Evig Kärlek

Den dagen det hände

var du tvungen att somna.

Din kropp orkade inte längre

och din själ flög bort.

Ditt liv tillsammans med mig

blev alldeles för kort.

Av smärtsam saknad jag gråter varje dag

och det finns ingen tröst.

Du finns inte längre vid min sida.

Men i varje slag mitt hjärta slår

känner jag din närvaro

och jag älskar dig i all evighet.

 


Verklighetens Mardröm

Jag drömde att jag inte kunde sova

och när jag vaknade var jag i en mardröm.

Är jag någons dröm i deras slumrande sömn.

Där han är min dröm

när jag är klarvaken i en oändlig evighet.

Jag måste tänka på framtiden

för att stå ut med nuet.

Men det räcker att jag sluter mina ögon i ett ögonblick.

Då ser jag honom glasklart och intensivt tydligt.

I ett vaket tillstånd, om jag vill,

kan jag se och möta hans glada blick varje dag.

Men det är smärtsamt och plågande

att beskåda hans ansikte i de foto som jag fotograferade

och frös tiden i vår närvarande och nära gemenskap.

De åren vi fick tillbringa tillsammans

satte sina påtagliga spår i min tillvaro

och jag kommer aldrig att sluta älska honom.


Bortglömd

Jag skulle resa bort

och hon sa:

Jag känner dig

för jag vet vart du ska.

Jag skickade ett brev till henne

där jag skrev:

Du känner inte mig

för du vet inte var jag är.


Ändå

Min Far var smålänning och min Mor lantbrukardotter.

Jag blev som jag blev när jag kom till.

Men jag var välkommen ändå.

I alla städer av alla växte jag upp i Malmö

och gick i skolan i nio långa år.

Med plus och minus och en släng av mobbing,

det kändes tungt och komplicerat.

Men jag tog mig i genom det ändå.

Åren gick och folk började kalla mig vuxen.

Att bestämma själv och skapa ett hem var ingen lätt uppgift.

Men jag gjorde det ändå.

I unga år blev jag ensamstående mamma

och först var jag vilsen och lite rädd.

Men jag klarade av det ändå.

Livet bjuder på motgångar och hinder

och man tror att allt är svårt och inget går i lås.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

Vi lever i vår tillvaro och vardag ändå.

Efter år av dagar så plötsligt en dag

var min Pappa borta.

Mitt hjärta slets i stycken och min själ ekade av saknad.

Men även detta kan jag klara av att leva med ändå.

Denna dikten tillägnar jag med värme och kärlek till båda mina föräldrar.


Jag Saknar Mig Själv

Ibland tillåter jag mig själv att sänkas ner i den mörka bottenlösa avgrunden.

Där finns ingenting och tiden står stilla och glädjen är endast ett minne.

Har jag tur, är mitt sällskap endast mina fundersamma tankar.

Men det händer att även dessa är frånvarande.

Ingen annan levande varelse är välkommen, för här råder endast ensamheten.

Min visit i skuggorna har en giltig anledning som i grunden är en smärta.

Ett par hårda ord, en förväntan och ett krav, serverar mig en lidelsefull stress.

Min välbalanserade harmoni känns plötsligt så avlägsen och jag upplever en förlust.

Den personen jag är i den stunden tycker jag illa om och jag saknar mig själv.

Jag äger inget flockbeteende,

jag tillhör inte mängden som delar en gemensam tillvaro.

En påträngande relation får mig att bli frustrerad

och min utvecklande kreativitet upphör.

Jag är inte ensam, jag väljer att vara själv och det är min önskan och mitt val.

Andra människors närvaro rubbar min existens

och jag förlorar uppskattningens värde.


Leva Tills Jag Dör

Den här dikten har jag skrivit till mig själv, men du får gärna läsa den!    

 

Jag är trött på att vara trött, det är så tröttsamt.

Den energi jag hade igår.

Den har jag inte idag.

Kan kanske bero på att den är förbrukad.

Det är tråkigt att ha det trist, för man blir så lätt uttråkad.

Ibland är det lättare att skriva än att prata.

Talet fastnar på min tunga och jag kan inte spotta orden ur mig.

Vill äta, har ingen aptit, känner bara apati.

Upplever hopplöshet, meningslöshet...

och min kropp är bara så himla livlös.

Jag vill leva tills jag dör.

Men varje dag är en ständig kamp om överlevnad.

Vem är det som jag överlever för?

