Jakten På Den Försvunna Energin

Vissa dagar är ofantligt jobbiga. Man befinner sig i sitt hem och tiden bara tickar på och man funderar och tänker och kommer fram till slutsatsen att man får inget vettigt gjort. Drömmen och ens önskningar att finna mer energi och använda denna i ett kreativt syfte tycks bara stanna kvar bakom ens pannben. Inlåst! Sådana här dagar har de senaste året blivit allt fler av och min frustration har blivit en vardaglig upplevelse.

 ”Ryck upp dig, så försvinner ångesten”, vissa personer kan ge sitt uttryck med just dom orden. Jag skulle vilja skrika dom döva i deras öron och vråla: ”Säg så till en person med fysisk värk, så försvinner säkert smärtan”. Lika urfånig dum kommentar!

Varför finns det folk som inte ens vill försöka förstå?

 

Har man inte förmågan att känna någon sorts empati, att inte ens kunna ställa frågan: Vill du berätta och förklara? Varför ska man då överhuvudtaget yttra sig? Vill man inte förstå, varför ens öppna munnen och ge sina kunskapsbefriande ord till någon sårad medmänniska? Bristande kunskaper och att bygga luftslott, där fördomarna haglar tätt är kanske lättare? Varför ge sig tid att stanna upp en kort stund och lyssna och kanske inse ren fakta om en person som har förmågan att sätta ord på sina känslor!  

Tyvärr så verkar det vara mer betydelsefullt att bara rycka på axeln och spotta ur sig sina smutsiga ord. Vem bryr sig? Alla lever ju sitt eget liv och det är så förbannat kostsamt att engagera sig, det är helt enkelt ingenting värt. Vad vinner man på att lyssna och försöka förstå? Tydligen förlorar man, sin dyrbara tid.

Tolkningen av mina beskrivande ord kan kanske få dig att tro att jag har fastnat i en tankebana som enbart innebär destruktivt beteende. Att jag någonstans i min tänkande skalle endast ägnar mig åt att fundera och tillåta mig sänkas av andras nedlåtenhet. I så fall är inte min text tillräckligt tydlig! Jag får väl skylla mig själv som bara beskriver den där lilla negativa biten av ett så mycket större perspektiv i det mänskliga beteendet som vi alla försöker förstå oss på.

Ett talande ord kan sägas på många olika sätt och kan även tolkas därefter. Personen som talar, säger sina ord med sitt tonläge och lyssnaren känner även dess energi och ser kroppsspråket. Alla har vi dåliga dagar och andra dagar är bättre. Vårt eget sinnestillstånd, om den är uppåt eller nedåt har även sin påverkan hur vi tolkar varandra. Har man en dag som upplevs besvärlig och påfrestande är man även i ett mer känslomässigt underläge och tolkar sagda ord mer negativt. Är vi mer upprymda och känner fridfullhet, blir tolkningen mer åt det positiva.

Men även när vi är glada och känner lycka kan ett par hårda ord få oss att vända helt om och vi känner oss ledsna, kanske även upplever vi ilskan. Det mänskliga beteende är ofta svårt att tolka och speciellt när man upptäcker att personer säger en sak, menar en annan och gör det tredje. Förvirringen man känner kan göra den klokaste smått tokig. Förtroendet man hade förintas och istället ställer man in sig på att vara förberedd på fler orättvisa dömande ord som man absolut inte kan identifiera sig med.  

Vet man vem man är och vet vad man vill och vad man kan, att ens självkänsla är stark och att man öppet står för sin personlighet, har ett vänligt sinne och använder sig av både logik och känsla välbalanserat i sina möten med andra människor och dessa människor påstår att man har ett vasst och otrevligt bemötande, har dom förmodligen förväxlat personlighet med attityd. Min personlighet är den jag är och min attityd beror på hur jag blir bemött av andra. Jag är inte intresserad av att lägga energi på att tycka illa om personer som ständigt har behovet av att kritisera och vara hatiska mot mig. Min uppmärksamhet ger jag till de personer som jag gillar och dom som accepterar och uppskattar mig och min personlighet.

Om man har en stark integritet och blir attackerad av andra människors kritik, fördömanden och krav så blir man trots allt sårad och det är lätt att man börjar funderar på varför vissa människor beter sig illa och som har ingen tanke på att visa hänsyn och ge en respekt. Även en person som kan uppfattas som modig och stark, har känslor och kan bli förtvivlat illa berörd. Vad vi upplever, känner och tänker syns inte alltid, därför gör man rätt i att säga vad man känner och tycker. Dessvärre har det inte alltid någon påverkande positiv effekt!

Hur människor behandlar dig är deras ansvar. Hur du reagerar är ditt. Den enda man kan förändra är en själv. Att försöka förändra andra resulterar i kaos och man kommer bara att bli utmattad och bitter. Men man kan ha kontroll och styra sina egna tankar och hur man ska och kan bemöta sig själv. Om någon ”gör dig illa” och du har ingen förmåga och ingen kontroll på att styra den andra till förståelse, tillåt dig att släppa, förlåta om det behövs och sedan gå vidare. Man har inget att vinna på att strida mot det omöjliga.  

Varje gång man tänker på något negativt som man har upplevt, utsätter man sig själv och ens kropp med att återuppleva händelsen igen. Eftersom vår hjärna inte kan skilja på det som har inträffat ”på riktigt” och på det som man ”bara tänker”. Man ökar alltså mängden av negativitet i sin kropp som i längden kan påverka ens hälsa. Allt som man har upplevt fram till nu, är historia och det existerar inte längre, annat än i ens tankar. Att älta och fastna i negativa händelser vinner man ingenting på. Våra liv är här och nu och varje dag är ny.

Att ge ”ondskan” förlåtelse kan man kanske uppfatta som en svår uppgift. Men det handla inte om att man ska förlåta en persons dåliga beteende, för personen i fråga är kanske inte ens medveten om sina dåliga handlingar. Därför ska man ge sig själv den befrielsen och friheten att tolka förlåtelse som en gåva. Antingen om du själv får den eller ger den till någon annan. När du ger din förlåtelse, gör du detta inom dig själv, för att visa förlåtelse till en person som inte är motiverad till att försöka förstå, är ungefär som att få en myra att förstå hur stor världen är. I din förlåtelse skapar du positiva energier till att förstå att alla kan inte förstå. Man hjälper sig själv till att må bättre!

Om man vandrar genom tillvaron likt en liten tvättsvamp och drar till sig alla negativa energier som folk bjudet en, kommer man förmodligen att gå under. Likväl om man själv är av den sortens människa som sprider negativa energier, kommer man förmodligen att till slut bli ensam och utstött. Vad är det som man behöver tänka på när man använder sig av positiv energi? Man undviker kritik, dömande och krav. Man kan fortsätta att höra vad andra säger, men man slutar att lyssna när de negativa energierna serveras. Detta gäller även en själv, att man inte kritiserar, dömer och ställer krav. Omge dig med människor som ger dig positiv energi.

 

För att avrunda min berättande text och avsluta mitt budskap, slutar jag med att skriva om det jag påbörjade skriva om i inledningen av denna text.

 

Om man säger att man har brist på energi, svarar många med att säga ”du sover för lite”. Om jag berättar att jag är, utbränd, ”har gått in i väggen”, svarare de flesta med att säga att jag förmodligen stressar för mycket. Sjukvården sätter en annan bedömning på ens hälsotillstånd, man får diagnos utmattningssyndrom.

Att bli och att vara utbränd, har många personer en förutfattad inställningen till och ofta bristande kunskaper om. Många tror att man blir endast utbränd om man har ett fysiskt krävande förvärvsarbete. Den myten har jag en önskan om att vända till en sann verklighet, genom att ärligt lägga fram vetenskaplig fakta och berätta min historia i hopp om att nå ut till människor som vill försöka förstå.  

Vad är utmattningssyndrom?

Långvarig stress kan leda till utmattning. Man klarar för det mesta av att hantera stress om man bara får tillräckligt med tid för återhämtning. Om balansen mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning.

 

Lite förenklat kan utmattning sägas vara det sista stadiet av stress. Man har under lång tid inte brytt sig om signalerna om att kroppen och själen far illa och man kan behöva lång rehabilitering för att kunna fungera som vanligt igen. Om man får diagnosen utmattningssyndrom har man haft en eller flera påfrestningar under minst ett halvår. Stressen har gjort att man har fått flera symtom som har pågått under minst två veckor.

 

Om man har en uppgifter som tar energi och kraft utan att ge tillräckligt mycket tillbaka, kan det i längden leda till att man blir utmattad. Även påfrestningar i privatlivet kan vara utlösande. Långvarig arbetslöshet, dödsfall, sjukdom eller en separation är svåra händelser som de allra flesta upplever som stressande.

 

Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska. Oftast har man haft ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre tid innan man blir sjuk. Ett vanligt symtom är att man upplever en stor trötthet, som hur mycket man än försöker, inte går att vila bort. Andra symtom är minnesstörningar, oro och ångest, sömnproblem och hjärtklappning. Det är vanligt med skuldkänslor!

 

Själva insjuknandet kommer ofta smygande, men kan ibland vara dramatiskt då man upplever att man ”går in i väggen”. Man kan då plötsligt få svårt att orientera sig, svårt att göra vanliga vardagliga saker, blir förvirrad, känna stark ångest och få yrsel. När prestationsförmågan försämras är det lätt att känna sig misslyckad, få skuld- och skamkänslor och bli nedstämd. Man blir känslomässigt utmattad och överkänslig för all slags stress. Fortsätter tillståndet blir ångestattacker vanliga.

 

Symtom som sjukvården beskriver är:

Lättirriterad, orolig och nedstämd. Det är också vanligt att man har ångest. Försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att planera och genomföra uppgifter. Svårt att somna och eller många uppvaknanden under natten. Energilöshet, trötthet som är svår att vila bort, utmattning. Hjärtklappning, magkatarr, förstoppning, högt blodtryck, värk, överdriven ljudkänslighet.

 

Ibland talar man om utmattningssyndrom med egentlig depression, eller utmattningsdepression som det också kallas. Det innebär att man har fått en depression som utlösts av stress. Men det är inte alla med utmattningssyndrom som blir deprimerade.

 

Tid för återhämtning är viktig! Under stressiga perioder behöver man också ta sig tid att varva ner och ta det lugnt för att samla kraft och återhämta sig. Detta behöver inte bara vara vila utan kan också innebära att man motionerar eller umgås med familj och vänner. Det är också bra att försöka sova ordentlig.

 

Vad som gör att man varvar ner är väldigt individuellt. Det kan vara bra att försöka hitta sitt eget sätt att koppla av och känna lugn och ro. Förutom att vila, motionera och sova ordentligt finns det mycket annat man kan göra själv för att undvika att bli sjuk av stress. Ju tidigare man lägger märke till de stressrelaterade besvären desto snabbare kan man förhindra att de blir värre.

 

Hur påverkas livet av utmattningssyndrom?

