Tid är en dyrbar stund. Varje tid delas in i ett rullande schema. En timme, en dag, en vecka, en månad och ett år. Att räkna in tidcyklarna gör att vi kan minnas bättre. Tid kan ibland upplevas som ett ögonblick och ibland som en evighet.

 

Vi förstärker våra minnen när vi fotograferar, vi fryser tiden. I framtiden när vi tittar på våra foto, återupplever vi förgången tid och dåtidens känsla vaknar åter till liv. Vissa foto får oss att känna vemod, andra glädje och en del även sorg.

 

Jag förströr min tid ibland med att titta på foto ifrån förr. En del händelser minns jag tydligt utan att titta på mina foto och vissa minnen gömmer sig och dyker upp och överraskar. Vissa foto vill jag inte titta på, det gör alldeles för ont, jag vill inte bli påmind om smärtan. Andra foto får mig att känna varm behaglig lycka och jag sitter och ler åt mina fotominnen.

 

Ett av alla foto som jag tittar på, är på mig själv och min yngsta dotter. Det jag ser är glädje, men det jag känner är förtvivlad smärta. Kameran frös tiden i den stunden som vi bjöd på ett leende mot fotografen. Men jag vet vad hon och jag kände innerst inne.

Det är nu 15 år sedan som fotot togs, där vi båda sitter tätt tillsammans i soffan hemma hos mina föräldrar. Där hemma hos dom, kände vi tryggheten och omsorgen, men inom oss fanns oron och rädslan som annars var vår dagliga vardag. Tiderna har förändrats och vi med den och idag kan vi titta på fotot och endast minnas den tidens känsla.