 

>  En Grå Liten Varelse Som Tänker Färgstarka Tankar  <

 Foto: Autogoy   Retuschering: Ann-Ki

Själen Får Ta Straffet

Livet är en tillvaro där verkligheten är en mardröm.

I världen råder ett våldsamt krig.

Jag bekämpar en ständig strid där känslorna exploderar.

Soldater använder dynamit för att döda en främling.

För att hedra sitt fosterland och skydda sin familj.

Ett sår som aldrig läker infekterar folk till att hata.

Någon sitter i toppen och tro sig ha kontrollen.

Sanningen är att dom bara ger order och skapar en regel.

Kroppen är ett fängelse där själen får ta straffet.

Oskyldigt går vi här med skulden och skammen med dolken i ryggen.

Det som vi trodde var tryggheten var en illusion av friheten.

Vi åldras och slits ut och säger adjö, sen försvinner kroppen bort.

Själen som är, du och jag och vi, säger aldrig farväl.


Utelåst

Jag är nyckeln till alla låsen

som öppnar dörrar

där du fritt kan stiga in.

I mitt rum bjuder jag dig friheten

och dina känslor går inte i baklås.

Ångesten är bakom lås och bom

i ett annat rum bredvid.

Där finns även ilskan och frustrationen

och dom håller varandra sällskap i mörkret.

Här i mitt rum finns utrymme åt ljuset att spira

och där kan du och jag finna ro och växa oss starka.

När jag skrev den här dikten tänkte jag på min dotter Robin och allt som hon och jag har genomgått tillsammans. Vår kamp, vår smärta och vad vi båda tillsammans gav varandra, styrkan att fortsätta möta vår framtid.

Endast En Bokstav

Jag bankar min skalle tröttsamt mot betongväggen.

Desperat försöker jag skrika ut min smärta.

Vem ser och vem hör?

Ingen!

Alla blundar eller tittar på sin egen spegelbild.

Att försöka tala till döva öron är en omöjlig uppgift.

Dom tycker att de dom har att säga är viktigt.

Vad är rätt och vad är fel och var är sanningen?

I verkligheten handlar det bara om åsikter.

Det är väl bättre att alla får säga något?

Än att allt sägs av någon!

Orättvisa och rättvisa skiljer sig med endast en bokstav.

Kan dom urskilja den lilla detaljen?

Eller tar dom sig rätten att tala över mitt huvud.

Jag vet vad som är fel.

Men ibland får jag söka efter det som är rätt.

Att lyssna kan ge oss lärdom.

Att tala kan vara att sprida kunskaper.

Det är nu vi lever och formar en framtid.

En tid där våra barn ska ta över och skapa världens framtid.

Vågar vi erkänna att deras uppgift kommer att bli svår?


Endast Det Som Är Trasigt Kan Bli Helt

Först var jag liten.

Jag växte och blev stark.

Sen blev jag trasig.

Tillvarons väg var krokig och lång.

Till slut fick jag nog och stannade upp.

Spelar det någon roll om vägen är krokig eller rak?

Detta är mitt liv, mitt ansvar och mina beslut!

Jag valde att fortsätta att gå...

Händelserna kom och försvann och jag stannade kvar.

Ytan var lika stenhård som stål.

Men där inne i djupet var det mjukt som bomull.

Plötsligt när en dag hade blivit natt förändrades allt.

Huvudet var fullt av tusen tankar och sen blev det bara tomt.

Nattens mörker tynade bort och dagens ljus återuppstod.

Min själ hade fått en spricka och jag upplevde en plågsam smärta.

Men jag valde ändå att fortsätta gå på min slingrande livsväg.

Med målmedvetna steg och med blicken stadigt riktad mot min framtid.

Min vandring gav mig en erfarenhet, en kunskap att bära med mig.

Endast det som är trasigt kan bli helt.

Själens djupa sår läker med tiden och väntan känns oändlig.

Väntan tar sitt slut och tiden bekräftar att såren är läkta.

Det enda som finns kvar är ärren som påminner om förfluten plåga.

En sömnlös natt hade jag tusen tankar i mitt huvud och ändå kunde jag inte tänka en enda klar tanke. Men i gryningen kom orden till mig och denna dikten skapades.

Paradiset

Var är helvetet?

Om du befinner dig i rymden kan du titta ner på vår planet.

Då ser du att där finns helvetet!

Är rymden himmelriket?

Om du står på jordens mark och tittar upp mot stjärnorna.

Då tror du att det är himmeln.