Det kan ta lång tid att bli återställd. De allra flesta som får utmattningssyndrom blir så småningom friska men det kan ta lång tid och man kan må mycket dåligt och känna stor hopplöshet under tiden. Hur lång tid det tar innan man återhämtat sig varierar. Till exempel beror det på hur dåligt man har mått och vilka förutsättningar man själv har för att bli frisk.

 

Att leva med stress utan att bli sjuk igen är svårt att säga hur livet kommer att bli efter att man har haft utmattningssyndrom. Reaktionerna är väldigt individuella. Många upplever att "tröskeln" för hur mycket stress man tål är betydligt lägre än den var innan man blev sjuk. Man är helt enkelt mer stresskänslig än tidigare.

 

Det bästa sättet att undvika att bli sjuk igen är att lära sig att känna igen sina egna varningssignaler och bromsa i tid. Många som har gått igenom utmattningssyndrom blir också bra på att tolka sina egna reaktioner och i tid hitta sätt att varva ner innan stressen blir skadlig. Med hjälp av sina nya kunskaper om sig själv och om stress kan man leva på ett mer harmoniskt sätt och bli bättre på att ta hand om sig själv.

 

Vad kan man göra som närstående till någon med utmattningssyndrom?

Om man har någon i sin omgivning som har fått eller är på väg att få utmattningssyndrom är det viktigt att man förstår att det kan vara ett allvarligt tillstånd. Orkar man kan man själv försöka avlasta genom att exempelvis hjälpa till med städning, diskning, handla eller göra andra ärenden. Det är också bra att försöka komma ihåg att den som har utmattningssyndrom

gör så gott han eller hon kan.

 

Även små krav, som att gå ut med soporna eller att hänga tvätt, kan kännas överväldigande. Därför är det bra att vara lyhörd och låta den som är sjuk själv bestämma takten, samtidigt som man försöker uppmuntra och stötta. Eftersom den som är sjuk kan behöva stöd under lång tid, är det lika viktigt att själv försöka hålla en bra balans och ta hand om sig själv. Genom att lära sig mer om stress och konsekvenserna av stress, kan man lättare förstå vad som händer och vad den som är sjuk upplever.

Du som har valt att läsa denna text har hitintills tagit del av ren fakta om vad utmattningssyndrom är och hur den som drabbas kan känna och uppleva. Därför vill jag gärna delge min personliga berättelse i hopp om att fler personer inser och förstår allvaret om hur lång tid det kan ta innan man själv förstår och inser konsekvenserna av vad resultatet kan bli efter långvarig utsatthet i form av psykisk och fysisk stress. För att kunna ge ett brett perspektiv väljer jag i all sin enkelhet att presentera en resumé om hur min tillvaro har varit genom åren som har passerat.

När man befinner sig i centrum av alla tänkbara händelser som innebär stress, förstår man kanske inte vad man egentligen tillåter sig utsättas för. Det är först efteråt som man inser vad man har utsatts för. Erfarenheten har man inte under tiden allt sker, den får man allt eftersom tillvarons tid passerar.

Redan under 1990-talet befann jag mig i en tillvaro där kraven var orimliga som jag försökte leva upp till. Förväntningarna ifrån de människor som jag umgicks med på den tiden innebar oftast att jag var en självklar resurs och jag tillät att vara hon som alltid ställde upp. Det fanns inga gränser! I slutet av 90-talet blev jag även utsatt för ett grovt våldsövergrepp och mitt innersta trasades sönder och två veckor senare fick jag stöd och hjälp ifrån sjukvården. Samborelationen som jag levde i var krävande och samtidigt kvävande. Mitt egentliga jag förvandlades till någon annans skapelse och jag tyckte inte om den person jag blev. Gång på gång försökte jag frigöra mig, men övertalades till att besluta något som jag inte ville. I cirka sammanlagt tio år befann jag mig i detta lilla helvetet och då inkluderar jag in två år av en kostsam vårdnadstvist som var på väg att knäcka mig totalt.

Under de där två åren hann jag inleda en ny relation som till en början kändes bekväm och trygg och vi levde tillsammans som en riktig familj med dina och mina barn. Bakslaget på denna lyckan var att jag upptäckte att det fanns ett missbruk med i bilden. Jag som var hon som alltid ställde upp vaknade åter igen till liv och agerade med full styrka och försökte med alla medel och metoder att få vederbörande att inse vad denna åstadkom för skada, både mot sig själv och sin omgivning. Men jag lyckades inte! Jag fick släppa greppet och ge upp och gå vidare.

Samtidigt som jag var på väg att flytta till mitt nya hem tillsammans med min yngsta dotter kom nästa smäll. Det kändes som att jag fick ett slag av en hårt knuten näve i min mage och all luft gick ur mig och marken under mina fötter försvann och jag greps av panik. Min älskade underbara pappa lämnade livet, min bästa vän var plötsligt borta för all tid och evighet och jag var övertygad om att mitt hjärta skulle sluta slå. Han som alltid hade varit min stora trygghet och en stark förebild, som alltid lyssnade och trodde på mig och gav mig friheten att få lov att vara mig själv, fanns inte längre vid min sida. Den sorgen jag upplevde kan jag inte med ord beskriva, så smärtsam var den förlusten.

Ett nytt hem och åter igen som ensamstående förälder, samtidigt med ett hjärta full av saknad och sorg gav jag mig själv uppgiften att vara en stödjande resurs för min mamma som plötsligt var ensam och kände sig förvirrad av den tomhet som uppstod efter ett äktenskap som hade varit hennes trygghet i 55 år. Det var en självklarhet att finnas där för henne och att ge henne stöd och hjälp som hon behövde. Men jag glömde bort en sak och det var att jag gav inget utrymme åt att sörja själv.

Det gick ungefär ett och ett halvt år och plötsligt gapade det där stora mörka sorgfyllda hålet och jag sögs in och drogs ner. Det var dags för min dåvarande hund, min vän sedan drygt åtta år tillbaka att möta döden. Den förlusten som för sig var sorglig och smärtsam blev också som att öppna dörren på vid gavel till att ge mig hän i att bearbeta sorgen efter min pappa. I den stunden lovade jag mig själv att ge mig den tiden som krävdes för att hitta tillbaka till min harmoni och min balans.

I tre år isolerade jag mig och den enda personen som jag gav mitt engagemang åt, var min dotter som tidvis visade tecken på att må känslomässigt dåligt. All annan social kontakt med mina vänner, både gamla och nya skötte jag genom att vara tillgänglig via internet. Dom tre åren fann jag många svar om vem jag är och vad jag önskar, en lärorik period i min tillvaro som jag fortfarande är tacksam över att fått uppleva. Att ge sig själv tid till återhämtning är bra, men att isolera sig en längre period kan innebära vissa motgångar, att man har svårt för att öppna dörren till det okända och stänga dörren till det kända. Någonstans fattade jag modet och vågade ta steget till en förändring som jag då inte hade en aning om vart det skulle leda till.

På våren 2010 kom jag i kontakt med en man och vi växlade e-post meddelande med varandra i två månader och när vi väl träffades var vårt första möte 12 timmar långt. Alla gamla minnen om tidigare relationer försvann och jag upptäckte något som jag aldrig tidigare i livet fått uppleva. Den sanna kärleken! Han och jag tillsammans var som att lägga den där lilla pusselbiten på plats och förstå och känna helheten av en välbalanserad harmoniskt tillvaro där vi ger och tar emot av fri vilja och tillåter oss vara just dom vi är. Inga krav, ingen kritik och ingen som dömer den andre. När någon av oss upplever osäkerhet, kanske tvivlar på sin förmåga finner den andre hoppet och tryggheten och vi båda tillsammans lär av varandra. Våra förmågor samspelar och har gjort sedan den dagen vi sågs allra första gången.

När han och min relation hade varat i cirka ett halvt år inträffade en händelse som ingen av oss var beredda på. Min dotter tog sitt första suicide försök. Det som vi tre tillsammans upplevde under ett par år kom att betyda en hårt sammanknuten familjär trygghet som vi har idag. Vägen hit har varit smärtsam, händelserik och lärorik. Min dotters psykiska mående har kostat oss alla tre mycket energi, var och en på sitt personliga sätt.

Alla dessa turer mellan hemmet och akuten är oräkneliga och hennes suicide försök blev till slut så många att man tappade räkningen. På sensommaren 2011 fastställdes diagnos Borderline och det blev vår karta som vi försökte tolka. Den kunskap jag fick lära för livet innebar inte bara vad sjukvården har att berätta. Utan jag sökte mig utåt i bland annat bloggvärlden för att förstå diagnosen. Men givetvis låg den största lärdomen i att prata, fråga och framför allt lyssna på min dotter.

Under en femveckors period hade jag även en av min dotters goda vänner boende hemma hos mig och denna person mådde uselt och behövde stöd, vilket jag gärna engagerade mig i. Jag vet inte hur många personer inom psykvården som jag har fått ”bråka” med och i princip ta kommandot över och talat om att vem som helst kan väl sticka näsan i en psykologibok och tro sig veta vad som behövs och vad som är rätt och bäst. Men där stod jag mitt upp i verkligheten med all empati och smärta och rädsla inför min dotters mående. Ovissheten var väl den känslan som var allra värst att bära. Vad kommer härnäst att inträffa, var alltid den ständiga frågan.

Det största stödet som jag till slut fann var alla delaktiga personer som blev inkopplade ifrån Socialförvaltningen. Dessa personerna är jag evigt tacksam över att dom lyssnade på mig och förstod allvaret. Min dotter flyttade till en träningslägenhet och det var kanske inte det bästa alternativet på att stödja och hjälpa henne, trots alla insatser. I fyra månader stod man hela tiden i beredskap på att det allra värsta kunde inträffa. Det var kaos! Än en gång vände jag mig till Socialförvaltningen med min ständiga plåga och dom insåg allvaret och jag föreslog att min dotter skulle få stöd och hjälp på ett behandlingshem. Den svåra biten var väl att få min älskade dotter att inse fakta och förstå att hon behövde denna typ av stöd och behandling. Hon accepterade och var sedan boende på behandlingshemmet i ett år.

Under det året kom de första varningssignalerna om att jag var körd i botten och var totalt utmattad. Jag kunde sova på förmiddagen, eftermiddagen och på förkvällen och stöp ändå i säng och sov på natten. Min pojkvän blev orolig och tog kontakt med sjukvården och jag träffade både en läkare och påbörja samtal med en psykolog. Men jag kände mig inte bekväm i den situationen och avbröt kontakten med psykologen. Däremot så fann jag mitt stöd i Socialförvaltningens öppenvård som hade erbjudit mig en föräldrastödskontakt. Än en gång är jag dom evigt tacksamma för deras insatser. Dessa samtalen var utvecklande och jag växte mig starkare och den kontakten varade även när min dotter hade flyttat in i sin nya träningslägenhet. Så småningom fanns inte samma behov av att ha dessa mötena i öppenvården så vi avrundade och avslutade kontakten.

Jag trodde övertygat att jag var stark nog och fortsatte som vanligt. Nu såhär efteråt inser jag att jag fick många varningssignaler, men som jag tydligen lät passera utan någon som helst uppmärksamhet. Den rejäla smällen kom i maj månad 2014 och ärligt talat så ”gick jag in i väggen”. De orden är en bra beskrivning på hur det hela kan kännas. Min dotter råkade av en händelse vara närvarande när detta inträffade och hon blev orolig och rädd. Hon erbjöd sig att ringa 112, men jag protesterade helvilt och var smått aggressiv.

Men hon tog saken i egna händer och ringde ändå, för hon insåg allvaret att hennes mamma var totalt utom kontroll. Jag själv har många minnesluckor kring händelsen i det stora hela. Men min dotter har berättat efteråt hur jag betedde mig och jag häpnar över hur en människa kan kollapsa och tappa bort sig totalt i förvirring. Såklart ville läkaren att jag skulle bli inlagd, men jag ville bara hem. Jag fick min vilja genomförd och min dotter släppte inte greppet om mig. Hon stannade hemma hos mig i två dygn och därefter var jag mer talför och kunde göra mig förstådd och även förstå omfattningen av mitt hälsotillstånd.

I det stora hela kan man väl säga att hela året 2014 var ett tungt år för mig och allt som hade varit enkelt och självklart var plötsligt de svåraste att utföra. Alla underliga misstag man har gjort och inte fattat att jag själv har åstadkommit händelserna. Som till exempel jag står i köket vid spisen och tillagar mat och plötsligt så tjuter brandlarmet och jag undrar var någonstans det brinner. Att steka sin blivande middagsmat på högsta värme, så att det rök om stekjärnet kunde jag tydligen inte sammankoppla. Det inträffade många händelser som var tokiga! I takt som min dotter mådde bättre och bättre, mådde jag bara sämre och sämre och det kändes som ombytta roller. Både min dotter och min pojkvän har varit mitt största stöd under detta fruktansvärda jobbiga året. Men trots deras tålmodiga omtanke, känner jag att det är oerhört viktigt att jag får ha min egentid och ta tillvara på det som känns viktigt för mig.

Överlag var året 2014 ett händelserikt år både på gott och ont för oss alla inblandade. Men det året tog sitt slut och ett nytt år mötte oss alla och i januari månad kunde jag ta glädjen av att min dotters diagnos Borderline blev avskriven. Någonstans i slutet på februari månad kunde jag känna att det började lätta så smått i min tillvaro. Att min energinivå hade börjat öka och jag upptäckte att jag kunde hålla mig vaken hela dagen och sova ganska så bra på nätterna. Men jag har fortfarande en bit kvar att återhämta mig och de signaler jag idag får när det känns pressande tar jag på största allvar och gör någonting åt.

Jag vill inte påstå att det är lätt, men jag gör så gott jag kan. Att vara här idag med full närvaro och tänka tillbaka på vad jag har upplevt under många år och kan konstatera att jag frivilligt utsatte mig själv för stress och press under 20 års tid. Kanske är det inte så konstigt att jag till slut sprang rakt in i väggen med brak och dunder. Jag har även under de tre senaste åren lidit av en fysisk smärtsam sjukdom. Symptomen har tidvis varit lindriga, men plötsligt har det blossat upp igen och jag har upplevt sjukdomen som en envis liten jojo, som håller på att driva mig till vansinne. Även detta är energikrävande.

Under min tid av återhämtning har jag hittat nya sätt att bemöta min vardag och minska på min inre stress. Att ge sig själv tid att hitta nya tillvägagångssätt på hur just jag fungerar och vad jag behöver för att varva ner. Mina aktiviteter idag är begränsade och tidsinställda och följer jag inte mina egna regler märker jag snabbt effekten av energiförlust.

Som till exempel när jag känner för att skriva ett blogginlägg har jag hittat mitt sätt hur jag på bästa sätt kan minska på mina krav som kan upplevas annars så stressande. Jag skriver aldrig direkt i bloggeditorn! Istället öppnar jag ett dokument och börjar skriva om det som just då känns både behagligt och intressant att berätta om, att delge till andra.

Ofta kör jag fast och tappar fokus och får spara och stänga dokumentet och även lämna min laptop, för att sedan återvända när både ork och lust infinner sig på nytt. När jag sedan känner att min text är färdig kopierar jag texten och lägger över denna i bloggen och klickar på publicera. Vissa inlägg kan kanske ta någon dag att forma och publicera, men vissa kan ta ganska lång tid för mig att fastställa och bli klar med. Som denna texten påbörjade jag redan i slutet av januari månad och först för någon vecka sedan tillbaka blev jag klar och känner att nu är jag redo för att publicera min text.

Du som har valt att läsa min berättelse hoppas jag att du har funnit både intressant och givande och att inom dig spirar en förståelse. Offentligt, öppet rakt på sak och med ödmjukhet bjuder jag ärligt och uppriktigt på mina upplevelser, funderingar och känslor. Jag tar tacksamt emot skrivna kommentarer som ett gensvar på att du har engagerat dig och givit dig tid till att läsa mina skrivna ord.

Tycker du att detta känns viktigt och att andra ska kunna ta del av min historia är det fritt fram att länka och att dela mitt inlägg. Men skulle du finna detta betydelselöst och intetsägande, gör då ingenting, utan bara lämna allt i respektfull hänsynsfull tystnad.

Ungdomsjouren

Många unga som avslutar sina liv gör det i impuls. De vill inte dö men de orkar inte leva. Att få prata med en trygg vuxen som lyssnar och sen i möten få verktyg att fortsätta leva genom coachsamtal eller terapi gör att varje samtal kan handla om liv och död. Sprid informationen om att ungdomsjouren finns och att alla som behöver hjälp och stöd finns att få. Våra barn och våra ungdomar är vår framtid.

Fotot är hämtat ifrån Stiftelsen Hand i Hand på facebook

En Dag I Taget

Alla som följt mina skrivna ord en längre tid tillbaka har fått möjligheten att titta in i min tillvaro, där jag öppet berättar om mina upplevelser och mina tankar. Jag har bjudit på olika sorters känslor, ibland de där spröda smärtsamma känslorna, men även har jag också logiskt förklarat med kloka och välvalda ord på mina personliga reaktioner och mitt agerande.

 

Stundtals gånger har jag ärligt berättat ifrån djupet av mitt hjärta om min och min dotters relation. Jag har alltid haft hennes godkännande när jag har uttryckt mina upplevelser i skrift, så som jag har tyckt och sett det hela och gör än idag. All smärta och kamp vi båda har genomgått de senaste åren har givit min dotter en mer närvarande kontakt med sitt inre och i detta har hon växt sig starkare för varje dag som har gått.

 

Även jag som förälder och nära vän har lärt mig mycket, inte bara om hur andra mår och vad som kan driva deras handlande till allvarliga konsekvenser. Att få dela min dotters tillvaro och att lyssna och att prata om det som har gjort ont i kropp och själ, att försöka förstå. Även jag har utvecklats som person och lärt mig mycket om mig själv genom att vara hennes tröst och stöd. Det viktigast jag lärde mig var att jag förstod att även jag är en viktig person, som inte får glömma bort att leva mitt eget liv och genom detta hade jag betydligt lättare för att sätta gränser.

 

I framtiden när jag kommer att tänka tillbaka, så kommer jag att minnas året 2014 som ett utvecklande år, där varje liten sprucken del sattes ihop till en helhet. Året då min dotter hittade hem! Hon fann sig själv och hon upptäckte även att hon tycker om sig själv och jag önskar att så skall det förbli. Hon har idag framtidsvisioner, hennes självkänsla är betydligt starkare och hon har tillit till sin omvärld.

 

Hon har upplevt mycket, sådant som en förälder inte vill att ens barn ska genomlida. Hennes motgångar gav henne insikt och hon förstod att om detta skulle fortgå, skulle hon förlora allt. Min dotter insåg att det var det inte värt! Hon vill ha ett liv! Hon har fattat det ena efter det andra kloka beslutet och jag har uppmuntrat och visat min glädje och även min stolthet över henne, var eviga dag.

 

Därför vill jag gärna med stolthet berätta att min dotter har nu varit fri ifrån sitt missbruk i 80 dagar. Vad är 80 dagar? Kort eller långt? För en person med ett beroende är detta mycket stort och det känns oerhört mäktigt. Jag vill även gärna med glädje berätta att hon nu den 4 november har varit destruktivt självskadefri i ett år. Hon tar en dag i taget och det kommer hon att fortsätta med!

Foto: Fotograf Jane Svensson

Till Minne Av Robin Williams

Depression är inte ett skämt. Det är en verklig sjukdom som man inte skojar om. Inga pengar eller berömmelse kan fixa det, hur rik man än är på pengar. Även den roligaste och den stora komikern i vår värld, här på jorden, kunde inte tänka bara positivt och bli hel. Stötta de som dagligen slåss med sin depression och andra psykiska motgångar och problem.

För deras känsliga mående kan till slut ta deras liv. 

Robin Williams    1951 07 21 - 2014 08 11

På Väg Mot Nya Mål

Mitt psykiska tillstånd tycks ha stått stilla under en mycket lång tid...eller ska jag vara riktigt ärligt så har det gått mest utfört i flera månader! Energiflödet har pyst ut sakta men säkert ut ur min kropp för varje dag som har gått och jag har vandrat runt som ett tomt gitarrfodral. Vart tog gitarren vägen? Har någon stulit den? För min önskan är att kunna få slå an på strängarna och åter igen höra ljuva toner i min tysta och gråa värld. 

Min dotter, hunden Lilleman och jag sommaren 2008
 
Vill inte på något sätt utsätta någon för att det är något i min omgivning som har åstadkommit detta eviga bristande tillstånd, att det har resulterat i denna utvecklingen eller ska jag uttrycka det som en sorts avveckling istället som aldrig tycks ha ett slut. Jag har väl mig själv att skylla på, till viss mån att det tycks bara gå i fel riktigt. Det vill säga, vägen långt ner i den mörka källaren. Låter det hemskt och trist? Fortsätt att läsa och se att det ljusnar...
Jag och min dotter hösten 2010

Alla vet väl vid det här laget att jag har i ett flertal år tillbaka kämpat med att vara en god medmänniska och närstående och visat min största omtanke och största engagemang att vara ett stort stöd och en närvarande förälder till en dotter som har diagnos Borderline och ett missbrukande beroende. En uppgift som jag har tagit på största allvar med stor empatisk och kärleksfull handling i den mån som mina erfarenheter har drivit mig framåt i vår gemensamma tillvaro. Jag ångrar inget, för det har varit en självklarhet att stå vid hennes sida i alla tänkbara situationer, som ibland har varit som att hålla i en skör tråd, som näst intill har varit på gränsen till att brista. Samtidigt har det givit mig lärorika kunskaper som jag mer än gärna delar med mig till andra drabbade, både till utsatta och till deras föräldrar och andra närstående.
 Jag och min dotter sommaren 2013