Men det är bara en mörk och ljudlös oändlighet.

I din tanke, din drömmande känsla, där finns paradiset!

 


Dikten tillägnas alla som går i genom en känslomässig kris.


Vem Är Du?

I den putsade blanka ytan ser jag speglingen

av en kvinna som tålmodigt iakttar mig.

Jag tänker, vem är du?

Kvinnan i spegeln rycker smått på den ena axeln

och blinkar slött långsamt med sina ögon.

Sen tittar hon åter upp igen med stirrande blick.

Jag frågar, samtidigt som jag ser att kvinnans läppar rör sig.

Vem vill du vara?

Svaret kommer genast och bestämt

och rösten som ger svaret känns bekant och igenkännande.

Ljudvågorna studsar mot den glänsande och välputsade spegeln

lite blygsamt viskande, jag vill vara Ann-Ki.

Fundersamt fångar jag spegel-kvinnans svar och tänker,

men var är Ann-Ki?  


Hjärtats Tre Slag

Du ville ha det perfekt

och du trodde det blev perfekt.

Mitt förtroende ville du ha serverat på silverfat

och du log ditt pepsodent bländande leende.

Men bakom min rygg du spred din dynga

och tillvaron började stinka illa.

Du lyfte ditt huvud högt

och din näsa pekade rakt upp mot skyn.

Du slöt dina ögon för du ville inte se

och med kupade händer du höll om dina öron

för att slippa lyssna.

Du valde att packa in ditt liv i glänsande omslagspapper

och knöt en röd rosett om din värld.

Nu bär du omkring med din glamorösa lilla låda

och tror att livet handlar om lyx.

Men jag vet att din lilla inpackade present

som du gärna visar upp

inte innehåller några överraskningar.

Bakom glittrande papper och vackra rosetter i din tillgjorda papplåda

innehåller verkligheten som du valt att dölja.

Men för mig kan du ingenting dölja

för jag ser bortom din fantasivärld

och genomskådar vad du bär i din pappkartong.

Din dolda gåva som du bär, är som tre slag i hjärtat

ett slag av falskhet, ett slag av lögner och ett slag av bitterhet.

Hur länge ska detta hålla

innan ditt sorgliga hjärta ska brista.

 Den här dikten tillägnar jag en person som jag trodde stod mig nära och som jag naivt hade förtroendet för. Men ack, så fel jag hade! De verbala orden sades sist på våren 2011 och de skrivna orden växlades mellan oss på hösten 2012. Sedan blev det tyst och har varit så sedan dess, fast inte ifrån mig. Jag har gjort mina tappra försök till försoning och till förståelse och förlåtelse, men utan några som helst resultat, inget gensvar, bara tystnad... och det är kanske lika så bra det!
 

Försök aldrig att vinna tillbaka en person som har valt att förlora dig”


Strandsatt

Det känns som att jag är ute på djupt vatten mot okända mål

och båten håller på att sjunka.

Jag som inte kan simma och någon flytväst är jag inte ägare till.

Kanske guppar jag långsamt iväg

och hamnar till slut på ett grund och blir strandsatt

och går iland på en öde ö.

Där kan jag då sätta mig ner i lugn och ro under en palm i min ensamhet

och fundera över vad syftet är med min existens.  


Livet... En Terrorist?

Ångesten vill jag bara från kroppen köra ut.

Alla mina sörjande tårar är nu slut.

Den blöta näsduken hänger på tork.

I min kropp finns ingen lust och ork.

Kan inte längre äta och sova.

För tillvaron blev inte så som hon lova.

Trösten finner jag i samvaron med min hund.

Pojkvännen är en ständig apotekskund.

För bakom min bostadsdörr är jag inlåst.

Tilliten och förtroendet är som bortblåst.

Min vän försök ha modet att komma i balans.

Livet, vår tillvaro är ingen lätt dans.

Nu är det allvar och detta är din sista chans.

Gåvan av frihet du fick och kärleken i mitt hjärta bodde.

Var det en dröm, en illusion och något som jag bara trodde.

 


Det här dikten skrev jag när jag inte mådde så bra och det var i januari månad och fotot togs vid den tidpunkten och får illustrera känslan bakom mina skrivna ord.


Väntrum

Just nu i tillvaron känns det som att jag sitter i ett väntrum
och det tycks aldrig bli min tur!
 
I rummet finns inga fönster,
så här är lika mörkt som i urskogen mitt på natten.
 