Resultaten av denna eviga kamp, sida vid sida tillsammans med min dotter resulterade i att en vårdplanering öppnades och beslut fattades att vi ej längre kunde bo i samma bostad. Detta beslut var ett stort steg för mig att ta där jag inledningsvis kände det hela som att jag svek min dotter och släppte förmåga att klara av min roll som en trygg och förstående förälder. Men vad hade inträffat om vi hade fortsatt i gamla spår? Min dotters symptom hade eskalerat och jag som närstående och som mamma hade ingen lugn stund 24 timmar om dygnet. Sakta men säkert försvann jag som en beskyddande förälder och ingick i rollen som sjukvårdare, terapeut och arbetade som ett ideellt obetald vaktbolag.
Socialförvaltningen och psykvården hade dessvärre inte så många långsiktiga och bra lösningar på att hjälpa min dotter. Vid den här tidpunkten i tillvaron fick jag känslan av att deras första tänkbara lösning var att separera mig och min dotter, så att jag kunde få en lugnare tillvaro. Tänk så  fel detta kändes! Men jag förstod samtidigt deras snabba agerande och att alla inblandade hade som mål att värna om både mig och min dotter.
Bara ett par få veckor senare tilldelades min dotter en träningslägenhet och sen bröt det riktiga helvetet ut... Hon levde i misär bland alkohol, piller och cannabis. Den tillvaro som jag tidigare levt i var långt ifrån en orolig tid jämfört med hur det hela hade utvecklats till. Min oro var defensivt befogad och det kändes som att jag höll på att förlora min älskade dotter och min mardröm var att finna henne död en dag i hennes bostad.
Resultatet av hur hon levde sitt ”nya liv” gav mig en starkare och intensivare förmåga och kampen var lika glödhet som en brinnande eld och mitt tålamod hade inga gränser. I cirka tre månader höll min dotter fast vid sitt ansvarslösa och utflippade leverne. Jag ingrep och samtalade med henne utan att visa ett enda tecken på förtvivlan, bara logiken fick tala och jag målade upp minnesbilder och metaforer  för henne ifrån min egen bakgrund och även om en närstående släktings öde. Till slut insåg min dotter att hon levde ett farligt liv och ville ha hjälp.
Min dotter var boende på ett behandlingshem under ett års tid och det hade sina nackdelar och även sina positiva effekter. På ett behandlingshem förekommer det utmaningar och lockelse och personerna som är boende på hemmet sätts i situationer där det förekommer frestelser. Att det förekommer både alkohol, droger och piller kan man som utomstående tro är rena rama fantasierna, men det är en enkel match för de boende att smuggla in på alla möjliga tänkbara sätt. Min dotter blev erbjuden både den ena och det andra, sådant som hon aldrig tidigare hade haft ett tanke på att prova, bland annat ecstasy och min dotter ramla dit av nyfikenhet. Men hon hade förfrågan efter ett par dagars tystnad att tala fritt men sin kontaktperson om sina skuldkänslor och bad om extra stöd.
Vad jag bland annat sa till min dotter vid den här händelsen och tidpunkten var att hon bor på ett behandlingshem och är där för att få hjälp och inte för att skaffa nya vänner. Dessa människor som hon mötte under det där året är människor som hon aldrig mer behöver träffa igen. För hennes gamla goda vänner fanns kvar och väntade på henne här hemma på orten och dom alla saknade henne och önskade henne allt gott till framgång och befrielse och att dom alla längtade efter den dagen dom kunde umgås åter igen.
Min dotter till höger tillsammans med tre av sina fina vänner

Den första tiden som min dotter vistades på behandlingshemmet var en extrem omställning för henne och hon hade oerhört svårt att anpassa sig och hon vantrivdes och kände sig ”straffad” och inlåst. Hon ringde mig varje kväll den första månaden och var upprivet förtvivlad och full av ångest. Det var även svårt för mig att ta del av hennes kamp och jag kände mig maktlös och det stöd jag försökte ge henne via våra telefonsamtal kändes futtiga och meningslösa. Jag som befann mig på flera mils avstånd hade inte så mycket att erbjuda, mer än att lyssna och försöka få henne att förstå och inse att det enda rätta var att samtala med personalen på behandlingshemmet. Vilket hon fann som en obekväm och svår uppgift.
Tiden gick och sakta men säkert tog hon sina första steg till att öppna sig och samtalade med sin tilldelade kontaktperson. Veckorna gick och hennes desperata telefonsamtal upphörde och istället ringde hon mig och berättade om sina framsteg och att hon hade insett att vistelsen på behandlingshemmet var den rätta hjälpen. Hennes permission hem till mig blev allt tätare och jag upptäckte för varje besök att hon hade växt som person.
Inför sommaren 2013 beslutade Socialförvaltningen att min dotter var redo för att bli tilldelad en ny träningslägenhet och utslussningen påbörjades. Till en början befann hon sig i sitt nya hem bara över dagen, en gång i veckan i en månad. Min dotter tyckte att detta kändes stressigt och mådde inte så bra av att fara fram och tillbaka och vistas så kort tid i sitt nya hem. För varje månad som gick utökades vistelsen och på hösten flyttade hon in i lägenheten permanent. Hon kände sig lättad och glad och hennes framtid såg ljusare ut än på mycket länge.
Att bo i en egen bostad kan upplevas som frihet, man har bara sig själv att ta hänsyn till och man har sin fulla rätt att införa sina egna rutiner. Men man kan även känna sig övergiven, ensam och smått uttråkad. Vad händer när vardagen omsluter oss och tiden tycks stå stilla? Har man psykiska motgångar och även ett missbruk att kämpa mot är det lättare än vad man tror att ångesten sakta men säkert växer sig starkare än logiken och ansvarskänslan. Hopplösheten blir den ständiga följeslagaren som gör sina visiter i ens tankegångar. Till slut brister allt och man slutar använda sitt förnuft och plötsligt har ett känslomässigt beslut tagits och återfallen är ens vardagliga syssla.
Skuldkänslorna och skammen man känner över sitt misslyckande gör att man tappar förmågan att vilja prata. Det är i detta läget som man lever farligt. Men min dotter hade förmågan att våga öppna sig och berättade om hur hon mådde, tänkte och kände. Det trista var att hon alltid berättade för mig när skadan redan var gjord och då hade jag inte förmågan att stötta och hjälpa henne. Våra samtal och våra möten, om det så var i hennes bostad eller i mitt hem handlade ofta om hur jag som närstående kunde stötta henne på bästa sätt. 
För att göra en lång historia kort, går jag rakt på sak och berättar kortfattat om en händelse som utspelade sig i början av detta året. Sent en kväll knackade det på min bostadsdörr och det var min dotter som kom på oväntat besök. Jag upptäckte ganska så snabbt att hon var alkoholpåverkad och hon hade svårt att möta min blick. Men jag tog henne på bar gärning och sa att jag kände doften, men att jag inte ville samtala med henne just då. Utan jag föreslog att vi skulle träffas dagen därpå.
Den natten sov jag mer oroligt än på mycket länge, för jag hade redan insett och visste vad jag hade att säga min dotter dagen efter när vi väl skulle ses. Min uppgift och mitt mål att ge min dotter stöd kändes känslokallt och hårt, men jag visste och kände att jag hade inget annat val. Jag cyklade hem till min dotter strax efter frukosten och när jag anlände hade min dotter redan besök av två boendestödjare. Att två andra personer var närvarande kände jag inte som någon motgång, nej tvärtom som en tillgång till att dom kunde bevittna mina sagda ord. 
Det var en tuff uppgift att ”sätta ner foten”, att tala om för min dotter att nu var gränsen nådd och att beslutet om framtiden kunde endast min dotter råda över. Mina ord slog hårt mot hennes känsliga och bultande hjärta, men hon lyssnade tålmodigt på var enda ord som for ut genom min mun som levererade lugnt och bestämt vad jag hade att säga. Vad sa jag då? 
"Du är min dotter och jag älskar dig innerligt och jag vill alltid ditt bästa och min största önskan är att se och uppleva att du är glad och lycklig. Nu är du vuxen och har en egen bostad. Du själv kan välja hur du vill leva ditt liv, det är ditt ansvar. Väljer du att missbruka är det din sak, men då får du själv ta konsekvenserna av ditt handlande och jag kan inte stå vid din sida och bara titta på hur du förstör ditt liv. Vill du ha hjälp? Ta emot den och jag kommer fortsätta att stå vid din sida och kämpa tillsammans med dig!"
När jag lämnade min dotter bröt hon ihop i smärtsamma tårar, för hon insåg allvaret. Mina ord upplevde hon som hårda och kantiga, men bakom varje stavelse fanns kärleken, hon förstod. Att förändra sin livsstil är lätt, men att bibehålla den är en mycket svårare uppgift. Sedan den dagen har min dotter kämpat varje dag och hennes och min relation är starkare och ännu mera ärligare än någonsin och så önskar jag att det fortsätter vara.
Att jag lider av energibrist tycker min omgivning inte är så märklig. Men något som jag absolut inte gillar är när folk klappar mig på min axel och säger med mjuk stämma, vad du har gått i genom mycket, så starkt gjort och det är inte så konstigt att du är matt. Ärligt talat så är deras ord riktigt irriterande. Det är väl inte befogat att tycka synd om mig. Jag har själv valt att vara delaktig med mitt engagemang och varje minut har varit mödan värd. För är det någon som skall ha medlidande, så är det min dotter! Hon har aldrig själv valt att befinna sig i helvetet, men hon valde att bege sig därifrån och det är det som räknas och är mest betydelsefullt för mig än något annat.
 
Som avslutning vill jag bara skriva dessa ord, må lyckan finnas i hennes tillvaro och när hon möter nya hinder ska hon försöka plocka fram sina erfarenheter, de kunskaper som livet hitintills har skapat hennes mod, som kan ge henne en påminnelse som ger henne styrkan att fortsätta framåt i livet.

I Beslutsamheten Är Du Alltid Ensam

Det vi har bakom oss och det vi har framför oss

betyder så litet jämfört med det vi har inom oss.”

 

Vissa beslut fattas i ens vardag och man kan ibland uppleva det som att man var inte riktigt inom sig, överens om beslutet. Man bara höll med för att vara artig och tillmötesgående och blundar för sina egna behov och tänker av hänsyn bara på den andras önskemål. Men verkligheten kryper ikapp en och man inser att det hela i slutänden känns mer som ett krav och inget man egentligen vill ge sig in i.

 

Alla är vi personliga individer och det är inte alltid som vi upplever och tycker samma saker och ting, fastän det på ytan kan verka vara så. Man kan i stora drag vara överens, men när det kommer till de detaljerade slutsatserna kanske det skiljer sig åt. Man bör vara överens från allra första början, för när det väl kommer till kritan och beslutet ska bli ens verklighet, det är då den obehagliga ångesten kommer och man kan känna det hela som att man sviker den andra parten.

 

Varför är man så ödmjuk? När man istället kanske borde ha sagt från början vad man i grund och botten vill, kan och önskar av sin egna framtid. Ärligheten kan göra ont, speciellt om den levereras i efterhand. Men det är väl aldrig försent att förmedla vem man är och vad man önskar få ut av sin tillvaro.

 

Hellre en sanning som är kall som is

än en lögn som bränner som eld.”


Det Kunde Varit Sämre...

Den där positiva känslan följer mig trots allt ändå på något underligt vis, fastän jag upplever tillvaron som att jag sitter långt nere i avgrunden, avskärmad ifrån allt socialt umgänge. Det låter illa, ja jag vet! Men det kunde varit sämre.

 

Suck...

För att ta det i turordning och dela in känsla och logik i två olika kolumner, för att lättare göra mig förstådd. Det fysiska, min kropp mår inte bra. Har fortfarande motgångar när det gäller bihålorna, närmare bestämt min vänstra. Har svårt för att andas och en tryckande smärta bor bakom mitt ansikte. Har sedan cirka två år tillbaka haft återkommande hudproblem och just nu mår min hud inte i heller bra. Men det håller på att ge vika och för varje dag som går läker huden bit för bit.

 

Min hund som är kroniskt sjuk och har sedan en tid visat tydliga tecken på att må sämre och på natten är han extra orolig. Detta har resulterat i flera besök hos veterinären, byte av torrfoder och nya mediciner.

 

Det fysiska övergår i slutänden till något känslomässigt ovetande. Vad är det i min bihåla som busar med min kropp ständigt och jämnt och varför kan jag inte bli befriad. Min hud är jag inte lika bekymrad över, för jag vet att det kommer bli bättre, just för att det växlar och har tidigare blivit riktigt bra. Men det är ändå smärtsamt, både till kropp och själ.

 

Värre är det väl när jag följer min hunds smärta och ser hur han lider och jag gör allt som står i min förmåga att hjälpa honom så han kan få må bättre och sova lugnt om nätterna. Jag hoppas innerligt ifrån djupet av mitt kärleksfyllda bultande hjärta att han snart kan få må bättre. För han betyder så oerhört mycket för mig.

 

Att det sociala umgänget blir lidande är för att jag känner mig inte tillräckligt stark fysiskt att vara aktiv. Samt att jag kan inte lämna min hund några längre stunder, för jag vill vara vid hans sida och ta hand om honom. Visst kan min underbara och ödmjuka pojkvän ta hand om min hund. Men samtidigt vill jag inte lägga för stort ansvar på min pojkvän. Det är ju min hund och mitt ansvar och då blir det en självklar uppgift för mig att ta hand om honom själv.

 

Någonstans inom mig finns hoppet och att både kropp och själ ska finna sin balans och att styrkan ska växa sig starkare, så att jag kan bli en aktiv kvinna igen. Det är min ständiga önskan!


Jag Lever Inte

Det jag nu ska göra känns egentligen helt bortkastat och meningslöst, men jag vill ändå ge er alla ett litet livstecken på att jag fortfarande existerar. Ja, just det, existerar...

 

Jag tar mig genom varje dag så som den kommer och i princip gör jag ingenting. Jag försöker bara hämta kraft och vilar mig vid varje lämpligt tillfälle och dom har blivit många, på den senaste veckan. Vill inte gå något närmare in på vad som egentligen har inträffat, för jag vill inte utmåla någon i min blogg hur som helst, den respekten vill jag ge vederbörande.

 

Men gränsen är nådd och det kändes som att jag fick ett knytnävsslag mitt i magen och all luft for ur min kropp. Att hitta tillbaka till en balanserad och fridfull tillvaro känns avlägsen, som om någon skulle berätta en liten solskens saga för mig. Detta upplevs så verklighetsfrämmande, skrämmande och ärligt talat så är jag rädd.

 

Min kamp har givit resultatet av att min nuvarande tillvaro upplever jag som ren förvaring i min bostad och varje dag försöker jag bara överleva.

Jag lever inte!


En Tom Hand

I en relation till en person med beroende problematik, som håller på att urarta,

är valet mellan att hålla fast och att släppa taget oftast plågsamt.

Men för att undgå svår psykisk kaos,

måste man till slut besluta sig för ett av dessa alternativ.

Att hålla fast utan framgång är som att knyta näven tills knogarna vitnar.

Att släppa taget är som att öppna näven.

Det känns bättre, men handen är tom.

 

 Jag Är Nära Anhörig Till Person Med Beroende


Sjuk Eller Sjukt Eller Bara Onödigt Orolig?

Det som jag här nu tänker delge med mina skrivna ord, är en sammanfattning på händelser som sträcker sig bakåt i tiden, i min tillvaro de senaste månaderna.

 

För att göra detta på ett enkelt sätt så börjar jag med att berätta om det som ligger närmst i tiden. En händelse som utspelade sig för cirka en vecka sedan. Men för att vara mer exakt i min berättelse vill jag först göra ett litet tillägg.

 

Redan i november månad (2013) kände jag av att det stod inte riktigt rätt till i min kropp. Ständigt och jämt drabbades jag av nästäppa och behandlade detta med vanligt nässpray. Jag utökade behandlingen med att även använda sprayflaska med koksaltlösning. Upptäckte även att jag ständigt och jämnt hade en ihållande huvudvärk, som inte försvann när jag tog värktabletter.

 

Ärligt talat så brydde jag mig inte så mycket över detta, utan lät det bara passera och tänkte att det var nog bara tillfälligt och gick nog över snart. Men ack nej! Det blev bara värre och värre för varje vecka som gick. Tiden gick och jag upptäckte vidare att jag hade öronsus som bara blev värre för varje dag som gick. Jag började fundera på om jag eventuellt hade fått tinnitus.

 

För att komma till saken som jag vill delge, som inträffade i förra veckan, som jag själv upplever såhär i efterhand som något onödigt, men samtidigt som acceptabelt.

 

Med en tungt malande huvudvärk, nästäppa och illamående skulle jag på kvällen gå ut med min hund. Vi promenerade lugnt i den kalla och mörka vinterkvällen, efter att snön hade fallit från skyn hela långa dagen. Vi råkade hamna bakom två unga tjejer som var ute och gick med en liten hund i ett alldeles för långt koppel. Jag drog slutsatsen att jag tvingades gå en annan väg för att slippa ”konflikter” som kan uppstå när folk inte har koll på sina hundar.

Jag råkade hamna på en gångbana som inte var skottad och det blev något besvärligt att promenera. Dels för att min hund som är extra frusen av sig, började dra som en galning i kopplet och jag som har lungsjukdomen KOL till 20%, blev det en aning påfrestande. Denna kroppsansträngning ledde såklart till att mitt huvud började värka ännu mer än tidigare. Men jag kämpade på och gick hemåt.

 

Väl hemma igen inne i värme, kändes det som att skallen på mig, höll på att explodera och genast fick jag hjärtklappning i rena rama förskräckelsen. Jag försökte bibehålla mitt lugn och fortsatte som vanligt i det invanda vardagsmönster som jag har. In i sovrummet med min hund och satt på sängkanten och småpratade med hunden samtidigt som jag klappade och kelade med honom. Min hund behöver genomgå detta varje kväll innan vi ska sova, för att han ska lugna ner sig, likt en liten godnattsaga.

 

Detta blev ingen mysig stund, tvärtom! Hjärtklappningen blev allt värre och det bultade i skallen på mig nåt så fasansfullt och jag var illamående så jag trodde att jag skulle behöva spy. Jag kände även en otroligt tryck i mina bihålor. Jag greps av panik! Att fysisk symptom kunde övergå i psykiska besvär, som i detta fallet en panikångestattack, har jag aldrig tidigare upplevt så här starkt.

 

Jag hänvisade min hund till hans bädd och gick till badrummet för att tvätta mig och återvände snabbt till min varma säng. Mina händer och fötter var iskalla och kroppen var skållhet och i alla fingrarna stack det som tusen nålar och det strålade upp i båda mina armar. Hjärtat bankade allt hårdare bakom min bröstkorg, händer och fötter domnade och jag kunde knappt andas.

 

Min pojkvän som var närvarande förstod att något var galet och frågade om jag ville ha en kram. Paniken överbemannade mig totalt och jag sa bara iskallt med en hård och bestämt röst: rör mig inte! I samma stund kände jag mig elak och dum och viskade försiktigt fram ett litet förlåt, för det sista jag vill är att vara otrevlig. Men när man befinner sig i detta tillstånd har man oerhört svårt för att prata. Min pojkvän insåg detta och smekte mig lite försiktigt på min axel och visade mig sitt engagemang av tillit.

 

Jag försökte med alla tänkbara metoder och positiva tankar att ta kontroll över min attack genom att försöka fokusera på min andning. Men ingenting hände... jo, paniken bara växte och växte och jag tappade totalt kontrollen och kände att nu kommer snart tårarna. Till slut insåg jag med min logik att det enda rätta var att ta till medicin. Så jag kravlade mig ur min säng och trippade ut i köket och tog en sobril. Sen var det bara att vänta.

 

Väntan blev väldigt lång, sammanlagt hade jag denna panikångestattack i en hel timme och till slut vågade jag släcka lampan och försöka komma till ro att sova. Vilket jag gjorde, helt utmattad.

 

Dagen efter var jag något utmattat trött, men var smått fundersam över min fysiska hälsa. För 20 år sedan hade jag ofta bihåleinflammation och jag misstänkte starkt att jag nu hade fått denna åkomma. Men det underliga är att jag har inte varit förkyld med hosta och snuva och det är nu den tredje vintern som jag har varit befriad ifrån förkylningar. Men jag vet av erfarenhet att man ändå kan få bihåleinflammation.

 

Det var just detta som utlöste den fruktansvärda panikångestattacken, ovissheten och även skräcken över att eventuellt bli behandlad med antibiotika. Det hör till saken att jag är läkemedelsöverkänslig. Jag tål inte antibiotika. Jag får fasansfulla magsmärtor i form av krampanfall från mellangärdet och hela vägen ner till ljumskarna och sen springer jag på toa minst arton gånger per dygn. Tidigare i livet fick jag utskrivet ett läkemedel som kallas vibramycin, som jag till en början tålde, men som resulterade i en allergichock. Så den där panikångestattacken var kanske ändå inte helt obefogad.

Det fanns ingenting annat att göra än att ta kontakt med en läkare, för att få svar på vad i hela fridens namn, det var vad som pågick i min kropp. Jag ringde vårdcentralen och fick tid bara ett par timmar senare. Min pojkvän följde med som stöd, för i ärlighetens namn kände jag mig osäker och smått orolig över att eventuellt drabbas av ytterligare en panikångestattack.

 

Märkligt men sant så hade jag ingen bihåleinflammation. En lättnad stor suck och hundra ton stenar föll från mina axlar av lättnad. Läkaren förklarade att jag hade ett undertryck i bihålorna och att detta kunde man behandla med ett cortisonspray som finns att köpa receptfritt på apoteket.

 

Jag visste redan att man i ett förbyggande syfte, om misstanke på eventuellt bihåleinflammation kan behandla med denna sort spray. Men då för 20 år sedan när jag hade ständiga bekymmer, var detta spray receptbelagt. Hade jag bara vetat då i november månad att cortisonspray fanns att köpa receptfritt hade jag redan då köpt ett sådant och sluppit allt detta som jag nu har bakom mig.


Jag Vill Gärna Hjälpa Dig!

Här om dagen fick jag en skriven kommentar. Personen som skrev valde att vara anonym, vilket jag respekterar fullt ut. Men när någon ställer frågor i sina kommentarer vill jag mer än gärna svara på kommentaren och i bästa fall ta kontakt med personen via privat enskild e-post. Dessvärre lämnade inte vederbörande sin

e-post och då blir det givetvis svårt att svara, stötta och vägleda. Kanske du bara glömde skriva din e-post?