Jag är som förstelnad, fastkedjad
och jag kan inte resa mig upp ur stolen.
 
Kanske lika bra
för jag hittar ändå inte dörren.

Alla Vill Bara Ha Mera

Här bjuder jag er alla på en sarkastisk text i form av en dikt, där bokstaven K har sin litterära tyngd. Är du av den känsliga sorten vill jag varna dig för att ett och annat grovt ord förekommer.
I historien sa en gång en Diktator: Kapitulera mera!
Butikskedjornas chefer säger: Konsumera mera!
Trädgårdsmästaren säger: Kompostera mera!
Värdinnan på festen säger till gästerna att: Konversera mera!
Personalen på psykakuten säger: Kämpa mera!
Politikerna säger till Radiotjänst: Kontrollera mera!
Familjerådgivaren säger till det gifta paret: Kompromissa mera!
Magnus Betnér provocerar publiken att: Käfta mera!
Elaka fördomsfullt folk tänker: Kritisera mera!
Psykopatiska Generalen ger order till lydig soldat: Kriga mera!
Våldtäktsoffret skriker i rättssalen: Kastrera mera!
Knarklangaren säger till pundaren: Knarka mera!
Hallicken säger till horan: Knulla mera!
Fuck them all...
...för vet ni vad jag säger till er?
Kommentera mera!
Så, vad väntar du på... att: Krångla mera?
Jag hoppas innerligt att ingen tog illa vid sig av mina vulgära ord. Tanken bakom orden är tänkta som ironi med en underton av viss allvarsamhet och att jag själv är road av att leka med orden.

Även Djävulen Har Sekretess

Är det nu jag ska släppa greppet
och ge upp?
Ni har släckt lampan
och jag vandrar runt i ett påtvingat mörker.
Jag hittar inte dörren
som ska leda mig ut i förståelse.
Ni kastar paragrafer och er sekretess
i mitt söndergråtna ansikte.
Mina talande och skrivna ord
möts endast av er eviga tystnad.
En tolkning som är ristad i sten
att jag ej längre är välkommen.
Detta svarta och djupa hål
är inte min plats här på jorden.
Du som en gång var mitt stora stöd
och alltid fanns där för mig.
Kan du komma nu?
Så jag kan få komma hem!
Den här dikten tillägnar jag alla myndigheter som blundar för verkligheten och jag var djupt förtvivlad och smått ilsken när jag skapade dikten. I stundens hetta kände jag mig utanför och hjälplös och för att stå ut och att orka kämpa vidare, är detta ett av alla mina sätt att frigöra den värsta ofrivilliga smärtan man kan påtvingas.

I Mitt Hjärta Du Bor

Ett gråtande hjärta
och en kropp full av smärta.
Där vid vägkanten du stod
och du fattade ditt mod.
En hemsk tanke dig slog.
Du önskade att döden dig tog.
Men det var bara i din fantasi du dog.
För dina läppar mot världen log.
Med piller, rakblad och en knuten snara.
Ditt liv svävar i stor fara.
Känsla av hjälplöshet och från mina ögon tårar föll.
Minnet av när jag, dig i min famn höll.
Dina händer var lekfulla och så små.
Dina pigga ögon likt himlen var blå
och alla motgångar var så få.
Men du kan nog mig aldrig lova
att jag om natten kan lugnt sova.
Men jag vet att din kärlek är oändligt stor
för du älskar mig som är din trygga mor.
Denna dikt skrev jag om och till min älskade dotter Robin efter hennes senaste suicidförsök,
som ägde rum för två veckor sedan.
Hon mår fortfarande mycket dåligt och är inlagd och får vård och omsorg.

Ingenting Och Ändå Allt

Varför göra någonting?
När allt man gör blir ingenting.
För ingen bryr sig ändå, om mina ting.
Jag sitter i ett rum av väntan
och alla i min omgivning har sin förväntan.
Ert eviga tjat, det mig stör.
För jag känner mig bara så skör.
Jag har ingen inpriration och ingen glöd.
Ingen kan ge mig sitt stöd.
För bara jag kan hjälpa mig i denna nöd.
Kom inte och banka på min dörr och säg till.
För jag vill sitta här i min lugna vrå alldeles still.
Du tror jag är tuff.
Men just nu är det en bluff.
Mitt svarta hål är just nu som störst
och ingen eller inget kan ge mig någon tröst.
Min kropp är stel och stram
och jag behöver ingen kram.

Tidigare inlägg