 

Därför har jag inget val än att skriva ett inlägg om detta och på så sätt förhoppningsvis svara på kommentaren och att personen läser detta inlägg. Men jag vill gärna tillägga att du är hjärtligt välkommen att ta kontakt med mig via min

e-post som är fullt synlig strax under ”följ bloggen-fjärilen”. Du har ditt fria val, vad som känns mest bekvämt för dig! Jag vill även tillägga att jag aldrig lämnar ut folks e-postadresser, det är full sekretess på detta. Det förtroendet vill jag ge mina bloggbesökare/följare!

 

Jag tror mig förstå och har insett att de personer som söker och finner min blogg, läser lite kors och tvärs bland de olika inläggen, gamla som nya, för att få en helhetsuppfattning vad det är jag skriver och berättar om. Inledningsvis kan man få uppfattningen att jag går fullt ut med all information om mig själv och om min och min dotters relation. Med respekt för min dotter och hennes mående rådfrågar jag alltid henne hur mycket jag får skriva. Men det betyder inte att jag skriver om allt! Vissa händelser är kraftfulla och därför väljer jag att dämpa mitt berättande något, till hänsyn för vissa känsliga läsare och givetvis för min egen självrespekt.

 

Här är den skrivna kommentaren jag fick här om dagen:

Hur kan man hjälpa sin dotter på bästa sätt?

Att lyssna och att våga fråga är alltid en bra början. De flesta som mår mycket dåligt psykiskt och som har suicida tankar och som även har gjort sina försök, mår oftast så känslomässigt dåligt att dom har mycket svårt för att sätta ord på vad dom upplever och känner. Inledningsvis när du som anhörig ställer dina frågor kan du mötas av aggressiva utbrott, exempelvis att personen/din närstående skriker att: ”du förstår ju ingenting”.  

 

För att fånga personens uppmärksamhet bör du först och främst undvika att visa att du blir ledsen och upprörd, för det resulterar bara i att det blir ännu värre och den drabbade sluter sig ännu mera. Svara bara med att säga: ”nej det är sant att jag inte förstår, det är därför som jag frågar, för jag vill gärna förstå och kunna vara en bra resurs och få förmågan att kunna hjälpa dig”.

 

En regel som är oerhört viktig när man bemöter en person som mår psykiskt dåligt är att aldrig kritisera och att döma och att ställa krav.

 

Hur orkar man utan att knäckas totalt själv?

De flesta anhöriga, föräldrar behöver stöd och hjälp! Oavsett vad man själv har för erfarenheter och hur förstående man än kan tänkas vara, så klarar man aldrig av detta ensam. Din dotter har redan fått diagnos Borderline och ärligt talat så förvånar detta mig något. För i de flesta fall ställs diagnosen först när personen har blivit myndig och tillhör vuxenvården inom psykiatriska kliniken. Men givetvis finns det alltid undantag och varje landsting i de olika kommunerna arbetar på olika sätt.  

 

Din dotter kommer givetvis att bli erbjuden en terapiform som kallas DBT (om hon inte redan har fått detta). Automatiskt brukar psykvården då föreslå för anhöriga till personer med personlighetsstörning att delta i en anhörig-kurs. Där träffar man andra personer i samma situation. Men även (vanligtvis) deltar även två terapeuter som lär ut färdigheter i hur man bäst kan hjälpa sin närstående. Har man barn under 18 år brukar vanligtvis även sjukvården, ansvarig läkare ta kontakt med Socialförvaltningen i den kommun man tillhör, för att på bästa sätt stödja både den drabbade och dess anhöriga. Du som anhörig kan rådfråga Socialförvaltningen och önska att du behöver samtalsstöd i öppenvården som är knuten till Socialförvaltningen. 

 

 - Jag hoppas innerligt att detta inlägg har givit dig lite svar på dina frågor kring din dotter och hennes diagnos och även till dig som nära anhörig! Har du fler frågor och funderingar är du alltid hjärtligt välkommen att höra av dig och jag ska i min bästa förmåga med de erfarenheter och kunskaper stötta och vägleda dig.

För du är inte ensam!


En Tom Kakburk

Just nu känns det som att tiden har stannat, i alla fall i min inre tidsuppfattning. För hur man än känner och upplever sin tillvaro så rullar tiden på, timme efter timme och dagarna blir till veckor.

 

I denna stillhet känner jag total meningslöshet. Vad gör jag? Låter jag bara mig själv följas med och låter tiden bara försvinna in i det tomma intet. Än en gång upplever jag att min kropp är trött och att min hjärna är pigg.

 

Ärligt talat så blir jag frustrerad och jag känner även en sorgsenhet och ångesten har blivit min ständiga följeslagare, dag som natt. Jag somnar med ångest och jag vaknar med ångest. Att vakna med ångest är väl ingen nyhet, för så har jag haft det de senaste 15 åren av mitt liv. Så den biten har på något sätt blivit en del av mig, som jag även har accepterat.

 

Men varje kväll när jag ligger där i min mjuka och lagom varma bädd och stirrar upp i det vitmålade taket, tänker jag samma sak och ställer samma fråga om och om igen. Vad har jag gjort idag? Jag suckar tungt och svaret är det samma, kväll efter kväll. Ingenting!

 

Visst gör man saker och ting varje dag! Men det är sådant som görs på rutin och sådant som man bör göra, som till exempel städa, tvätta, duscha och göra sina besök i matbutiken och fylla på förrådet av mat och dryck.

 

Jag gör alla de där rutinerna, för att jag måste. Lusten att utföra saker och ting är som förintade. Min kreativa förmåga flammar inte längre i stilla och stabil låga, utan den gnistrar bara till på sparlåga och tidvis slocknar den och allt blir tomt och mörkt.

 

Tillvaron upplever jag likt som om jag sitter och väntar på att tåget skall komma. Jag sitter där och väntar och väntar på perrongen i all ensamhet, men det kommer aldrig något tåg. Plötsligt upptäcker jag att stationen är nerlagd och att det aldrig kommer fler tåg.

 

Vetskapen om att min väntan var helt onödig och att jag kastade bort min dyrbara tid på att sitta där och vänta på något som aldrig kommer, får min förmåga att känna hopp, att tappa lusten och jag känner mig totalt tom inombords.

 

Att känna lust, att ha förmågan att vilja ge, var är den? Lustkänslan att ge sig hän i det som man brinner för, att vara kreativ och att skapa blir plötsligt en omöjlig uppgift. Jag vill gärna visualiserar denna känslan som just nu råder i mitt sinne för att ge en klar och tydlig bild av hur jag upplever mitt tillstånd.

 

Tänk dig att jag har en kakburk och att jag delar ut mina kakor till alla var och en. Till slut är kakburken tom och jag kan inte baka nya kakor, för jag hittar inte receptet. Där står jag med en tom kakburk och utan recept och sticker ner mitt huvud i kakburken och vrålar: Hjälp mig! Men det enda som jag får till svar är mitt eget eko.

 

Så, vad blir summan av detta?

Nu sitter jag här på perrongen och sista tåget har gått

och i min famn har jag en tom kakburk!


En Smak Av Ångest

Jag ska nu öppet och rakt på sak gå ut offentligt med att berätta, hur lätt det är att med en fingerknäppning framkalla den värsta ångesten man kan uppleva i fasansfull panik. Jag och min nuvarande och underbara pojkvän delar ett gemensamt intresse och det är att titta på film tillsammans på hans laptop. När man gör sina val av film, vet man inte alltid vad man kommer att få se, man vet bara i stora drag vad filmen har för tema.

 

De val jag oftast gör är i kategorierna Drama, Kriminal, Action, Thriller och Science Fiction och det händer att en del filmer även är baserade på verkliga händelser, vilket gör att det blir mer intressant. Filmer i kategorin Komedi väljer jag ganska ofta bort, för de flesta är krystad humor och känns påklistrade som att nu måste man tydligen skratta. Givetvis finns det undantag, även för en kräsen humorist som jag.

 

Det har nu gått ett par dagar sedan som jag såg en film som grep tag i mitt inre något så fasansfullt och den värsta och obehagliga känslan har äntligen lagt sig, därför har jag nu förmågan att berätta om vad för film jag såg och hur denna påverkade mig så starkt och intensivt och även varför den gjorde ett sådant påtagligt avtryck i min själ och fick hela mitt tänkande att kastas bakåt i tiden och återuppleva förgången smärta.
 

Filmen heter 8-Ball (originaltitel 8-Pallo) som är en Finsk film från 2013 som baseras på en Kriminalroman av Marko Kivi. En av huvudrollerna är en ensamstående mamma Pike (Jessica Grabowsky) som suttit av ett fängelsestraff som precis i filmens början blir utsläppt. Hon försöker starta ett nytt liv i sin lägenhet tillsammans med sitt lilla barn, en flicka som heter Alexandra. 

 

En tuff uppgift med ett hårt och trasigt förflutet som hon vill lägga bakom sig. Av en händelse råkar hon stöta på "gamla bekanta", men avfärdar dessa bestämt. Pike är beslutsam över att skapa en ny trygg tillvaro för henne och hennes dotter och det finns ingen plats för några misstag.

 

I den kriminella världen går inget förlorat och ryktena når gärna fel öron och när hennes före detta pojkvän Lalli (Eero Aho) plötsligt dyker upp i hennes lägenhet öppnas ett fönster till ett förflutet som hotar den ensamstående mamman och hennes lilla spädbarns framtid. Att upprätthålla en trygg tillvaro blir en omöjlig kamp för Pike, för Lalli tar för sig av alla fördelar som gynnar endast honom, med sin dominans och manipulerar hela sin omgivning.

Har du sett filmen och även känner mig personligen, så förstår du hur denna filmen påverkade mig och varför den framkallade dessa obehagliga déjà vu känslor. För rent allmänt och ytligt kan man tycka att detta är ju bara en film i högen som gestaltar ett bra skådespeleri. Oavsett vad jag har i mitt förflutna och hur detta har format den jag är idag och att jag har lämnat allt gammalt bakom mig och bearbetat mina minnen, så är filmen 8-Ball en trovärdig skildring som lika gärna kunde varit direkt hämtad ifrån verkligheten.


Projekt Hund-Terapi

Många känner väl till att djuren har en enastående positiv inverkan på oss människor. Att samhället även använder djur i ett läkande syfte för att stimulera människors hälsa både till det fysiska och till det psykiska välmåendet. Jag själv har erfarit detta sedan jag tillförde hunden i min tillvaro. Min första hund kom in i mitt liv redan 1998 och jag upptäckte ganska så snabbt att mina psykiska motgångar minskade.

 

Min dotter Robin som numera bor själv i en träningslägenhet och hon hade önskat att hon kunde ha haft ett eget husdjur, helst en katt. Men hon hyr lägenheten i andra hand av Socialförvaltningen och dom godkänner inte att de boende har husdjur. Därför har jag föreslagit för Robin att hon ska få "låna" min hund.

 

Tanken är absolut inte att hon ska agera hundvakt, nej syftet är att jag vill hjälpa henne till ett bättre mående. Jag har ju själv blivit hjälp när det gäller bland annat ångest, så varför skulle det då inte eventuellt stimulera min dotters mående.

Hund-terapi har inga biverkningar som till exempel vissa mediciner har.

Så vad har vi att förlora?

Fotot på mina två kära är taget någon gång under hösten 2011

En Vecka Senare...

Här kommer ett litet livstecken ifrån mig såhär efter en veckas tystnad. Kan glädja alla mina bloggläsare att idag har jag haft en glädjefull dag tillsammans med min dotter Robin. Hon mår bättre, är gladare och hennes livslust glimtar till i hennes ögon och hon har fattat en del nya och kloka beslut som visar att hon verkligen vill leva och finna meningsfullheten i sin tillvaro.

 

Den senaste veckan har jag försökt att hämta nya krafter genom att bara hålla mig hemma i mitt eget hem och bara haft daglig kontakt med min dotter och vi har även setts. Jag har inte ansträngt mig med att bege mig in i några större arrangemang mer än att jag i förra veckan var i ett möte på Socialförvaltningen, haft mobilkontakt med min kära gamla mamma och även med två av mina närmsta vänner.

 

Bloggvärlden la jag helt på hyllan och jag valde att inte svara på alla fina och omtänksamma kommentarer i mitt föregående blogginlägg. Kände att det fanns risk för att det kunde bli något för känsligt och personligt. Så därför valde jag att skriva privata e-post meddelanden till de personer som hade skrivit sin adress.

 

Men nu känner jag att tillvaron innehåller mer hopp och jag kan skratta igen och att min energi växer sig starkare för varje dag som går. Så nu känner jag mig redo för att bemöta alla personer som bloggar och återuppta att skriva mina kommentarer på de bloggar jag följer. Förhoppningsvis kommer jag väl också få mer inspiration till att leverera egna inlägg och att kanske även kunna ta mig an andra kreativa aktiviteter som jag så innerligt brinner för.

Ett foto som togs på mig och min dotter sommaren 2010

En Mardröm I Vaket Tillstånd

Det som jag nu här ska delge i ett skrivet budskap är ingen lätt uppgift. Jag väljer att göra detta för att mina bloggföljare ska förstå hur jag har det och hur jag mår och hur mina känslor håller på att knäcka mig långsamt men säkert. Så blir det tyst om mig så förstår ni!

 

Igår kväll var det som att kastas rakt in i en fasansfull mardröm. Min dotter Robin ringde mig igår kväll strax efter klockan 21, hon berättade med släpande röst att hon hade tagit all sin medicin, en veckoförbrukning och hon sa också att hon orkar inte mer och vill dö.

 

Jag larmade 112 och sen cyklade jag i full fart hem till hennes bostad. Under tiden hade jag 112 operatören talandes i min mobil. Jag gick in i min dotters bostad (jag har nycklar till hennes hem) och fann henne sittandes i badkaret med rinnande vatten och hon hade skurit sig på armar och ben.

 

Ambulansen anlände och jag släppte in dessa i bostaden. Det framgick att min dotter hade även druckit alkohol och att hon hade sparat mediciner sedan tidigare och även tagit dessa igår kväll. Hon var aggressiv och protesterade, ambulanspersonalen arbetade intensivt med att fråga ut henne samtidigt som hon blev omplåstrad. Hon lugnade ner sig när jag satte mig sidan om henne och jag sa lugnt till henne att hon bör komma under vård och att hon självmant skulle följa med. Annars tillkallas även polisen. Hon insåg att det var bäst att följa med.

 

Jag gick runt i lägenheten och även den ena ambulanspersonalen tittade runt. Vi hittade rakblad som vi tog hand om. Ambulanspersonalen hittade även ett brev som Robin hade skrivit, ett avskedsbrev. Hon har aldrig tidigare skrivit avskedsbrev!

 

Min dotter har tidigare gjort suicid försök och jag har tappat räkningen på hur många försök hon har gjort detta de tre senaste åren. Men denna gången var det värsta jag någonsin har varit med om. Skräcken och paniken lever sitt helvetes kval i min kropp och i min själ och jag gråter så det gör ont i bröstkorgen på mig och hjärtat dunkar så fasansfullt hårt.

 

Detta är en mardröm i vaket tillstånd! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, känner mig maktlös, ynklig, orolig och huvudet värker av tusen frågor. Jag är så hjälplöst rädd att förlora min älskade dotter. Hon är en underbar person, kreativ, klok och rolig. En värld utan henne skulle vara en tom tillvaro, meningslös och intetsägande.

 

Hon vill inte dö, hon vill ha hjälp innerst inne, för hon vill bara må bättre!

Jag vill tro det och jag hoppas att det är så.


Inte Grubbla Bara Fundera Lite

När vi tänker våra tankar kan detta tolkas på olika sätt. Man kan uttrycka tänkande som att man grubblar eller funderar. Givetvis kan vi definiera vilket som känns mest rätt eller fel, vad som passar bäst när vi sätter ordets betydelse på en tänkande tanke. Jag är definitivt ingen grubblare, jag är en funderande individ!


Vad är skillnaden på dessa två ord? Båda orden har samma innebörd, tycker de flesta människor, att just tänka en tanke med en innebörd. Men min tolkning av dessa två ord har en radikal skillnad. Att grubblar innebär att man tänker utan att finna en lösning och att fundera innebär att i slutänden finner man en lösning.
 
När man grubblar tänker man oftast i de termer att man ständigt och jämnt ställer frågor till sig själv och att där inte finns några direkta svar. Som till exempel: Varför är det så här? Varför mår jag så här dåligt? Varför har jag alltid bara motgångar?
 
När man funderar tänker man oftast mer konkret och ställer direkta frågor till sitt tänkande i en mer positiv inställning. Som till exempel: Hur har det kunna bli så här? Vad kan jag göra för att må bättre? Vad kan jag göra annorlunda så att jag istället får fler medgångar?
 
Ordet varför har alltså en mer negativ inverkan på vårt tänkande när vi ställer oss frågan, än om vi istället använder orden hur och vad, som ger oss en mer positiv effekt i våra tankegångar.
 
Verkar detta heltknasigt knepigt, krångligt och flummar jag bara runt och bollar med orden eller håller du med mig?
 

Borderline - Mamman

Många människor som jag träffar, både i den fysiska tillvaro och även här i cybervärlden, brukar fråga mig hur det är att vara nära anhörig till en person med diagnos borderline, att vara mamma till en dotter som så många andra finner som en omöjlig uppgift att vara ett bra stöd till när tillvaron tycks hänga på en skör liten tråd. Svaren på alla frågor som ställs, finns egentligen bara ett svar och det är att berätta hur det hela en gång började och vart vi just nu befinner oss.

 

I början av 1990-talet blev jag mamma för andra gången. När min dotter var liten tjej var hon sprallig, glad, nyfiken och full av energi. Utåt sett såg väl vår familj, på fyra personer, ut som vilken som helst. Men bakom stängda dörrar, mellan fyra väggar i vårt hem var det långt ifrån idylliskt. Mannen jag var sambo med hade en gammaldags syn på hur man uppfostrar barn och även en förnedrande syn på kvinnor. Jag gjorde mina ständiga försök att frigöra mig ifrån denna man som hade ett järngrepp om både mig och barnen, speciellt om vårt gemensamma barn.

 

Vad vår gemensamma dotter till exempel fick höra varje dag under flera år ifrån sin biologiska pappa var: väx upp ungjävel, så jag slipper se dig! Det förkom flera andra obehagliga situationer, som var extremt påfrestande för båda mina döttrar och mig. Men jag avstår ifrån att gå in nåt närmare på allt som inträffade. För det är alldeles för påfrestande för mig och skulle jag vilja delge helheten, kan jag lika gärna skriva en hel bok om vad som skedde.

 

Min eviga kamp att skydda vår dotter var som att klä på sig rollen som en tapper krigare med svärd och sköld. Till slut tog jag mod till mig och i samma stund som han blev "utkastad" för femte-elfte gången, tog jag kontakt med myndigheterna, då hade vi varit sambo i tio år och det var väl då som det riktiga kriget bröt ut, mellan honom och mig. Två långa år kämpade jag i vårdnadstvisten som resulterade i att mannen i fråga fick ingen umgängesrätt, men att vi vuxna skulle ändå har gemensam vårdnad om dottern.

 

Ensamstående med två barn, en som precis hade börjat skolan och en som var tonåring, båda med olika behov av sin mamma var en utmaning, men hellre den utmaningen än att ha ett monster boende under samma tak.

 

När min dotter var nyss fyllda 8 år fann jag henne en dag stående i köket och med båda händerna omsluten med ett stadigt grepp om en stor kökskniv riktad rakt mot hennes bröstkorg. Sakta närmade jag mig henne och lugnt och försiktigt tog jag kniven ifrån henne och samtidigt frågade jag henne varför hon hade tagit kniven ifrån lådan. Hon tittade på mig med livlösa ögon och sa: mamma, jag vill ha ett nytt liv! Länge och väl satt jag och pratade med henne och hon fick även själv berätta vad hon kände och tänkte och hennes berättande ord hade ett tydligt budskap. Hon var rädd! Hon var livrädd att hennes pappa skulle komma och ta henne och att hon aldrig mer skulle få vara med mig, hennes egen mamma.

 

Paniken inom mig växte och i min desperation tog jag kontakt med BUP. Svaret jag fick när jag ringde var att väntekön till att få ett besök var på tre månader! Jag trodde inte mina öron hade hört rätt. Vid den här tidpunkten levde min pappa och han höll på att gå i tusen bitar när han hörde mig berätta om hur vi hade det och hur jag hade blivit bemött av BUP. Min pappa var författare, får kanske tilläggas och han satte sig till rätta och skrev ett långt brev till BUP. Dagen efter tog BUP kontakt med mig och vi fick en tid veckan därpå.

 

Besöket på BUP där jag och min dotter fick träffa en barnpsykolog och en barnläkare gav inte mycket. Så länge jag lever, kommer jag aldrig glömma de orden dom sa till mig innan dom tackade för att vi hade kommit dit. Jag fick en lätt klapp på min axel och dom tittade på mig med tindrande ögon och la sina huvuden på sned och så sa den ena av dom: ja, du... barn har ju sådana fantasier i den där åldern och du ska se att det växer nog bort. Va?... sa jag så att det ekade mellan de vitmålade kala väggarna. Jag protesterade och höjde rösten och sa: jag har en dotter till och mig veterligen har hon aldrig gjort eller sagt något så som hennes lillasyster nu visar och känner och visst har barn fantasier och pratar om döden. Men det gör dom i utvecklingsfasen i 4 års åldern. Min dotter är 8 år! Vi fick en ny tid veckan därpå....

 

Så här många år efteråt har jag bara en sak att uttrycka, när det gäller hur man som förälder blir bemött på BUP och det är: lekstuga! Något stöd och någon form av hjälp fick vi aldrig. Utan jag fick ständigt och jämnt bara höra att jag var ju så klok och förståndig och en förstående förälder.

 

När min dotter var 12 år fick hon sin första panikångestattack och när hon var 14 år hamnade hon i sin första psykos. Jag, en mamma, som ovanpå allt var ensam, fick agera efter egen förmåga och med de kunskaper som jag själv har av att må känslomässigt dåligt och det var kanske väl att jag hade den kunskapen och den förståelsen, därför kunde jag stötta och hjälpa min dotter. När hon var drygt 17 år gammal tog hon sitt första suicid försök. Jag larmade ambulans och satt hela natten och vakade över min djupt sovande dotter. Plötsligt vaknade BUP och förstod att min dotter behövde hjälp och hon var inlagd i tre veckor.

 

En månad efter min dotter hade firat sin 18-års dag fastställde en läkare på vuxenvårdens psykiatriska kliniken att hon har diagnos borderline. Helt utan kunskap om denna diagnos påbörjade jag min analytiska och utforskande resa i att engagera mig i att läsa och prata med alla som hade erfarenheter kring borderline. Men den största kunskapen jag fick, var att lyssna och att vara närvarande medmänniska till min egen dotter. Hennes eviga kamp, blev även min!

 

Att bevittna denna ständiga känslomässiga berg-och-dalbana som svänger från ljus till mörker från den ena timmen till den andra, kan vara svårt för många att förstå. Min egen dotter ställde själv frågan till mig vid ett tillfälle när hon mådde bättre, hur orkar du mamma? Visst kan man undra!

 

Jag vet nu av min erfarenhet och i alla möten jag har haft med andra människor, att dom flesta orkar inte och ger upp till slut. Men jag själv ställde inga frågor till mig själv, gång på gång tänkte jag: Jag vill förstå! Min kärlek till min dotter har givetvis varit och är fortfarande den största och starkaste kraften jag bär och därför kan jag inte släppa efter och ge upp. Det skulle jag uppleva som om jag gav upp hela livet.

Det livet som jag en gång gav min dotter.

 

Jag har tidigare publicerat ett inlägg, "Jag är bara mamma",

vill du läsa det, kan du klicka HÄR


Den Som Är Fri Från Skuld Kan Kasta Första Stenen

Läste ett blogginlägg, där personen bakom bloggen skrev öppet om hur denna tänker, känner och mår. Många som mår dåligt har ett behov av att få ventilera ut sin smärta och vissa har lättare för det än andra att sätta ord på sina känslor. Responsen ifrån bloggarens kommenterande besökare kan ibland göra mer skada än vad många kanske tror. Bloggaren skrev ungefär så här:

 

"När jag tänker på verkligheten blir jag rädd. Hur ska jag klara av sånt som alla andra gör? Jobb, hur gör man? Jag har nästan inget hopp om mig själv när det gäller arbetslivet och att studera. Jag spyr av bara tanken. Jag har försökt så många gånger, men det går inte. Jag har tappat hoppet om det där. Nu sitter jag här och känner mig meningslös. Hur skall någon kunna vara med en sån som mig? Jag klarar inte ens av ett jobb. Hur skall jag då klara av en relation? Jag är ett hopplöst fall. Tar massa mediciner för att klara av vardagen, men ändå klarar jag inte av det."

 

Bloggaren fick en del kommentarer, där dom flesta skrev uppmuntrande och ödmjuka ord, men en besökare skrev ungefär så här:

 

"Du är ju ingen sämre människa på grund av ditt mående. Du är långt ifrån värdelös. Människor som tar droger, är kriminella, dom är värdelösa. Människor som skiter i att jobba, utan bara vill gå hemma hela dagarna, dom är värdelösa. Du har ett mående, en diagnos du inte styr över."

 

Vad tror ni resultatet blev av detta?
Bloggaren tolkade de skrivna orden bokstavligt och tog åt sig, kände sig förvirrad och undrade om den kommenterande besökaren menade att bloggaren är värdelös. Ifrån min synvinkel helt hastigt kan man tolka detta som oerhört kränkande. Varför? Jo, bloggare beskriver att den inte har ett jobb och kanske aldrig kommer kunna klara av att sköta ett arbete. Det är även allmänt känt bland bloggarens följare att denna har haft tidigare missbruksproblem, vad det beträffar alkohol, droger och överdoseringar av mediciner. Detta är ju solklart att bloggaren tog åt sig personligt av denna kommentaren.

 

Jag vill även betona att det är en offentlig blogg och att bloggaren har många följare och att dessa även läser vad andra har kommenterar. Vem dessa människor är, vet ingen något om, vad dom känner och vad dom tänker och upplever. Vissa av dessa andra bloggbesökare som läser en kränkande kommentar som kritiserar narkomaner, arbetslösa och diverse andra som står utanför samhällets ramar, kanske befinner sig själva i en sådan situation och känner då att orden är riktade till dom. Vad händer då? Jo, bloggbesökarna tar också åt sig och mår sämre
och känner sig värdelösa!

 

När en människa öppnar sig och berättar ärligt om hur den lever och hur den mår och om sin uppfattning om den ständiga meningslösa tillvaron, befinner denna sig i ett oerhört känsligt läge. Personen är i en stämning där den är extremt mottaglig för minsta lilla ord som kan uppfattas som kritik. Det är naturligt att övertolka folks kommentarer och att ta åt sig detta personligt. Så fungerar vi människor när vi är sårbara. Att tolka andra människor med logik är som bortblåst, för i sin smärta råder bara det känslomässiga språket.

 

Vem har rätten att döma? Vem är värdelös och vem är värdefull?
Jag personligen har den uppfattningen att jag har ingen rätt att döma mina medmänniskor, oavsett i vilket samhällsskikt dessa befinner sig i och varför dom har hamnat där dom just nu befinner sig och kanske även kommer att fortsätta leva så som dom gör resten av sina liv.

 

Människor som inte förvärvsarbetar, har oftast en allvarlig anledning till varför dom inte kan arbeta. Brist på arbete. Sjukskriven på grund av kroppsliga skador eller/och psykiska motgångar. Att hamna utanför samhällets ramar är inte alltid själv valda. Utan många hamnar på fel sida om lagen för att samhällets resurser är minimala, att politikerna drar in behövande hjälp på bristande ekonomiska grunder.

 

Jag är inte troende, det vill säga icke religiös, men de orden som står skrivna i den heliga skriften, det vill säga i Nya Testamentet (Johannesevangeliet 8:7), vill jag gärna här citera:

Den som är fri från skuld kan kasta första stenen.

 

Ingen människa är värdelös, alla har ett värde, ett liv.. Alla föds vi oskuldsfulla till denna värld. En värld, en tillvaro där det förväntas att man ska "passa in". Alla klarar inte av den hårda press och att klara av alla krav som ställs på oss redan när vi är barn. Ingen av oss vet vad som rör sig i andras tankar och vad dom känner och varför dom har hamnat snett i tillvaron och upplever meningslösheten.

 

Mitt syfte med detta inlägg är inte att gå till angrepp och kritisera och döma andra människor, som kanske inte alltid vet hur dom ska uttrycka sig med de skrivna orden. Ett skrivet ord kan tolkas på tusen olika sätt, beroende på i vilket sinnestillstånd läsaren är i när den läser de skrivna orden. I det talande ordet och i det fysiska mötet är det mycket lättare många gånger att ge uttryck och bli förstådd. Kroppsspråket och nyanserna i de talande orden är oftast lättare att förstå.

 

Detta inlägget har ett djupare budskap! Jag vänder mig till dig som har tagit del av mina skrivna ord och orkat läsa hela mitt inlägg. Du som försöker förstå helheten och inte stirrar dig blind på en liten ynklig och obetydlig detalj.

Vi alla är värdefulla och alla har vi vår historia!

 

Så nästa gång du står där och ska döma andra, "kasta din sten", för att du tycker någon är värdelös. Ställ dig då själv frågan: Är jag själv helt utan skuld!


Vemodig Helg

  Den här helgen som nu lider mot sitt slut, sakta men säker och snart omfamnar höstmörkret vår tillvaro, känns lite extra vemodig för mig. Orsaken är inte att september månad snart är slut och att månaden oktober snart anländer.
 
  Den här helgen har varit något alldeles extra och jag känner en viss sorgsen klump i halsen som nästan får mig till att fälla tårar. Den här helgen har varit min dotter Robins sista helgpermission hem hit till mig och mitt hem.
 
  Det är nu start ett helt år sedan som hon blev boende på ett behandlingshem efter att hon hade varit boende i sin första träningslägenhet under ca tre månader som då resulterade i kaos. Sedan början av juli månad påbörjades hennes utslussning till en ny träningslägenhet. I inledningen blev det till en början bara besök till lägenheten under dagen och detta fann hon extremt stressigt. Men i månadsskiftet juli/augusti var det så dags för henne att även ha en övernattning. Hon kände sig då något mindre stressad.
  En kort tid efter hennes utslussning som var över ett dygn, kom Robin och jag överens om att hon kunde komma på permissioner till mig på helgerna. Vi båda la fram förslaget till behandlande personal på hemmet som hon bor på och det blev beviljat. Men att bli utslussad har inte bara positiva effekter, för det är en stor omställning för både kropp och själ och viss press och stress kan uppstå. Detta innebar för min dotter att hon vid två tillfällen tog återfall i självskada och blev inlagd och detta i sin tur medförde att vissa helgpermissioner drogs in. Men hon hämtade nya krafter och försökte se ljust på sin blivande framtid, ett eget boende.
 
  Utslussningen utökades och de två senaste veckorna har hon vistas i sin lägenhet från onsdagar till fredagar och sen varit på helgpermissioner här hemma hos mig. Hon är mer avslappnad och glad än tidigare, men även spänd och smått orolig inför att bo själv och med allt vad detta innebär. Förändringar är alltid kostsamma för alla människor. Men för min dotter med sin bakgrund och med det liv hon tidigare levde i sin första träningslägenhet, har satt sina spår och rädslan över att misslyckas finns där djupt inom henne.
 
  Alltså, den här helgen var för oss båda något vemodig. För från och med nästa vecka, ska hon tillbringa sin tid i lägenheten mellan onsdag och söndag och detta ska hon göra i två veckor framåt. Sen skall hon vara i sin lägenhet permanent och hon har boendestöd och hennes DBT-terapi har redan påbörjats. Hennes plats, hennes rum på behandlingshemmet finns kvar i tre månader, om hon skulle känna att hon har behovet av att få mer stöd.  Min dörr till mitt hem kommer alltid att stå öppen för henne och hon kan komma och hälsa på så ofta hon vill.
  Sedan en tid tillbaka har jag vissa dagar suttit och pysslat. Dekorerat olika glasburkar till vackra ljuslyktor och även i helgen pysslade jag lite. En del av dessa ska min dotter få till sitt nya hem och en av dom har jag tänkt att min kära gamla mamma ska få. För när hon var här hemma sist visade hon uttryckligen att hon gillade mina små handtillverkade lyktor. Dessa kan kanske lysa upp deras tillvaro lite extra nu när den mörka och kalla hösten står för vår närmsta framtid.

Tidigare inlägg